Han mumlar att han vill till Malmö..

Nu är det morgon. Snön vräker ner utanför rutan. Småbarnen blev glada för nu var det ju snart jul. Lika besvikna blev de när de insåg att det var långt till julen och att snön knappast skulle ligga kvar i kväll ens. Varma kläder skulle bylsas på å sen iväg till fritids. Min kompis Annica skjutsade idag. Underbart snällt. Hennes son och mina grabbar är också kompisar. En sån gest, bara att låta barnen åka med... Det är sådant man behöver. Nu behövde jag inte kasta i mig frukosten och jäkta utan fick en liten stund för mig själv.

Igår opererades maken igen. Jag gick upp för att höra hur och var man opererat för han var omplåstrad både här och där. Sjuksköterskan berättade och förklarade. Det kändes bra. Blodpåse nummer två kopplades på. Det gick en stund.. Sen började maken huttra lite. Sen blev det värsta frossan..Andhämtningen blev tyngre och det blev svårt att få kontakt med honom. Jag försökte få kontakt med honom och han mumlade att han ville till Malmö.. Jag tryckte på larmet och personal strömmade in. Blodet kopplades bort. Annan vätska sattes. Blodtryck, puls och andning kontrollerades. Blododlingar togs. Jag började inse att jag nog inte skulle våga gå hem i natt. När värsta ruschen lagt sig så hann jag få ett litet samtal med sjuksköterskan. Det kunde vara blodet han reagerat på. Eller att han reagerat efter att man varit och rotat i såren. Man skulle hålla extra koll under natten och fler prover skulle tas.  Sakta blev han lite piggare. Jag frågade om han mindes att han ville till Malmö. Han tittade på mig som jag vore från en annan planet och sa: Vad i hela friden hade du tänkt att jag skulle göra i Malmö då??    Jo det var just min tanke med..

Jag gick hem till barnen. Vi fikade och jag gick i säng. Det är svårt att somna när man lämnat på sjukhuset och allt inte är riktigt bra. Det är många tankar. Var det blodet som gjorde honom sjuk? Hoppas inte för han behöver mer blod.. Var det infektion? Hoppas inte för då ryker porten han nyss fått och den behöver han... Vad kan det då vara?? Det var sent när jag somnade. Och det kändes som jag bara sovit en timme eller två när jag vaknade i morse.

Nu är det åter en ny dag. Här i syd-östra norrland har vi snö. Väder spelar ingen roll längre. Jag är glad för varje ny dag. Vi vaknar. Jag hör banens fotsteg tassa runt, Min man lever. Än är vi en hel familj. Hela förra sommaren gick. Jag minns inte om det var en varm eller kall sommar. Den tillbringades på avdelning 17 onkologi i Gävle. Jag vet att jag gick ut och vistades utomhus. Men jag minns inte om det var sol eller regn.  Men jag minns att soffan på salen där vi låg var grön. Och att tv-bänken var från ikea.  Idag faller snö här. Mina små var glada. De stora grymtar. För mig spelar väder igen roll. Jag ska upp till avdelningen om en liten stund. Lyssna på ronden. Undrar vad de kommer säga. Om det är nåt bra och positivt. Det skulle behövas för det har varit så mycket tråkigheter ett tag. Hoppas att min älskling mår bättre idag. Det skulle vara underbart.

Det är det här som är livet. Inte allt det roliga som vi planerar i framtiden. Livet är här och nu. Livet är regn och blåst, snö och hagel. Och lite solsken. I stället för att förbanna de regniga dagarna så gläds. För det är ännu en ny dag. För den som har många kvar betyder kanske inte just idag så mycket. För den vars timglas håller på att rinna ut betyder den allt. Älska att det åter blir måndag. Älska att just denna måndag var kall och snöig. Idag är idag. Och i morgon är i morgon. Men det är ännu en ny dag. Älska istället för att hata. Le i stället för att gnälla. Uppskatta det just du har i ditt liv. Ingen av oss har en livförsäkring som gör att vi inte drabbas av sjukdom eller olycka. För jag lovar, den gång man drabbas så önskar man att man inte gnällt bort livet utan hade mycket fint att tittat tillbaka på.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här