Minnena svider just nu

Det drog i hop sig till städardag här hemma. Det var nästan så att jag räknade med att de två tanterna från "How clean is your house" skulle komma och hälsa på.Vi skrev en lista på det som skulle göras och så fick man sätta sitt namn vid den syssla man ville utföra. Jag åkte på att gå upp på vinden med saker vi inte använder.

På vinden har vi tonvis med saker. Lådor står staplade på varandra. Jag öppnar en av lådorna. I den ligger makens servis. Den han hade när han bodde på Hamngatan och vi nyss hade träffats. Vi packade ned den och köpte en ny när vi beslutade os för att flyta ihop. Jag har ätit många romantiska middagar på det där porslinet. Varannan fredag efter att barnen åkt till sin pappa gick jag över till hans lägenhet. Han mötte mig i dörren med ett glas gott vin och maten puttrade på spisen. Som man längtade efter de där helgerna när man äntligen fick rå om varann , bara få ha ögon för varandra. Man hade planerat de där helgerna så noga och såg fram emot dom så mycket. Och i lådan på vinden ligger nu makens servis. Lite kantstött.

Just nu gör alla minnen mest ont.Tillsammans har vi massvis med minnen. Vi gjorde inga stora saker, men vi gjorde dem tillsammans. Under en period kunde jag inte åka förbi Hamngatan och Östra Tull där vi bodde när kärleken mellan oss började spira för att minnena av den tiden gjorde så ont. Jag ser bilder på Tv.n från Stockholm och det hugger till i hjärtat när jag ser ställen som vi varit på. Stockholm blev lixom vår stad. Ernst visade mig Stockholm...Nu vet jag inte om jag skulle klara av att åka dit utan honom, vad skulle det finnas för mening att vara där annars? Jag tittar in i minnet och gråter över allt det vackra som jag har fått uppleva.

Jag ringer upp maken. Berättar om lådan på vinden. Och om känslan av framtidstro som jag hade när vi blev ett par. Äntligen kändes det rätt. Framtiden var vår. i mina tankar fanns inga hinder. Det var bara en strålande ljus framtid som låg där och väntade på oss, att vi skulle njuta av varje dag. Nu säger älskling med sin varma röst: Vet du, vi ska skapa en ny framtid. Det finns inget som är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Och som alltid när jag är ledsen så ringer Angie. Som att hon känner det på sig. Och idag med goda nyheter från ett sjukhus som mycket möjligt kan erbjuda en skräddarsydd behandling med både Genterapi och Immunterapi (T-cellsbehandlingen) Det låter ju nästan för bra för att vara sant Och hon pratade om att maken hela tiden se sig som World-Athlet, not cancer-patient. Att han ska jobba med sig själv både fysiskt och psykiskt som att han förbereder inför en OS-final.  Jag försökte implementera det hos honom nyss när jag ringde men han var för trött att förstå vad jag menade och bad mig ta det i repris i morgon. Och det lovar jag att jag ska.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här