I morse ville inte maken stiga upp. Han låg gömd mellan kuddar och täcken. Näsan stack dock fram. Han brukar vara punktlig med när han kliver upp. Men idag var han trött.Jag frågade honom gång efter gång om han ville upp men han sa nej och sov vidare. Till sist måste jag ju fråga hur han mådde. Bra tyckte han. När klockan var 12.30 stack jag in termometern i munnen på honom. 39.2 visade den. Ringer efter ambulans och försöker hjälpa honom på med kläderna. Nu när han kommit fram ur kuddhavet börjar frossan ge sig till känna.
Ambulansen kommer efter en stund. Två killar från Iggesund som maken känner. In på akuten. En säng väntar och han rullas in på rummet.Proverna tas direkt och läkaren är där efter en kvart. Det är rekord. Vi är på akuten ofta och känner igen varenda kirurg och ortoped vid det här laget. Men den här killen är ny. Han ser nervös och allvarlig ut. Han undersöker knappt utan säger att det är nog bäst att lägga in maken på intensiven. Hjärtstopp på både mig och maken. Vaddå, sa du intensiven kvider jag fram..Han fortsätter mumla något om blodtrycket och pulsen och febern och så ringer han jourhavande på IVA. Maken får komma till sin vanliga avdelning men med extra koll. IVA är informerade om att han finns utifall säger doktorn. Tankarna snurrar på. Undrar vad det är han funderar på den där läkaren. Funderar på men inte säger.
Uppe på avdelningen dröjer det länge innan nåt antibiotika kopplas på. Maken får ringa och efterlysa det efter ett tag. Ett ganska långt hopp mellan att hamna på IVA. Om man är så dålig hade man nästan räknat med att antibiotikat skulle kopplas på bums. Maken är hungrig. Jag åker och köper mat. Han är nöjd. Vi kollar på melodifestivalen. Han är ganska pigg och har ingen feber längre. Och nackvärken är borta inser han. Det är bra. Blodtrycket är fortfarande lågt och proverna kassa. Han fikar och jag knatar hemåt. Med tunga steg.
Ännu en ensam natt i sängen. Det gör ont i mig varje gång vi inte får vara tillsammans. Jag är så trött på hela den här situationen. Jag hade förut en känsla av att man ska lära sig något av allt man går igenom. Men det här som hände nu det förstår jag faktiskt inte vad jag ska lära mig av. Jag lever i något som inte annat kan liknas vid att leva i en krigszon. Att aldrig från dag till dag veta vad jag kan vänta mig. Vad är meningen med det här? Den som vet, snälla berätta för detta övergår mitt förstånd. Jag vet att jag inte är perfekt, långt ifrån. Men jag tycker att jag är rätt snäll om jag får säga det själv och att jag vill alla väl. Jag gillar inte orättvisor och jag försöker göra bra saker. Men på nåt sätt så räcker inte det. Varför kan inte min man få bli frisk och vara här hos oss? Jag behöver inga saker. Om jag kan få göra en deal så säger jag att kom hit bara, ta allt jag äger och har. Bilen och möbler och allt annat skit. Lämna barnen dock för dom älskar jag över allt annat. Och så när ni tagit allt så får min man bli frisk ok?
Och på tal om bilen. Den inser jag att jag glömt på sjukhusparkeringen. Så jag lär väl gå upp dit å hämta den. Och om nån av er därute hittar min hjärna så kan ni väl komma hit med den. Jag bor på Källargränd, lägenheten i hörnet. Det känns som att jag behöver den.
Klicka här
Usch stackars dig. När ska ni få ro och vila? Och dessutom behöva oroa sig för att han inte får medicin i tid mm mm. Om jag var du, skulle jag, när jag är piggare, prata med enhetschefen, bara säga som det är, att personalen verkar ha för mycket att göra så de inte hinner med de svårast sjuka, eller om det handlar om prioriteringar? Men om man inte kan prioritera, då ska man kanske jobba med nåt annat. Hårda ord, jag vet, jag vet också hur överbelastat det är på sjukhuset, och någon gång måste det börja bli drägligt för patienter och personal. Men när??? Kramar i massor; Marie
SvaraRaderaJag brukade säga att jag fått en biljett t.o.r till helvetet och det gick inte att boka om biljetten och ingen öppen avgång. Bara att masa sig dit och hänga med på resan.
SvaraRaderaJag håller med föregående talare, jag har också fått en biljett till helvetet och det går inte att boka om den eller avboka den men det känns även som att jag bor och lever i helvetet.
SvaraRaderaAllt man gör och allt man rör vid väcker minnen och tankar till min älskade Pär som inte finns mänskligt hos oss.
Jag har också tänkt innan detta hände att allt har en mening men idag tänker jag annorlunda.
Varför skulle det vara en mening och mista någon som man älskar så mycket och man äntligen får vara lycklig med, vad är det meningen med???? Jag ser ingen mening att mina barn inte får ha sin pappa nära sig, lära sig allt av, att jag ska vara ensam och sova ensam, titta tv ensam, åka skidor ensam, vara på slalomtävlingar med yngsta ensam, Ja jag kan räkna upp massor men jag ser ingen mening med detta.
Jag kan känna känslan som du har Gisela men jag kan inte veta hur det är att gå och vara orolig hela tiden för det hände inte mig, jag fick ju som sagt ett slag i ansiktet och hela livet förändrades på 1 sekund. Varför??? den frågan ställer jag ofta.
Kramar i massor till er och ta vara på dagen.//Helén Lindmark
Kram Helen, om du visste vad jag önskar att du var här...
Radera