En hjälte sträcker ut sin hand

Nu är påsken snart slut. Det blev en kall påsk. Jag har frusit som aldrig förr. Mars lovade ju vår. Och som den värmländska jag är så vill jag ha tussilago i mars. Och vitsippor i april. Oftast blir jag besviken när jag ser de tjocka snötäckena som fortfarande ligger kvar. I år kändes det som värmlands-vår även här uppe i norr. Det där med minnen sitter så djupt rotat i en. Doftminnen. Jag älskar doften av solvarma barr som ligger i sanden. När jag känner den doften så spritter det av förväntan i mig. Så doftade det när jag sprang på den lilla skogsstigen ner till Vass-sjön när jag skulle bada som barn. När älskling var ute och tävlade som mest hade jag alltid en av hans tröjor att lukta på. Då kändes han mer närvarande. Och han har en särskild doft min man. Han luktar Ernst. Den doften får mig att känna mig trygg.

Jag har luktat lite extra på honom i dag. Jag har även idag varit upp några gånger. Barnen var med upp och bjöd på nybakt sockerkaka. Han blev så glad när de kom upp. Man ser hur han blir så glad att han inte riktigt vet hur han ska kunna uttrycka sin glädje. Vi fikade och pratade och hade det mysigt. När det blev dags för såromläggning så tyckte barnen att det var dags att gå hem. De kramades hårt och länge. Jag blev kvar ett litet tag till. Och när stöket var klart så la jag mitt huvud på hans bröst och bara luktade på honom. I bakgrunden malde Leif Loket Olsson på med sitt Bingolotto. Men för oss så fanns det bara han och jag. Och vi höll om varann länge länge. Jag klädde på mig och han tittade på mig och frågade: Kommer du i morgon också? Jag sa att självklart kommer jag. Han sa: Lovar du? Jag kramade honom hårt ännu en gång och förklarade att jag ska komma. Och så sa vi att vi älskar varann så som vi alltid gör. Det är det sista vi säger till varann. Sen stängde jag dörren och gick ut i mörkret på väg hem till Källargränd.

Ernsts extramamma Sylvia och hennes son var och hälsade på idag. Det betydde mycket för Ernst. Sylvia har varit en del av hans liv sen han var liten och när han skadade sig som 13-åring så blev hon som en extramamma både för honom och hans syskon. Sylvia är varm å go och omtänksam. När Ernsts operation i höstas misslyckats och han hamnade på IVA så kastades jag ut från sjukhuset. Jag befann mig i Uppsala, en stad som jag inte hittar i och där jag inte känner någon. Jag stod på tågstationen med min väska och hade just fått besked om att hans cancer var så spridd att operationen inte gick att utföra. Jag var i chocktillstånd. Jag ringde Sylvia. Både hon och Tom bor i Stockholm. Hon sa åt mig att hoppa på första bästa tåg till Stockholm. Tom skulle möta mig på stationen och sedan skjutsa mig till hennes lägenhet. Jag hade tydligen irrat runt på stationen i Stockholm. Tom hade hittat mig. Och han hade stannat i lägenheten hos mig och pratat med mig och tröstat tills Sylvia kom hem. Sylvia sa: Sov bredvid mig om du är ledsen och rädd. Jag håller om dig tills du somnar.  När man är i kris så behöver man inte så mycket. För man är inte hungrig. Eller kissnödig. Alla kroppsfunktioner slås ut för man lamslås av av den stress man är utsatt för. Jag behövde en axel att luta mig mot och någon som tröstade mig under natten. Jag slapp vandra runt i Uppsala, letandes efter nånstans att bo. Sylvia och Tom tog hand om mig den natten, en av mina värsta. Där fanns det kärlek och en säng att sova i. Sylvia har gjort stora avtryck i mig. Och jag börjar sakta förstå hur viktig hon och Tom varit för min man. Och de är fortfarande viktiga för honom. För de har funnits där alltid och ingen olycka eller skada eller kris har varit för stor. De har aldrig vänt ryggen. Bara funnits och brytt sig. De riktiga hjältarna är de som erbjuder den som är svag trygghet. Och det har de gjort.

Ännu en natt närmar sig. Jag har suttit med tonåringarna och sett en film som jag trodde var så otäck att jag inte skulle klara av att se den. Det gick förvånansvärt bra. Jag kände mig avslappnad och kunde för nån timme faktiskt koppla av riktigt bra. Nu väntar sängen. Och natten. Sängen är stor och ödsligt tom. Jag vänjer mig aldrig att lägga mig ensam. Det är en röst i mitt inre som är så stark och som skriker: Detta är fel, du ska inte sova här.. Du ska somna på din makes arm.... Jag längtar efter honom så det river och sliter i kroppen. I dag mådde han ok. Blodtrycket var ok. Jag hoppas att det får fortsätta så i morgon också. Jag hoppas att ni orkar fotsätta att be klockan 22 varje kväll. Jag vet att det hjälper. So I ask you, beloved pepole and fiends, keep on praying. Pray for my husband at 10 o´clock every night. He needs your prayers from all around the world. Bless you all and good night


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här