För lite mer än ett år sen förlorade min väninna Helen sin älskade Pär i en tragisk trafikolycka. Pär var pappa till en liten son och en fantastisk bonuspappa till ännu en kille. Det var fasansfullt att få beskedet om att Pär inte längre fanns. Inte alls långt tidigare hade vi varit tillsammans på fjället i Åre med barnen. Pär och Helen, det optimala paret. Goa och glada. De gladaste jag då kände. Pärs engagemang i sin bonusson var underbart att se. De hade planer Helen och Pär. Planer som aldrig blev verklighet. I dag möttes jag av budet att ännu en väninna förlorat sin man. Min fina väninna har förlorat sin man av mycket plötslig sjukdom. Två små barn har förlorat sin pappa. Det är ett år sen jag träffade dem sist. Då hade Ernst nyligt opererat sin första cancertumör. Jag tycker ju så mycket om dem. Och man tänker hela tiden att man ska höra av sig. Vårt år här hemma har varit förfärligt tungt. Men blir uppe i sitt eget. Man ska ringa men det blir inte av. Och nu är det försent. Och jag skäms.. Om du läser det här vännen... Förlåt att jag inte har ringt..
Jag har många gånger funderat hur Helen klarar av att leva efter att Pär dog. Egentligen vet jag ju det för hon har helt fantastiska barn. Men jag förstår inte hur hon klarar av sorgen, smärtan och saknaden. Jag kan inte föreställa mig ens om jag försöker. Jag tycker det är förfärligt nu. Hur ska hon då inte ha det. Som lever i det dag efter dag.. Och nu min fina. Hur gör ni? Hur orkar ni? Hur gör ni när ni kliver upp på morgonen? Tar man höger ben först efter att man bara bestämt sig? Är det svårt att kliva upp och möta ännu en dag? Jag vet var orken rinner ut, men var kommer energin in? Vem tar hand om er mina fina? Hur vet man vad man behöver? Det övergår mitt förstånd.
Så avslutet på den här dagen blev ett enda vakuum. Jag har haft huvudvärk sen en vecka tillbaka efter vi var till Gävle. Det blev inte bättre nu. Hjärtat är ännu tyngre och samvetet gnager. Maken fick komma upp på dagvården för att få blod idag.. Två påsar var beställt. Syster Lena trygg och glad som alltid styrde och ställde. Nål in efter mycket om och men. Träff med Doktor Ingrid och långt samtal. När jag landat i min sorg och min rädsla och släppt in doktor Ingrid så har jag insett vilken pärla hon verkligen är. Jag har aldrig begärt att övermänniskor ska vårda min man. Det enda jag vill är att de ska lyssna på honom. Att de ska göra sitt yttersta för honom. Kämpa och leta lösningar så gott det går. Jag vill att min man ska känna sig trygg när de vårdar. Och det gör han med doktor Eva, och doktor Stefan. Och doktor Ingrid. Det känns bra att han är trygg med dem och kan lägga sin energi på att bli piggare. Och när min man mår bra så mår jag också bra.
När han kom hem var han trött och tagen för dagen blev lång. Framåt kvällen när blodet åkt några varv i hans kropp och middagen slunkit ner såg han piggare ut och hade bättre färg på kinderna. Och i vanlig ordning blev vi kvinnor och tjejer visade till dörren eftersom det är måndag och Kill-Kväll med stort K. Och det är ju det som är så skumt. Mitt i allt det sjuka, det galna och det tunga, så finns det nånstans en glimt av vardag. Nån form av rutiner. Jag vet inte hur det fungerar i världen. Universum är för stort och min hjärna för liten..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Kära kära Gisela!
SvaraRaderaDu ska inte ha dåligt samvete för det du inte gjort! Njut av det du faktiskt klarat av i rådande stund!
Vänner vet och förstår, vänner står kvar fast det är långa stunder emellanåt!
Tids nog hörs ni! Jag vet att hon tänker på dig och Ernst med! <3
All kärlek till er alla! <3
Stina
kramar i massor!
Stina
Man klarar av sorg och kris eftersom det inte är kolsvart precis hela tiden. Och tiden läker, inte helt men gör att man fungerar. Man är starkare än man tror. Det är helt otroligt vad man klarar av, självklart med stora blåmärken i själen. Men livet går vidare, det är så, och ja, du kommer att klara av det, vad som än händer.
SvaraRaderaJa du vännen Gisela!
SvaraRaderaHur klarar man det?? Jag vet inte om man gör det eller vill det men minuterna,dagarna,månaderna går och jag med det.
Jag väntar att Pär ska komma hem snart,varenda dag. Många många tårar rinner från mina ögon.
Jag håller inte med om att tiden läker alla sår,det kommer alltid att finnas där men man måste lära sig leva med det.
Jag vill inte leva, jag orkar inte göra något mer än det vardagliga, jag lagar bara enkel mat nuförtiden, jag går hos en psykolog osv. Ångesten kommer ofta, ibland känner jag mig som den sämsta mamman i världen för jag är bara grinig och ledsen.
MEN jag säger bara en sak: VÄNNER!!! vad vore det utan vänner, de stöttar,lyssnar,finns där,hjälper med det vardagliga som snöskottning,byte av däck,gräsklippning,barnpassning mm.
Ett tips till alla är att inte säga: säg vad jag kan göra för dig för är man i sorg så ber man ingen om hjälp, säg istället: Nu kommer jag och lagar mat till er osv.
Jag var den lyckligaste på denna jord när jag träffade Pär och vi var som du skrev det optimala paret. Vi pratade alltid med varandra det var Pärs motto "att man ska PRATA med varandra" Och han var den underbaraste vän,pappa,styvfarsa, livskamrat,ja allt.
Och du ska inte känna dåligt samvete för att du inte har ringt tids nog kommer du att orka ringa men jag håller med att jag uppskattade att vänner ringde och bara var där i luren,vi grät och de lyssnade.
Jag orkar inte ringa till dig nu och jag vet att vi kommer att orka göra det snart vännen. Vi finns för varandra!
Jag lovar jag ska ringa dig så vi får PRATA, jag kanske kan ge dig lite svar,jag vet inte men vi får se.
All kärlek till er!
//Helén