I natt sover jag hemma. Jag har bott hos maken några nätter. I morgon fyller sonen år. Tårta och presenter är införskaffat. När jag kom hem idag hade storbarnen städat och tänt doftljus. Vi åkte till Maxi och handlade mat. Kockstuderande dottern grillade och det var mysigt. Hon satt i regnet under ett paraply och skötte grillen.
Maken är trött och sliten. Han har ångest till och från. Han kan inte röra sig i sängen för han fastnar i luftmadrassen. Han får jobbigt att andas då och då. Han har fått medicin mot det och han sover mycket. Det är skönt när han sover lugnt. Men det är ändå med stor sorg i hjärtat. Jag vill se hans ögon. Jag vill att vi ska kunna samtala lite. Jag väntar att han ska sätta sig upp i sängen å säga att kom nu älskling så åker vi hem.. Men han gör ju inte det. Han sover tungt på sprutan han fått. Och jag håller hans hand så hårt jag kan. Och mina tårar droppar på hans bröst och bildar en liten pöl. Min älskling, du är så vacker. Snälla älskling.. Lämna mig inte för jag behöver dig...
Två av makens vänner var förbi och hälsade på en sväng idag. Ännu en påminnelse om livet, det där andra världsliga jordelivet som pågår utanför sjukhusets väggar. Det var skönt att se dem. Men det är en sak som saknas. Min man. Min älskling. Vi ska ju sitta hemma allihop, skratta å umgås...Inte stå runt en sjukhus-säng och se ledsna ut och gråta.
Idag tog vi fram grillen. Det gjorde ont. Vi gör massa saker som är Ernsts uppgifter. Han saknas här hos oss. Jag behöver honom. VI alla här behöver honom. Det är svårt och tomt utan honom. Jag tycker inte om att vara ensam. Ernst har älskat mig så oerhört. Han har behandlat mig som en prinsessa. Jag har tyckt om att vara älskad. Jag har mått bra av det.
I morgon är det födelsedag här. Nu ska jag sätta mig i soffan och kolla på TV med världens finaste barn. Dom tjafsar och bråkar i köket. Så där vanligt som man gör. Som om att allt var som vanligt., Fast det är inte som vanligt. Inget är som vanligt. Och jag är ledsen över det. Och jag känner mig så fruktansvärt rädd och ledsen. Hjärtat svämmar över av sorg. Och jag känner mig så fruktansvärt ensam. Och det är ingen bra känsla.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Tänker på Er o känner med er så mycket Gisela o Ernst! Kram från oss /Mats
SvaraRaderaGe honom din tillåtelse att gå vidare i frid. Han kommer att vara med dej och barnen i en annan form. // Bettan
SvaraRaderaKära du.
SvaraRaderaTänker så mycket på er, livet är så fruktansvärt orättvist...styrkekramar till er båda. /Annica.N
Usch låt Gisela känna precis som hon vill. Verkar som om många har svårt att acceptera att någon uttrycker sig fritt på detta sett. Ingen har rätt att dömma dig i dina tankar. Jag känner så starkt med dig och hoppas att du finner styrkan någonstans att gå någorlunda hel igenom denna resa. Hur den än slutar. Släpp inte taget om din älskling förrän det är absolut det sista du/ni måste göra! All styrka och kraft till er! Helena
SvaraRaderaJa, du Helena. Jag tycker det är lite sorligt att man inte kan se lite positivt i personalens jobb. Jobbar själv i vården och varit mycket patient. Även jag förstår Giselas tuffa situation, har varit i liknande med min mamma som det missades oxå. Men det blir tyngre att bära när man är så bitter. Som vårdpesonal har man hela tiden sparkrav på sig, mindre personal som ska göra samma jobb, fler patienter att vårda och att våra patienter är mycket sjukare i dag. Så jag skulle nog vilja säja att man gör sitt bästa på jobbet. Men mina tankar finns hos dig,Gisela och Ernst mycket oxå ska du/ni veta.
RaderaNu vet jag inte riktigt hur du kom in på personalen här. Och du anonym har ingen aning om vilka erfarenheter som jag och min man haft av vårdpersonal senaste två åren.
RaderaDetta blogginlägg handlade dock om nåt helt annat,,,
Usch..livet är hårt och svårt många gånger, men att se sin älskade försvinna alltmer måste ju vara bland det tyngsta och grymmaste. Jag lider med er men jag hoppas ännu på ett mirakel, ty såna kan ske.styrkekramar till er!!!
SvaraRaderadet här livet är grymt!!lider med er otroligt..känner ernst sen länge tebaks.alltid glad å positiv.tyckte om att skoja.finns ingenting man kan säga för att trösta.men jag vill bara säga en sak!det finns en mening med livet,oavsett om vi lever eller dör.svårt att tro i denna situation,men det finns ett svar på allt som händer runtomkring oss!du kommer att få träffa din bästaste vän i världen igen även om han lämnar dej!men ge aldrig upp hoppet!!bamse kram på er alla!!lotta
SvaraRaderaLotta, du har så rätt... /Mia
Radera