Hej på er alla. Det är skärtorsdag och det är kväll. Jag har en dundrande huvudvärk och jag är trött. Lugnet börjar lägga sig över lägenheten. När man väljer lugnet själv så är det befriande. När det är påtvingat så är det en pina. Samma med att vara ensam. Välja det själv när man behöver ett litet andrum är en välsignelse. Men att sitta i sin ensamhet och längta efter sina nära, eller bara lite sällskap, det är en plåga.
Idag var det operationsdag. Jag var på sjukhuset klockan 08. Det var osäkert vilken tid han hade så jag ville vara där i tid. Han var ledsen när jag kom. Han var kall och hade ont. Jag drog upp hans täcke och la på en extra filt och vi höll om varann ett tag. Han var förtvivlad och rädd. Jag var också ledsen och rädd. Lite uppgiven.. Det händer så mycket i våra liv just nu, mycket som rör sjukdomen och sjukhusvistelser. Jag hinner inte ta in allt och bearbeta och sortera. Huvudet blir fullt fort. Jag blir stressad. Jag är en sån där kvinna som alltid har stenkoll. En sån som skriver listor, städlistor, packningslistor och sånt. Nu känns det som jag helt tappat kontrollen. Saker händer runtom oss som man inte har koll på, det tas beslut runt en som man inte har koll på och inte kan påverka. Det kommer konstant nya människor in i våra liv. Vi får sällan eller aldrig bra besked. Bara tråkiga som på ett eller annat sätt kommer göra min man sjukare. Jasså han har svamp i blodet...Jasså han har koagulasnegativa stafylococker i blodet... Nämen han har bullös dermatit på ena benet... Åh ja bukhinnebråcket får vi ju inte glömma... Och ja visst ja. Cancerskiten sprider sig...Till sist så tar man bara in sakerna utan att reagera. Det kommer ju aldrig nånting bra. Ingen läkare kommer med något bra. Det bra får man plocka fram själv. I går var en bra dag. Han var pigg och glad. Vi hade besök och han njöt av det. Han äter. Det är bra. De bra sakerna är det ingen som kommer med. Nu i kväll så hade han bra blodtryck. 120/78. Det är väl godkänt.
Vi har fått mycket hälsningar av olika slag. Många hälsar att de tänker på honom och att han ska kämpa. Andra kommer med kommentarer och har åsikter om hur man ska tycka och tänka när man är döende. Det är ganska lätt att ha åsikter när man själv inte står där med rädslan och dödsångesten. Många tycker att det är väl bara att dö typ. Ska det hända så låt det hända. Varför dra ut på det? Typ. Här kommer en sanning,. En sanning ur min synvinkel. Från mig som står mitt i det. Jag vill inte att min man ska dö. Han vill inte heller dö. Han har sett till att det står i hans journal att han vill få behandling för alla eventuella åkommor han drar på sig. Han vill inte att man ska kolla på honom och säga: jo du har lunginflammation men vi skiter i att behandla för du ska ju ändå dö. För honom och för mig så är varje vecka viktig. Varje timme vi får ha tillsammans, varje minut och varje sekund är värt mer än alla pengar som går att uppbringa i världen. För när livet är slut så är det ingen återvändo. Då får jag aldrig mer drunkna i hans bruna ögon, kyssa hans mun, känna hans armar runt min kropp eller höra honom skratta. När han inte finns mer så lämnar han ett tomrum efter sig. Det blir tomt och tyst och kallt. Och tiden tills vi ses igen kommer vara lång. Alla år utan varann kommer att vara långa. Just därför välsignar jag varje stund vi får ha. Ja, han är sjuk. Men han har fortfarande livskvalitet. Han njuter av mitt och barnens sällskap, sport och film på tv.n, glass och god mat. Han tycker om att vakna och titta ut och se att solen skiner. Han frågar om det är varmt eller kallt. Han gillar att sitta i lä och känna värmen mot ansiktet. Trots att han är sjuk så uppskattar han det och han uppskattar livet. Min man vill leva. Jag vill det också. Jag kan inte prata om döden eller höra uttalanden om hur han borde dö och hur det bör gå till. När jag gick hem idag så levde han. Min underbara man var vid liv. Vi kysste varann godnatt och sa vi ses i morgon. Och det hoppas jag att vi får göra.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Som ni ofta skriver är varje dag där ni får ha varandra en bra dag. Jag hoppas ni får mängder av sådana dagar och att Ernst tar sig ut "hel" ur detta helvete. Det är så underbart att läsa om den omtanke, kärlek och respekt ni har för varandra. Människor letar ett helt liv utan att finna "just den där personen". Ni har lyckats hitta varandra och ni förtjänar så att få njuta av ert liv och bli gamla tillsammans. Jag håller fortfarande alla tummar och tår att ni får komma iväg till USA och att behandlingen där ska funka. Önskar verkligen att ni får fortsätta planera för LIVET! Kram på er och fortsätt njuta av stunderna tillsammans - de ger er energi att ta er igenom de jobbiga stunderna :)
SvaraRaderaNjut av varje milli sekund, jag vet!!!
SvaraRaderaHade jag vetat vad som skulle hända mig så hade jag bara njutit och njutit men nu kan jag inte göra det något mer, inte med Pär. Jag saknar honom så djävulskt och längtar som du säger efter allt, hålla handen, höra rösten, känna lukten, prata, kramas, Jaaaa allt! Han skulle ha fyllt 38 år i tisdags och det är så orättvist! Han älskade mig så och jag var så lycklig tillsammans med honom.
Jag orkar snart inge mer men timmarna, minuterna går och jag med den.....
Varför Varför är livet så orättvist???
Jag tänker på er och jaa jag kan inte göra så mycket mer än att känna av dina känslor och bara hålla med.
Så jag säger bara NJUT!!! Krama varandra massor.
//Helén
Det enda jag vet är att familjer gör det som är rätt för dem. Oavsett om det gäller sjukdomar, eller något annat. Bara Ernst och du vet vad som är rätt att göra nu. All styrka till er båda.
SvaraRaderaKärleken är den finaste och den som påverkar mest, den är uthållig, den ger, den finns och den stärker, är ett kitt emellan då det stormar runtikring. Ni väljer att fokusera på kärleken och se den, ljuset i mörkret. Vi ber om att det hemska skall bort ur hans kropp, att Ernst inte skall ha något hemskt och ont i sig! Vi ber för Er att Ni får styrka och kraft i dagar och stunder. Ni är underbara, precis som Ni är. Må Ni njuta av ögonblicken o sen njuta helt o fullt livet ut! Fina Ni! För vi ber om än långt ifrån så finns vi med. Bekant men ändå inte. Vill tro och tror på kärlekens styrka och Guds kraft som omsluter Er, varje stund.
SvaraRaderaGisela och Ernst, jag följer er och visst ska ni strunta i vad andra säger och tycker om att ge upp och acceptera död.
SvaraRaderaNEJ! det vill man ju inte.
Det ska inte ni heller göra, tycker jag.
Dumma dumma cancer!
Dumma dumma orättvisa!
Lycka är att vara med den/dom man älskar.
Varma söderkramar!
Lena