Ingen föds med en livsgaranti

Ibland kan man undra när tumultet ska lägga sig.  Hej förresten, det är frun som skriver. Maken sitter och ser på film med döttrarna och katterna. Eller om han halvsover...Vi hamnade ju på akuten i går kväll men fick åka hem. Det var skönt att få somna bredvid honom ännu en natt och känna hans värme och höra hans andetag. Han hade inte ont utan somnade nästan på fläcken. Idag tog man nya prover. Och då visar det sig att blodvärdet är uselt. Och att det sjunkit ganska snabbt sen i lördags och jag har ingen förklaring på varför. Det är ju otäckt det där. Att saker händer och att man inte vet varför. Han fick åka upp på sjukan och få två påsar blod. Han blev lite rödare om kinderna av det men om han blev piggare det vete katten. Men jag vet inte heller hur många varv det nya blodet måste ta i hans ådror innan man märker någon effekt. Jag hoppas att han är mycket piggare i morgon.

Just det där att vara så maktlös tycker jag är ofantligt svårt. Tror det kommer tvåa efter att ha vetskapen om att ens man är döende och att man kanske måste leva sitt liv utan sitt livs kärlek.  Maktlösheten gör mig olycklig och panikslagen.  Att man bara kan stå och se hur vissa saker händer. Jag kan inte hindra att han får infektioner. Jag kan bara stå bredvid och se honom insjukna. Jag kan se till att han kommer till sjukhuset. Jag kan dock inte besluta om eller vilken behandling han ska få.  Jag kan inte bestämma hur ofta prover skall tas eller hur ofta han ska följas upp på olika kliniker. Jag kan stå bredvid och skrika :HJÄLP HONOM!!! Men där slutar min möjlighet att göra något. Det gör mig rastlös att ha den vetskapen. För jag vill handgripligen göra något som gör honom bättre. Nåt som gör honom frisk.

Den andra rädslan som jag har är att han ska dö. Bara av att jag skriver de orden gör att jag mår illa. Jag kan inte tänka mig hur vedervärdig den smärtan kommer att vara. Jag har många gånger kännt att vi befinner oss i helvetet. Och att nu har vi nått botten. Men det har visat sig att det finns nivåer i helvetet. Och när man tror att man hamnat på botten så ger den vika och så rasar man ner till en ännu värre nivå.  Jag har slagit i botten många gånger för att se avgrunden öppna sig under fötterna. Och jag vet att det är många nivåer kvar. För han kan faktiskt dö i från mig. Mitt livs kärlek, min själsfrände kan faktiskt dö. När vi var i Uppsala efter hans misslyckade operation så träffade vi en kurator som sa att ingen av oss föds med en livförsäkring som ser till att vi alla passerar vår 80-årsdag. Ingen av oss vet om vi kommer leva i morgon kväll. Det räknar vi ju dock med. Skillnaden för min man är att han lever med ett hot, med en sjukdom.  Och som alltid när jag är förtvivlad så ringer Angie. Och säger att Gisela lyssna. Just nu lever din man. Just nu finns han hos dig. Han lever. Han är varm och han andas. Och du kommer hålla om honom inatt. Låt inte rädslan förgöra dig och den relation du har med din man. Se på honom med samma ögon som du såg på honom under din bröllopsdag. Kom ihåg den kärlek ni har för varandra. För han är den samma. Och du med bara du tillåter dig.Med ens blir det tyst i mitt huvud. Jag inser att detta är ungefär samma ord som min mamma brukar säga, jag har bara inte lyssnat så noga, eller inte varit mottaglig just då. Mamma brukar alltid avsluta med att säga att inte ge upp för mirakel händer dagligen.  Och just när jag tänk den tanken så säger Angie: Tänk på att Gud utför mirakel.  Bara man lyssnar. Det är väl ändå ett mirakel att vi hittat alla dessa läkare utomlands som alla vill hjälpa honom? Och att han faktiskt lever på övertid? Han lever!!! Ger mamma och Angie rätt. Igen. Nu är det natt. Jag ska lukta lite extra på min man i natt och pussa honom på kinden. Njut varje minut av era partners och era barn. Kom ihåg att ingen av oss kommer med en livförsäkring. Lev era liv och och ta hand om de ni älskar så att ni inte ångrar er om det mest otänkbara skulle inträffa. För alla dagarna som går är ju faktiskt livet.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här