Jag är arg och bitter

Jag har sovit hos maken natten mellan lördag och söndag. Det var skönt. Han var inte alls pigg igår. Jag möblerade om på sjukhussalen så det blev en dubbeläng. Visserligen med en vallgrav i mitten men jag försökte bädda igen den med kuddar och filtar. Vi somnade och jag hade hans hand i min hela natten. I morse var han piggare och Vi tog det lugnt på morgonen och kollade på Tilde på TV4. Det var intervju med Marcus Schenkenberg. Det blev massa modellprat och diskussioner om hans gamla flammor. Han sa nåt om att det var tur att han inte hade familj för det var massa grejer som inte skulle ha funkat, exempelvis att medverka i Lets Dance.  Jag vet inte vilken typ av förhållanden han haft alls. Jag kan bara utgå från mina erfarenheter. Jag är gift med en elitidrottsman, som spelar i ett svenskt landslag. Han har rest asa-mycket. Vi har rest mycket tillsammans och han har rest massa på egen hand. Redan från början var vi båda införstådda i varandras jobb, varandras idrotter och att det skulle bli mycket tid på vart håll. Vi har alltid pratat mycket och alltid när han var borta har han ringt eller sms.at god morgon och godnatt. Det har hänt att han ringt och sagt godnatt klockan 15 på em för att det varit sån tidsskillnad och godmorgon sms.et kommit mitt i natten. Men det var viktigt för oss att göra så. Att prata hela tiden och vara delaktiga i varandras liv även om vi befann oss på varsin kontinent. Visst har jag saknat honom som en galning. Men det är så att leva med en elitidrottsman. Och om man älskar varann så hittar man ett sätt att få det att fungera.

Det andra reportaget i dag på morgon TV var med Emma Jangestig som förlorat sina barn när den galna tyskan löpte amok med hammare i deras hem. Hon såg pigg ut och kunde prata om det som hänt. Hon mindes de ljusa stunderna hon haft med sina barn. Och hon hade inte låtit sina barns mördare få utrymme i hennes liv. Vilken imponerande kvinna. Hon kan kliva upp ur sängen och vara glad. Hon lever och hon älskar livet. Hon är inte arg längre för då skulle tyskan fortfarande dagligen förstöra hennes liv. Emma, jag tror inte du läser detta men jag säger det ändå att jag är full av beundran. Superkvinna!  Jag är fruktansvärt arg fortfarande.Och bitter. På alla de som missade min mans sjukdom. När han påbörjade sin cellgiftsbehandling förra sommaren så hade det redan hunnit sprida sig både till lymfkärl och skelett. Och då var det bara en veckas väntan på att få påbörja behandling efter att han fått sin diagnos. Jag hyser fruktansvärd ilska mot de människor som missat honom för det kostar honom livet. Jag är fruktansvärt ursinnig och rasande på alla som har bemött honom fördomsfullt och på andra sätt illa. Jag är arg på alla som försatt honom i förödmjukande situationer under hans vårdtid. Jag klarar inte av att öppna min jobb-mail för där finns sparade mail som han skickat till mig under åren. Det gör för ont. Det är som att leva med en kniv i hjärtat hela tiden som vrids om. Det gör fruktansvärt ont.

Jag hoppas att han får komma hem i morgon.Han vill komma hem nu. Han är trött och desperat av alla avsked. Han vill vara hemma hos oss. Han grät när jag gick idag. Han vet att jag måste vara med barnen. Men han tycker det är jobbigt ändå. Jag sa att om han kommer hem så måste det vara ordnat så att han inte blir sjuk igen på en gång. Man måste ha koll på njursvikten och lungödemet. Vi måste veta hur vi ska göra med allt för det är ännu jobbigare att åka in och ut på sjukhus för det är ett sånt enormt bakslag för oss alla. Jag längtar efter honom och han längtar hem. Jag vill somna och vakna bredvid honom.  Jag tycker inte att det är för mycket begärt. Det enda vi vill är ju att få vara tillsammans, vara familj.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här