Det känns inte som mitt hem längre

När man blir sjuk så blir man inte bara sjuk.  Man blir rätt snabbt av med sitt självbestämmande. Det går i samma takt som att du blir i behov av mer hjälp.  Och detta gäller oavsett hur och var du behöver hjälp.  Min man behöver en hel del hjälp med olika saker. Och ofta ligger han inlagd på sjukhus. Och i hans/vårt liv så finns det onkologkliniken, urolog/kirurgkliniken,  waranmottagningen, palliativa teamet och slutligen primärvården. Det är många instanser. Lägg också till att han ofta är inlagd med jämna mellanrum både i Hudiksvall och i Gävle.

När man är inlagd så är man genast i underläge. Ronden kommer när det passar dem. Frukost lunch och middag serveras på fasta tider. Du kan inte påverka vad som serveras. Oftast smakar allt typ samma dag efter dag även om man byter rätt. Du går klädd i landstingest eget lilla märke. Tröjor som är små och visar magen och kalsonger som är stora som hus.  Du väcks tidigt varje morgon, oavsett om man varit in och väckt dig en gång i timmen hela natten eller inte. Hur fort du får hjälp exempelvis med smärtlindring hänger på hur snabbt personalen svarar på ditt larm och hur de sedan prioriterar sin tid. Inget av dessa kan du styra. Du finns till på deras arbetsplats och du och dina behov får anpassa sig efter hur personalen tycker och tänker.  Och ligger du inne en gång i ditt liv efter att ha brutit benet eller liknande så kan man ta det. Men om man som min man ligger inne ofta och länge så förlorar man sig själv efter ett tag. För när min man ligger inne mår han så mycket sämre. Han har mer ont och är mer deprimerad. Och han äter sämre och vill bara ligga i sängen. Och sjukhus är ju ett nödvändigt ont. För man kan inte ens i de bästa av världar säga att personalen anpassar sig efter varje enskild patient.

En hel del av det som maken behöver hjälp med kan skötas här hemma. Där han mår som bäst. Här hemma kliver han upp när han vill och går i säng när det passar. Han kan se vad han vill på tvn för han har själv valt kanalutbudet. Han går och ta en glass i frysen när han är sugen. Och har han ont så säger han till och jag fixar det på några minuter. Han tycker det är skönt att dels inte bli ifrågasatt om han verkligen har ont. Och han känner sig trygg med att han inte behöver vänta. Men samtidigt så är vi tvungna att ta hjälp utifrån. Vi var tydliga från början med att vi ville ha minimalt med spring här hemma och minimalt med personer. Och jag kan säga att det har spårat ut totalt. Jag har slutat kolla hur många olika distriktssköterskor som kommer och går här. Mer och mer sjukhussaker har flyttat in. Det känns inte som mitt hem längre. Det känns som hemfridsbrott. Idag rann bägaren över. Ännu en ny person. Och vi som redan tidigare i veckan markerat att nu räcker det. Och nu var det nog. Både för maken och för mig. Jag ringde teamet och grät. Doktor Henke kom hit tillsammans med en sjuksköterska. Hon undersökte makens onda nacke. Och vi pratade länge. Och för en gångs skull kändes det riktigt bra. Det känns som att vi har börjat förstå varann. De oss och vi dem. Dessutom var makens prover bättre idag. Det märks att du äter och mår bättre när du är hemma Ernst sa Doktor Henke. Japp helt klart. Och så får vi se om mitt hem blir ett hem igen eller bara ett ställe där man bor och har sina saker. Just nu känns det inte så avslappnande att komma hem.Kanske återkommer den känslan. Kanske inte. Och då är det bara att flytta.

Just nu sitter maken framför tvn med den megastora godis-påsen.  Katterna har somnat efter att ha levt rövare hela dagen. Ett försiktigt lugn sprider sig här på Källargränd. Njut av ert fredagsmys nu allihop. Vårda varandra väl. Berätta för den du älskar hur betydelsefull den är för dig. Den som sagt och gjort mest omtänksamma saker vinner. Och en stjärna på himlen blinkar lite extra för er. Kram.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här