Då blir det operaton då.

Då blev det bestämt att det blir operation av såret på torsdag morgon. Det blir ju bra eftersom man tror att såret är orsaken till att han fick en så vass infektion den här gången. Det är dessutom beställt nån vaacum-historia som ska hjälpa sårläkningen. Tänk så mycket smarta saker det finns som man inte hade en blekaste aning om. Svärmor ska också opereras på torsdag morgon. Det blir dubbel oro den dagen.Så nu börjar man nedräkningen... Maken verkar inte speciellt oroad inför ingreppet. Det är bra. Svärmor är jättenervös i stället då. Är det inte den ena så är det den andra. Svärmor ska få en ny lins i ena ögat och jag försäkrar henne att det är en rutinoperation. Men hon låter sig inte nöjas med det utan berättar hemska historier om linsoperationer som gått snett. Och upplyser mig att det inte är en komplikationsfri operation, det står det till å med på informationspappret. Och jag håller med bara. Jag fattar ju att hon är skraj. Det skulle nog jag vara också. Det gäller ju att operatören inte nyser när dom har skalpellen i ögat....

Idag är det dag 5 efter cytostatikabehandlingen.  Nu som immunförsvaret kan börja dimpa ner till tråkigt låga värden. Så på så vis är det tur att maken ligger inne och är under uppsikt. I morgon ska man ta lite prover för att kolla läget. Maken är inte nöjd med detta arrangemanget längre. Han vill hem. Helst i går. Han är rastlösare än någonsin nu när det inte ens är ok att åka ner till kafeterian. Vinterkräksjukan härjar på Hudiksvalls sjukhus och jag tycker att det vore en bra ide att låta bli att bli smittad av den.  Tycker att vi har mer än nog utan att dra på oss vinterkräkset också.

Det har varit långa dagar fyllda med massa saker på sista tiden. Och jag börjar bli trött. I dag när jag var hos maken och väntade på ronden så skulle jag bara luta mig lite mot ryggstödet i sängen. Känner att jag håller på och somna. Så där ligger man och kämpar mot sömnen och maken stryker mig över håret. Önskar så att jag kunnat kidnappa hem honom. Det är alla hjärtans dag och vi firar den på olika håll. Berättade för Angie om frustrationen över långa sjukhusvistelser. Hon är som vanligt väldigt cool och säger att det är en del i resan. Jag brister ut i gråt och hon tröstar. Och innan samtalet är över så är jag lugn igen och hon har fått massa bränsle att jobba ännu mer mot det amerikanska sjukhuset. Som att vi ger varandras hjärnor näring. Och den kvinnan är full med erfarenhet och visdom. En riktig Medicin-Woman. med superpower. Jag är tacksam att ha Angie. Utan henne vet jag inte hur det skulle ha gått med allt.

Hoppas ni har en underbar alla hjärtans dag. Och om ni har möjlighet, skänk en slant till makens fond. Om det skulle råka finnas pengar kvar i fonden efter hans amerikaresa så går de oavkortat till cancerforskning. Bless you all!


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag.
Klicka här