När man inte ens orkar gråta

Hej alla, det är frun som sitter och skriver. Just nu är jag riktigt trött. Så där trött att det är svårt att få fingrarna att flyta när jag skriver. Jag måste tänka på varje rörelse jag ska göra. Det blev en tuff dag. Det började redan i morse när palliativa teamet kom. Eller dödsteamet som jag kallar dom. Det är trevliga och bra människor allihop som kommer. Det är bara det där som de står för. Ordet palliativ... Då är det bara döden kvar. Vi kämpar ju från döden, mot livet.  I allafall så kom de förbi och kollade upp makens läkemedel och kollade blodtryck å sånt. Sen efter det bar det i väg upp till kirurgen för såromläggning och koll av ett annat sår som inte vill läka. Det blev full rulle på kirurgen. Urologen kom och pratade och hon kirurgen som maken skulle träffa plockade fram skalpellen och snyggade till sår nummer två.  Väl hemma och vid middagstid ringer makens onkolog från Gävle och vi pratar och kollar av och byter information. Maken är trött idag. Jättetrött. Pratar med Angie på telefon som informerar om att ett riktigt intressant mail från Kina ligger i min inkorg. Jag läser mailet högt för maken och ser på honom i ögonvrån och inser att han håller på att kolla tempen. Du jag har feber igen säger han...

För jättemånga år sen träffade jag en finskspråkig kvinna som förklarade för mig att det finska språket är bättre än det svenska för det finns fler ord som beskriver saker, känslor och sådant. Hon sa att svenskan är ett fattigt språk.Och jag håller med henne. För den känslan som jag fick när min älskade make säger att han återigen har feber, bara tre dagar efter avslutad antibiotikakur gå inte att beskriva. När man blir ledsen och rädd och stressad och ja, ungefär som sirenerna på en brandbil kombinerad med svischet från en respirator och ljudet från en slagborr. Eller nåt. Det är bara att ringa teamet. Ta två alvedon. Sagt och gjort. Då ringer makens egen sjuksköterska upp. Hon kollar med kirurgjouren och säger att det är akuten som gäller. För den sköterskan har hajjat grejen och vet vad som står på spel. Både kommande cytostatikakurer och Kina och USA-resor. Ringer ambulansen som kommer på två minuter. Och den känslan som uppstår då... Det är inte första gången han blir hämtad av ambulansen. Inte andra eller tredje heller.. Slutade väl räkna efter tionde gången.. Men nu när jag ser ambulanspersonalen så är jag bara tom. Det finns ingen rädsla längre, inga tårar, ingenting. Bara en uppgivenhet och en tomhet. Det finns inga tårar kvar att gråta.

Väl å  akuten visar det sig att det var skit att ta två alvedon för nu kan man inte blododla. Man tar lite infektionsprover. Tempen är bra efter alvedonet. Maken får välja mellan inläggning och att sova hemma över natten. Han väljer att åka hem. Taxi-killen som hämtar oss efter några timmar på akuten har skjutsat oss till de flesta vårdinrättningar i trakten. Han se på oss och säger att det var väl skönt att få komma hem.  Ringer Angie och stämmer av och berättar att maken får komma hem. Angie den fina som stöttat på telefon flera gånger under kvällen från sitt hem i San Diego. Trygga och stadiga Angie.  Och mitt i allt kaoset så kommer det ännu en gång över mig. Min man lever.  Han finns fortfarande här. Se inte bakåt, kämpa framåt. Njut varje minut så gott det går. Angie säger åt mig att sova. Inte vakna varje gång maken rör på sig. Kan inte lova det 100% honey men jag lovar att göra ett ärligt försök. Jag har ännu en natt i mitt hem med min man bredvid mig i sängen och mina ljuvliga ungar snusandes i sina. Och trots denna galna dag så känns det som att jag vunnit värsta miljonvinsten. Undrar vad den känslan heter på finska. Och från oss här på Källargränd, Hudiksvall, Sverige till er alla där ute i Kambodja och Thailand och var alla ni  läsare befinner sig. Fortsätt be för min man. Och lite för mig med.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här