Så jag har varit hos maken hela dagen med några undantag. Jag har gått hem och ätit både lunch och middag. När jag kom hem för middagen så brast allt igen. Ni får tycka att jag är jobbig men det är så svårt allt det här. Min man är så himla sjuk.Och när jag är hos honom på sjukhuset så går det bra även om jag är orolig och rädd. Men när jag kommer hem så kommer allt hemskt i kapp och man blir påmind om hur skört livet är. Och hur kärt livet är. Och hur ofantligt rädd jag är att mista min man. Och det är inte bara att plocka upp telefonen och ringa någon hur som helst och säga att nu är jag ledsen, kan vi prata? Att prata om sådana saker som livet och döden gör man inte med vem som helst. Det är långt ifrån alla som klarar det. Jag är trött på allt vad sjukdomar och sjukhus innebär. Och jag är så himla trött på att vara ledsen och rädd hela tiden.
I morgon är det söndag och då kommer barnen äntligen hem. De rör om i grytan. De behöver omsorg och uppmärksamhet och de tar den tid som de kräver. Storbarnen har prov som skall pluggas till och det är mysigt att sitta på kvällen och småprata. Smågrabbarna här som två turbogubbar som pratar och busar och håller en på alerten. Och till veckan om allt är bra kanske maken får komma hem också. Just nu är allt så osäkert. Jag tar ju aldrig ut nåt i förskott för jag är så förtvivlat rädd att bli besviken. Vis av erfarenhet så vet jag att det som verkar bra ena dagen kan ändras dagen efter. Men nu ska jag knata upp till maken en stund igen och hålla honom sällskap en bit in på kvällen. Trevlig lördagkväll till er alla och kram.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Klicka här
Bara detta enda
SvaraRaderaBara en enda sak vet jag säkert om livet- man måste få känna sig älskad av någon
Åtminstone någon måste tro på en även i misslyckandets stund när alla himlar rasar- annars finns man inte
eller vill inte finnas- så enkelt är det och så svårt
Någon måste tända en låga
när natten är som mörkast
Bara detta enda vet jag
Med stor säkerhet
Du är inte alls jobbig, du har all rätt att vara ledsen. Du måste inte vara stark hela tiden, det får brista emellanåt. Det är inte bra att bära allt inom sig... Tyvärr är det som du säger att man inte kan ringa till vem som helst och prata om så jobbiga saker. Borde man kunna, el hur...
SvaraRaderaHa det så trevligt och mysigt ni kan ikväll, kramar till er.
Man måste släppa ut det ibland. Gör man inte det klappar man ihop helt. Det är sunt att släppa loss det. Många förstår inte det hur utbildan de än är på saken. De tycker att det är en svaghet att bryta ihop en liten stund. Det är fel. Det är en styrka och ett sundhetstecken enligt mig. Många säger att det bara är att bita ihop. Men det har själva inte prövat på. Fan man biter ihop så att plomberna ryker.
SvaraRaderaMånga tänker också att man har väl familj att prata med men även om man kan prata om vad som hellst i familjen så finns det saker man behöver ventilera med någon utifrån. Någon som ser det ut en annan vinkel. Familjen är i samma eländiga båt som du själv. Man kan behöva någon annan att luta sig mot.
Jag tänkte många gånger att jag måste vara stark för min familj. Men vem ska vara stark åt mig?
Styrka, tankar och kramar till er.
Släpp ut det. Stäng det inte inom dig.
Jag läser dina ord och det känns som om vi delar något. En upplevelse. Vill att du ska veta att det du skriver landar i stillhet även här denna söndagsmorgon, i en avkrok i lerum utanför göteborg. Jag är på samma resa som din man. Med min man och mina små barn som medresenärer.
SvaraRaderaJa då delar vi samma upplevelse. Något hemskt och tragiskt som inte borde få hända. Hoppas du ändå mår så bra du kan. Och kom ihåg, ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Stor kram till dig och din familj
Radera