Natten som var blev jobbig. Det var svårt att koppla bort tankarna på bakterieeländet som cirkulerar i makens blod. Jag är sjuksköterska. Och det är på gott och ont. Det var meningen att jag skulle plugga till läkare i Umeå men avskräcktes av jour-tjänstgöringen på akuten. Att vara sjuksköterska innebär att man vet och kan en himla massa och ,man vet vart man ska söka upp information. Men eftersom man inte är läkare så har man ändå inte maxad kunskap och kan inte alltid se hela bilden. Summan av detta är att sjuksköterskor inte ska ha tillgång till Google och liknande. Om en sjuksköterska söker på medicinska sidor efter arbetstid borde det blippa till och man inte får upp sidan. För om man får veta att ens man har en otäck bakterie ( som man inte ens vet namnet på utan bara vilken stam den tillhör) så sitter man där på natten och googlar på skiten och hittar det ena efter det andra och scenarierna börjar snurra i ens huvud om hur den kommit in i blodet och vad den ska ställa till med för elände. Ge mig det sömnpiller som gör att man somnar efter en tvåtimmars sök-episod där man läst om Grampositiva stavar. Ge mig det pillret bara.. Näha, nä ett sånt starkt finns inte.
Så man klev upp och var trött och mosig. Skjutsade barnen till skolan. Gick upp på sjukhuset till maken. Han var trött och tagen efter gårdagens cytostatika. Och ont hade han också. Jag hann bara innanför dörren innan jag bröt ihop och sa: Jag vill inte att du ska dö. Han blev lite ställd och vi började prata om livet och om döden. Att tala om döden är som att dricka gift.Att närma sig det är som att någon slår en i huvudet med en slägga, boxar dig i magen och karvar ut ditt hjärta med en sked samtidigt, Det får dig att känna dig som att du går utomhus naken en grå dag i november när det regnar hårt och kallt.Jag vädrade min sorg och min rädsla och maken sin. Han kämpar varje dag, varje andetag, mot sin sjukdom. Han kliver upp fast han är trött. Han äter fast han inte är hungrig. Han rullar rullstol fast kroppen kämpar emot. För att han vill bli frisk. Han kämpar. Jag kan bara så bredvid och inget göra. Jag kan inte äta åt honom hur gärna jag än skulle vilja. Jag går apoteksärenden, ringer samtal och frågar grejer i stället. Det enda jag kan göra. Maktlösheten som ,man upplever är svår att beskriva. Man vill kunna göra nåt konkret, nåt som gör skillnad. Jag vill också kämpa. Jag var så rädd idag. Och vi pratade om döden och det är så jobbigt. Nu hoppas jag att den är långt borta.
Och makens doktor Eva kom upp på eftermiddagen. Hon är trygg och varm. Hon säger som det är. Hon vet att man inte kan säga nja, eller nog eller kanske till mig för då börjar jag fundera. Min hjärna ska inte ha spelrum.Hon berättade om bakterien. Och om antibiotikat han får. Och om planerna till veckan. Om det känns bra? Näe det gör det väl inte. Men det känns i alla fall lite bättre. Tyvärr så finns fortfarande Google på min sida och jag har inte spärrat sjukvårdsupplysningen.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Det är såå j-a svårt alternativt omöjligt att acceptera döden.
SvaraRaderaVärme och omtanke till er båda!!
Kram
Lena A
Förlorade min syster när jag var 13 å hon var 12... De följande 2 åren förlorade jag mina två bästa vänner... Det tänks fortfarande en massa... en del blir lättare och annat blir precis som det var... Jag mår bra!
SvaraRaderaMin dröm om döden är att nån gång få känna att "nu är jag klar, döden kan komma nu". Min farmor fick dö så. Det kan säkert komma vid olika tidpunkter men oftast kanske efter ett riktigt långt och rikt liv. Och kanske väldigt få unt.
SvaraRaderaJag ber och hoppas att ni två får den känslan en dag, efter ett långt och rikt liv tillsammans.
Och oroa dig inte, antibiotikat kommer att klå den där grampositiva staven på nolltid.
Kram
Hoppas och tror så innerligt att allt ska bli bra. Tänk att livet ska vara så tufft när det kan vara så bra. Tyvärr så är det ofta så att det ofta händer nåt när man är på topp, när man mår som bäst. Konstigt... Jag brukar ofta säga att det sitter någon där uppe och leker med oss. Leker med oss som m dockor, marionetter, för varför ska vi annars behöva stå ut m så mycket elände? Krig, sjukdomar, svält och annat grymt vi ska utsättas för...
SvaraRaderaHur orkar vi? För på nåt sätt orkar vi, men hur mycket klarar vi? Massor!! Ni två är bevis på att tillsammans är man stark och att man kan klara det mesta även om det är tufft. Tycker ni är helt fantastiska! Självklart mår ni väldigt dåligt också och det är oerhört jobbigt, men ändå... ni orkar kämpa och ger inte upp. Och mitt i allt har ni den stora kärleken till varandra =)
Sänder styrkekramar, massor m pepp, värme och omtanke till er!
Men fy tusan vilka tuffa och hemska dygn ni bägge haft! Vad har jag att säga som kan hjälpa? Det känns som att ord inte längre räcker till, har heller aldrig gjort men ni finns alltid i mina tankar och böner.
SvaraRaderaSom Anonym säger VARFÖR allt detta grymma, elaka???
Och javisst, det ÄR tur att ni har varandra och tro mig, er kärlek är såååååå stark att den spiller över till alla oss som försöker göra nåt för er, men det är vi som blir hjälpta!?
Måtte ni snart bli bönhörda och får leva läääänge och bli precis så gamla och skrynkliga som Ernst så ofta skriver om :)
Skickar alla mina varmaste och största BAMSEkramar till er alla i familjen (jag har alltid gillat Bamse nämligen, läste den tidningen för mina barn, för han är alltid snäll, aldrig elak!!! :)