Änglar, en heter Eva

Det är kanske inte så ofta man säger äntligen måndag.  Men vad skönt det var att det äntligen var måndag. Makens läkare var tillbaka och dessutom den som rondade. När han fick henne som läkare förra sommaren så började saker och ting röra på sig. Han fick tabletter mot sina svåra smärtor och utredningen om vad som var fel tog fart. Och när cancerbeskedet kom satt vi på hennes kontor på kirurgmottagningen. Tror det var den 15.e juli. Det var en fredag i allafall och klockan var 13. Det var fint väder ute. Vi grät både jag och maken. Doktor Eva kände vi inte så väl då. Men jag minns att hon berättade att han hade en elakartad cancer. Men att hon redan varit i kontakt med onkologen och att behandling skulle påbörjas inom 14 dagar. Hon sa att hon inte riktigt visste hur behandlingsplanen skulle se ut men att den åtminstone skulle innehålla cellgift och operation. Hon lät oss få vara ensamma en stund. När hon kom in till oss så sa hon att det kommer bli en tuff höst, men att hon skulle finnas för min man om han behövde.

Doktor Eva är urolog. Det finns inte så gott om sådana. I Hudik är dom extremt ovanliga. Doktor Eva är dessutom en extremt ovanlig läkare. På ett bra sätt. Hon har kort grått hår och glasögon. När jag ser på henne så ser jag mängder av år av kunskap och erfarenhet och massvis med svåra möten med patienter och anhöriga som gett henne en empati över det vanliga. Och efter alla turer med läkare som betett sig på det ena och det andra sättet mot min man så är det bara doktor Eva som maken litar på till 100%. Jag sa det till henne idag när vi pratade med varann i korridoren. Hon skrattade så där mjukt som hon gör och sa att det kanske är för att hon erkänner att hon inte kan allt.  Det kan ingen. Men när Eva inte kan så ringer hon någon som hon vet kan just det man behöver hjälp med. Hon kramade mig hårt efter att vi pratat. Det gör hon ofta.  Vi gick in till maken. Hon tog sig tid och undersökte. Han kunde berätta allt det innersta han bär. Hon lyssnar och tar till sig. Inget bekymmer han har är för litet. Hon tar allt på allvar.

Hon har dessutom hjälpt honom att få fina läkarkontakter på andra sjukhus. Hon känner min man. Och när hon pratade med makens nuvarande onkolog och han fick möjlighet att få ett läkarbesök med honom så klickade det direkt. Han är också erfaren och utstrålar trygghet. Det man behöver när man är sjuk. Eller är en orolig anhörig. Maken tycker om läkare som är lite äldre. Eva är absolut inte gammal. Men erfaren. Maken är livrädd när personalen är för ung. Det gör honom orolig. För när man är så sjuk som han är så måste man känna att man kan lita på de som vårdar. När maken skrevs ut med buller å bång från Gävle förra hösten var jag förtvivlad. Jag ringde doktor Eva. Hon suckade och sa: Jag förstår att han är ledsen och bedrövad idag. Men i morgon så har han repat mod och börjat kämpa igen. Det är farligt att säga hur länge man har kvar att leva för det blir alltid fel. Man ska aldrig ta ifrån en människa hoppet. För man vet faktiskt aldrig vad som händer.

Idag var infektionsproverna försiktigt på väg nedåt. Små och lite större bekymmer diskuterades på ronden. Maken kände sig nöjd efteråt. Han kände sig sedd, lyssnad på och respekterad. Vi vet inget om framtiden. Men idag hade min man en bra dag.  Jag önskar honom bara bra dagar. Han är min älskling. Den man jag inte kan tänka mig att leva utan. Jag har torkat hans tårar idag med, men de var lite färre än i går. Jag hörde att kronprinsessans lilla bebi ska heta Eva. Bra val tycker jag. Bär det namnet med stolthet.  Ingen kan utföra mirakel, men man kan ju göra så gott man kan. Vi har en del änglar runt oss, en av dem heter Eva.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här