I dag är jag jätteless. Idag har varit en enda lång väntan på information och svar. Jag kan vara rätt otålig och avskyr att vänta. När man tar blododlingar och sårodlingar så får man vänta minst 5 dagar på svar. Det är en olidligt lång väntan tycker jag. Jag tycker till och med att det är jobbigt att vänta ett par timmar på svar.
Idag när jag kom till maken var har precis nyvaken och låg och lurade lite under täcket. Frukosten stod på en bricka och kallnade. När han satte sig upp så börjar han huttra lite. Jag frågar om han mår bra. Jodå det gjorde han. Lite morgon-frusen bara. Sen gick det fort. På nån minut får han värsta superfrossan. Han skakar så han kan inte hålla i the-koppen. Ringer på sjuksköterskan. Det blir värdens liv på salen. Han har ju sitt supermega antibiotika. Han ska ju inte bli sjuk nu. Hans fingernaglar börjar bli blå. Man börjar blododla igen. Kollar febern. Doktor Eva kommer. Då har frossan börjat ge sig. Hon har fått svar på förra blododlingen. Inga bakterier i blodet. Men däremot växt av svamp.
Antibiotikat sätts ut. In med intravenöst svampmedel. Maken pillar i sig lite frukost. Proverna tas. Väntan börjar. Först på att nya rullstolen ska komma. Sen på provsvaren. Väntar och väntar. Inget händer. Rullstolen kommer. Såromläggning ska utföras av specialist från mottagningen. Väntar. Får veta att det ska bli klockan 15.15. Den tiden passeras. Väntar in eftermiddagsronden. Morgondagens cytostatika ställs in. Maken får på sin höjd svar på hälften av blodproven. Han är ledsen. Han hade önskat svar. På om han ska ha långtidsbehandling av antibiotika. Om han kan få svampmedel här hemma. På hur blodvärdet och kalkvärdet ligger. Han är trött på att hela tiden vänta. Och på att hela tiden anpassa sig efter personalens godtycke.
Man ska inte ligga på sjukhus. Man blir fort hospitaliserad. Sjukhus botar. Men att vara där länge förstör och förgör. Man vill till sist bara ligga i sängen. Maten smakar inget. Det finns inget att sysselsätta sig med. Man får vänta bort sitt liv. Och man tappar till sist orken att kämpa och livsgnistan försvinner. Ett "nu skiter jag i allt" infinner sig. Att cytostatikan blev inställd i morgon blev ett hårt slag för maken. Nu hoppas jag att någon kommer med en plan för hur man ska gå framåt. Så att han håller uppe sin kämparglöd.
Jag är också less idag. När inget alls går ens väg som man önskat eller planerat. I morgon är en ny dag. Får hoppas att den erbjuder mer och bättre saker än denna dag. Fast även om mycket blev besvikelser idag så är det ändå en bra dag. För jag har varit med min man och mina barn. Alla dagar vi har tillsammans är bra dagar.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Gisela! Har skickat lite info till Stig!
SvaraRaderaMin väninna som fick cancer 3ggr innan hennes kropp lade av, använde sig hela tiden under cytostatikabehandlingen av ett preparat som han köper på Life hälsokost. Green Magna, cirka 379 kr.
Missminner jag mej inte så är det vetegräs....?
Hon använde det hela tiden under behandlingen och fick ta sin cytostatika förutom vid ett tillfälle då preparatet var slut och hon fick göra avbrott. Då var blodet sämre och cytostatikan fick vänta.
Det här är ett kosttillskott......i pulverform.
Min gamla mamma som fick Hodgkins Syndrom för tre år sedan - tar också Green Magma. Hennes blodvärden är perfekta.
Önskar jag kunde göra något.......
All min kärlek till dej/er <3
Ankie Tjernström
Åh jag vet hur det är med väntan och besvikelse. Usch vad jobbigt det är.
SvaraRaderaSänder ljus och en stor gnista med hopp!
Kramar till er!
Lena A
Blodförgiftning av svamp blir man dålig av, enligt min erfarenhet, och det är inte så jättevanligt, å andra sidan har jag bara jobbat på ortopeden, kirurgen och hematologen, och nu då hemsjukvård.
SvaraRaderaDet jag lärde mig på hematologen, var att aldrig ge upp, att peppa patienten, att se det positiva och dra fram det i ljuset. Om man inte fått blododlingssvar efter två, tre dagar så ringer man lab och efterfrågar preliminärsvar. Om patienten vill veta kalkvärdet så ringer man och kollar lab om det inte ligger inne i Melior. Man visar att man försöker och att man är på patientens sida. Det ingår också, tycker jag, att om man jobbat några år som syrra, så ska man kunna känna igen vissa symtom och mota vissa saker i tid, innan de bryter ut, ex kolla pox och temp och andningsfrekvens, INNAN man får frossa och skakar sönder sängen. Sen vet väl jag också att en feberfrossa kan bryta ut plötsligt. Det man kan kräva som patient och anhörig är trygghet, att man litar på personalen, att de är kompetenta, att de ringer läkare i tid, att de kollar provsvar, att de ser till att pat har det bra, att denne får i sig maten, att om man inte orkar äta föra mat- och vätskeregistrering. Att man inte kör med klara droppp hur många dar på raken som helst...Det är ingen löpande band fabrik där bilar tas om hand, det är människor med känslor och hopp om att bli friska, det måste alla inse, speciellt de som vill dra in på pengar och personal. Man kan inte bedriva god vård OCH spara. Patienterna lider, det blir skitigt på avdelningen, ingen har tid att lyssna och allt blir pannkaka.
Ge inte upp Gisela! Var lugn när du är med Ernst, men be a bitch om det behövs och när det behövs. Det är era liv det handlar om, inte någons eventuellt sårade känslor!
Kram i massor!!