Ett litet rum på onkologen

Rummet på avdelning 17 i Gävle var litet och trångt. Hela avdelningen är i en gammal del av sjukhuskoplexet. Vi hade utsikt mot kyrkogården som ligger på andra sidan vägen. Det kändes inte så muntert. Men vi var ju inte där för att beundra utsikten. Det var strålning på agendan. Och då räcker det med ett litet rum. Vi fick plats med Ernsts säng och en tältsäng bredvid. En fåtölj fanns det plats för också. En grå med slitna armstöd. Många uppgivna har nog vilat sina händer mot dem när man suttit bredvid den man älskar.

Vi hann bara ner när det började strula. Blodtrycket blev lågt. Och det var oklart hur man skulle behandla. Och  gång på gång fick han frossa. Jag blev rädd och grät. Bad att man skulle blododla. Och det gjorde man. Urinmängden minskade dag efter dag. Mitt hjärta blev tyngre och tyngre. Igår var det meningen att vi skulle få komma  hem. Eller åtminstone tillbaka till vårt hemsjukhus. Strålningen som han fick på förmiddagen hade gått som på räls. Då blev han klen igen. Blev blek och började frossa. Hemresan inställd. Det blev åter en natt med mycket vånda. Och i morse var jag så trött. Mådde illa. Då hade man ett preliminärsvar på odlingarna som tagits. Två bakterier växte och antibiotikat byttes. Det blev resa hem idag i stället. Älskling är trött och blek och tagen. I morgon ska de ta nya prover. I går trodde jag inte att det skulle bli ett "idag" för honom. För det var kritiskt en sväng igår. Det är många tankar som hinner rusa genom huvudet när man tror att man ska förlora sitt livs kärlek. Jag ville skrika Nej!!! Jag är inte beredd på det här! Jag är inte klar! Vi är inte färdiga med varann... Snälla inte än.. Och det vände. Det är fortfarande mycket skört. Det vet jag. Men just nu lever han. Och varje timme tillsammans är värt allt.

Nu är jag bara hem för att äta och duscha. Jag är hungrig och jag antar att jag behöver byta kläder. Jag ska sova hos honom på sjukhuset i natt också. Det är fortfarande inte så stabilt och han är trött och sliten. Och då känns det bättre att vara nära. Och jag vet att han känner sig lugnare när jag är hos honom.

Det har hänt så mycket de senaste dagarna. Jag ska berätta för er senare när jag känner att jag har tid att skriva riktigt. Det har varit svåra dagar med mycket oro och rädsla och sorg. Och så ensam som jag har kännt mig.. Det finns inget ord som förklarar den känslan.. Jag kom hem till en tom och tyst och mörk lägenhet. Ett ställe som inte känns som mitt hem när inte min man och mina barn är här. Den är tom och ödslig... Och jag längtar efter min familj.

 

Många bedrövade har suttit i den här fåtöljen. Vilat sina händer. Vakat vid sin älskades sida. Nötta armstöd vittnar om många livsöden och mycket sorg. Och säkert en hel del glädje.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här