Det som inte skulle hända.

Hej på er alla. Frun skriver. Jag har just kommit hem från sjukhuset. Maken är inlagd. Han var klen redan igår och påbörjade antibiotikakur nummer två. Jag var lättad ändå och tänkte att vilken tur vi hade som kom åt infektionen i tid. Idag var han trött och hade massa ont i kroppen. Men vid gott mod. Vi fick lite besök och det var trevligt. När de gått kollade han tempen bara ändå.  Då hade den dragit över 38 grader.  Kände att man bara vill sjunka ihop till en geleklump. Jag vill skrika nej jättehögt. Men inser att det inte är någon återvändo.  Och när han väl är på akuten kommer de att lägga in honom. Jag kan lixom sätta en miljon spänn på det. Och tänk att jag fick rätt.

Jag har just lämnat honom kvar på avdelningen. Det är lika svårt varje gång trots att jag gjort det under ett års tid. Lika svårt varje gång att stänga dörren och gå hem.  Självklart är jag glad att han får hjälp. Men mitt hjärta brister av att veta att han är sjuk. Nu får han två olika sorters intravenöst antibiotika. Hoppas det gör att han blir piggare snart. Han har förresten redan börjat köra med sjuksystrarna och frågar om han kan få åka hem i morgon, om dessa antibiotika som han får finns i pillerform osv. Han skickade dessutom en beställning till mig. Han ville ha chips och Coca Cola så att han kunde sitta och kolla på melodifestivalen. Så jag och dottern fixade det och lite till. Så nu hoppas jag att han har det så bra han bara kan. Och att han får komma hem snart.

Och så ringde vår Angie. Hon är hemma i USA. Trött och jetlaggad så sov hon 25 timmar i sträck. Nu är hon back in buisness och mailar till doktorerna och ringer ambassader. Angie och jag har aldrig träffat varann i verkliga livet, bara pratat över telefon. Men det känns som att jag känt henne hela livet. Som att hon är min moster eller nåt. Och konstigt nog så känner hon så också. Om jag hade trott på reinkarnation så hade jag med all säkerhet trott att vi varit släkt i något tidigare liv. Nu gör jag ju inte det men är nöjd att ha lärt känna henne på det sätt jag har och jag värdesätter henne högt som vän. Vi grät tillsammans över telefon en stund och kom fram till att man får gråta ett tag tills det känns bra. Sen blir det självömkan. Så nu mår jag bättre efter att ha pratat av mig lite.

Håll alla tummar ni kan nu att min älskling blir frisk fort och kommer hem. Jag längtar efter honom. Jag hatar när familjen inte är samlad. Du är som en vallhund brukar maken säga. Du vill alltid ha alla sittandes i soffan, släkt och helst även vänner. Nu ska jag och dottern slå oss ned i soffan och kolla på en film. Och käka amerikanska popcorn inköpta i Alaska. Dom är mycket godare än svenska för de är dränkta i smör. Och så ska vi be för att maken kommer hem i morgon eller på måndag. För vi behöver honom här hos oss. Och vi hoppas ju på en snabb avresa snart också. Ha en bra kväll alla där ute. Och en kram från mig till er.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här