Jag somnade till sist igår. Utmattad av rädsla och panik inför att maken blivit så sjuk igen. Febern hade gått ner när jag gick hem och det var en försiktig utandning. Hoppet åter. Jag rafsade undan det värsta i sängen. Var för trött för att orka lägga i något underlakan. fick av mig kläderna och somnade.
Vaknade av att väckarklockan ringde. Skickar iväg ett sms till maken och frågar hur han mår. Får tillbaka ett lite svävande svar. Frågar hur febern är idag. Och han svarar att den är över 39 grader igen. Knytnävsslag i magen. Han säger att jag ska käka lite innan jag kommer upp till honom på sjukhuset. Tankarna far runt i huvudet. Han ska ju inte ha feber nu. Han får ju antibiotika. En jättestark sort. Den borde ha hjälpt nu. Vad är det som händer? Känner hjärtat börja slå jättefort. Och jag mår jätteilla. Ingen ide att käka frukost. Det kommer inte att gå. Letar efter kläderna. Borde duscha men skiter i det, Känner att jag måste upp till sjukhuset snabbt.
Väl uppe på avdelningen har man satt maken i karantän. En stor gul varningstriangel är fäst på dörren till hans sjukhussal. Jag spritar av mig och går in. Där sitter han i sängen. Rödblossig om kinderna och man ser att han andas fort. Benen är jättesvullna av allt dropp han fått. Alvedon-droppet håller på att gå in och han har precis fått antibiotika. Han plirar med ögonen och vill kramas. Hans hud är glödhet mot min. Hans händer bränns när han smeker min arm. Jag brister ut i gråt och gräver in mitt ansikte mot hans hals. Han viskar att allt kommer bli bra. Han lovar att allt ska ordna sig och att han ska bli frisk. Detta är bara ett litet bakslag. Ronden kommer. Man ska vara försiktig med droppet nu och han ska ha bättre mat. Och vad infektionen beror på vill man inte ha någon åsikt om. Man tar en ny odling från ena såret och sen är ronden slut.
Fram över eftermiddagen börjar han bli piggare och han toksvettas. Tempen går ner. 36.5. Är det alvedonet eller antibiotkat som börjat hjälpa? Pratar med honom nu när han ska gå isäng. Han ,mår bra säger han. Men han har lite ont i huvudet. Knytnävsslag igen. Undrar om febern är på väg tillbaka. Känner att det vänder sig i magen. Pulsen tickar fortare. Han är trött och vill sova. Säger att han älskar mig och att vi ska ses i morgon. Jag sväljer klumpen i halsen och säger att jag älska honom mer. Huvudet fullt av tankar och hjärtat fullt av oro. Och nu är det natt. Jag har flyttat undan saker i sängen och gjort plats för att sova. Käre Gud, hjälp min man nu. Hjälp honom att bli frisk. Snälla...
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
När jag var som sjukast så var det tröttsamt att behöva ta ansvar för mina närmastes oro och ångest.
SvaraRaderaDet tog på krafterna.
Visst vill man dela det tunga, men som sjuk har man behov av andras styrka och tröst.
Inte lätt alla gånger men viktigt.