Äntligen kom maken hem. Alla hade vi väntat och längtat. Väl hemma så kommer nåt som jag inte riktigt kan förklara vad det är. Inte antiklimax, det är nåt annat det. Utan mer att där sitter vi och är så himla lyckliga att det tippar över åt andra sidan. Eller om det är så att all oron som man bara lagt ner i ännu en av hjärnans mörka byrålådor plötsligt kommer upp och vill ta plats. Det är så mycket saker som man är rädd för. Jag har ju allt jag behöver i livet. Jag har fantastiska ungar. En underbar man. Föräldrar och syskon som ställer upp. Och en härlig svärmor och svågrar och svägerskor. Jag behöver egentligen inte så mycket annat för att vara lycklig. Jag har barnen hemma den här helgen. Och allt skulle ju kunna vara så där perfekt. Men då öppnas den där lådan.
Jag vet inte vad det är för nyckel till den där lådan i hjärnan. Idag tror jag det var att maken hade så ont. Och jag tycker nog att han varit lite mer svullen i benen. Och vid middagen sa han att han mådde konstigt. Det svartnar framför ögonen på mig. Känner att det inte kan vara sant. Vi går in i sovrummet och börjar prata. Det blev mycket livet och döden. Förhoppningar och framtiden. Och rädslan att förlora varann eller någon annan som står oss nära som vi älskar. Det blev långt samtal. Mycket tårar. Tårar vattnar själen var det någon som sa. Vet inte om det stämmer. Känns inte alls bättre. Jag är ju rädd varje dag. För vi lever ju hela tiden under hot, att sjukdomen ska vinna. Jag öppnar lådan och försöker trycka ner allt i lådan och låser. Men vet att den alltid står på glänt.
This day was harder than I ever could imagine. So I ask you my friends all over the Globe, pray for my husband. Please pray that he will continue fighting. Pray that he will win this war against the illness. Pray that his pain will go awat and that we will have peace in our hearts so we can sleep tonight. Love to you all.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.