Hej , nu är det återigen frun som skriver. Fick ett meddelande från en väninna igår via facebook. Hon hade sett programmet 112 på liv och död och reagerat över 4 polisers bemötande och behandling av en förvirrad och demenssjuk man. Eftersom både hon och jag jobbar inom demensvården så vet vi ju hur svårt det kan vara att ha en demenssjukdom just för att man inte uppfattar sin omgivning på samma sätt som vi gör och att mycket upplevs som hotfullt. Min väninna jobbar direkt i vården med de demenssjuka och har specialkunskap i att hantera demenssjuka som blir lite arga. Och jag kan tänka mig att det var många tankar som flög genom hennes huvud när hon såg inslaget. Jag är demenssjuksköterska till yrket. Och jobbar mest med att utbilda personal i just bemötande både av patienter och anhöriga. Men jag utbildar även vårdpersonal och då brukar vi gå igenom sådant som är jobbigt och diskutera hur man löser knepiga situationer. Men jag är rätt sträng också och jag minns att en av vaktmästarna som kom för att fixa saker på huset där jag då jobbade brukade kalla mig för järnladyn.
Idag var jag med svärmor på röntgen. Det var nån årlig kontroll av hennes aorta. Efter att vi väntat 20 minuter kom en personal och informerade att vi skulle nog få vänta minst 20 min till. I väntrummet bredvid låg en person i en säng och väntade på röntgen också.Personen var lite förvirrad och ringde på larmet: Efter ett tag tröttnade en ur personalen som var dit och röt att nu fick det vara nog, nu ville personalen ha arbetsro. Och så plockade man bort larmet. Jag blev först väldigt paff. Och illa berörd. Och hade jag inte haft svärmor med mig så hade jag gått dit och sagt ifrån.
Den här gången var det en personal på röntgen som betedde sig illa. Men det är inte bara där som bemötandet lämnar mycket att önska. Efter 1.5 år i vårdsvängen som anhörig till cancersjuk man så vet jag att det inte är bättre vare sig på akuten eller vårdavdelningarna. Och vi har varit på fler än tre sjukhus under åren. Och min man och jag lider inte heller av nån demenssjukdom utan är rätt så normalstörda. Han har blivit så otroligt illa bemött på både akutmottagningar och på vårdavdelningar runtom i landet. Och på röntgenkliniker också och då är han röntgad på tre olika sjukhus. Och jag måste säga att de flesta av all personal man möter är bra. Guld värda. Men det är också en del personer som inte har i vården att göra. Som skulle sitta på ett lager på sin höjd och inte ha med folk att göra. Och tyvärr ger dessa personer all vårdpersonal dåligt rykte. Man möter nämligen två kategorier av människor när man jobbar inom vården, de som är sjuka och deras oroliga anhöriga.
Problemet med oss som är sjuka eller anhöriga till någon som är sjuk är att vi i för hög utsträckning accepterar att bli dåligt bemötta. Minns vid ett tillfälle när maken blivit sjuk efter en av många cytostsatikakurer. Han fick åka ambulans till akuten och en av ambulanskillarna gick till en sjuksköterska och sa att han kom med Ernst Bollden som hade fått cytostatika och var infektionskänslig och behövde komma in på ett rum på en gång. Sjuksköterskan fnös och sa att jaha som att vi inte hört det förr då. Hon såg oss inte utan tog sig friheten att tala ur hjärtat. När maken senare kommit in på ett rum dyker samma sjuksköterska upp och säger att Meeen va skönt för er att ha fått komma in på en sal. Hata mig gärna säger jag då men gör det genuint och i alla situationer. I det läget var jag för trött att orka börja tjafsa om bemötande. Och det är nog så det är för de flesta. Man är för sjuk eller för trött att orka sparka bakut och säga att det här tolererar jag inte.
Men nu räcker det säger jag. Det är upp till varje avdelning och varje klinik att hela tiden jobba med bemötande och att se till att det sker på varje arbetsplatsträff. Inte en utbildningsdag vartannat år. Och att man också jobbar med enskilda individer som inte uppträder schysst mot patienter eller anhöriga. Och det är dags för oss som är patienter eller anhöriga att ta mod till oss att reagera när vi blir illa bemötta. För det är inte okej.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Håller med dej,så himla bra skrivit.
SvaraRaderaLika så när dem inte lyssnar och tror på vad man säger.
kram Anki
Så bra att du tar upp det här med hur man blir bemött inom vården. Min erfarenhet kommer från tiden när min mamma fick sin cancer sjukdom. Än idag kan jag tänka tillbaka och gråta över vilken fruktansvärd dålig behandling min mamma fick av inblandad personal vid flera tillfällen. Det är en sak att felbehandla någon medicinskt, man vill självklart inte vara med om det heller iofs, men när man möter vårdpersonal som inte ens har vanligt hyfs i sammanhanget utan är både otrevliga, kränkande och totalt oförstående till och med. Då blir man förtvivlad!
SvaraRaderaVid ett tillfälle när man hade satt nålen för cellgifterna fel och det runnit utanför ådern och det blev som stora brännsår på huden på mamma så blev vi hennes anhöriga väldigt oroliga. Vi pratade med avdelnings ansvarig vårdpersonal men blev väldigt nonchalerade i vår oro. Det gick till och med så långt att när mamma blev ensam med en av sköterskorna så sa sköterskan till mamma " Du kanske ska be dina anhöriga att inte lägga sig i så mycket". Mamma upplevde även att efter det så blev många av dom inblandade i vårdpersonalen väldigt ytliga och kalla mot henne. Vilket gjorde att mamma blev rädd för att säga ifrån eller låta oss reagera mera, hon ville inte uppleva personalens utfrysning....rättare sagt, hon orkade inte uppleva det mitt i sin kamp mot cancern.
Fler och fler börjar berätta om hur illa dom blir bemötta inom vården och för varje gång jag hör det så blir jag så fruktansvärt ledsen och arg!! Hur kan man välja att jobba inom vården men inte vilja bemöta människorna som medmänniskor utan väljer att bara se dom som en diagnos och kalla dom för patienter.
Jag hoppas du och din man hädanefter kommer att bli bemötta och behandlade med den respekt och medmänsklighet varje enskild individ förtjänar i en vårdsituation.
Kram Mrs NoGood