Alla mammorna fick komma

Vaknade i morse av att sjuksköterskan kom in för att ta blodtrycket. Det var lågt. Maken blek som ett lakan och andades lite snabbt. Jag mår inte bra pustade han fram. Jag försökte få ur honom var och hur han inte mådde bra. Jag tror jag ligger illa i sängen. Vi försökte ändra läge men näe, fortfarande inte bra. Då säger han : Du, jag börjar få jobbigt att andas... Mitt blod fryser till is. Jag kravlar mig upp ur sängen och drar på mig kläderna och larmar på hjälp. Man kollar blodtryck och syresättning och syrgasen kopplas på. Det plingar i min mobil. Det är Ernsts extramamma Sylvia som undrar hur det är. Jag skriver att det inte är bra och att han har svårt att andas. Jag kommer svarar hon. Det känns bra att hon ska komma. Det är tufft att vara ensam.

Maken är så trött så trött. Vill bara sova. Jag stryker honom över kinden och säger att jag älskar honom. Han lyfter blicken och tittar på mig en sekund. Sen somnar han om. Det svider i hjärtat och jag har en klump i halsen. Hoppas att han känner hur mycket jag älskar honom.. Att han vet att han är mitt livs kärlek. ..
Sylvia kommer. När hon kramar mig hårt så brister allt. Hon viskar :lilla vän vad du har det svårt. Jag snyftar och snörvlar och torkar tårar. Hon kramar om Ernst. Tar hans hand i sin och stryker honom över kinden. Han tittar upp och ler mot henne och somnar om.  Vi ringer till Ernsts riktiga mamma som kommer. När Greta kramar om sin son så lutar han sitt ansikte mot hennes bröst. Och hon håller om honom länge. Det gör så ont att se. En mor och hennes son. En son som är så sjuk. Som kämpar. Greta kämpar. För sin son. Det är så uselt alltihop. Kärlek finns det mycket av i vår familj. Med mammor och extramammor och systrar som egentligen är kusiner. Kärleken är stor och stark. Sjukdomen har gjort familjen starkare och tajtare. Sjukdomen har gjort att vi knutit oss hårdare till varann. För att orka. För cancern är en lurig best. Den förgör allt. Den förstör människan till kropp och själ och kryddar med extra plågor och smärta. Och den jagar den sjukes anhöriga med sorg och ångest, hopp och förtvivlan. Och när man tycker att den inte kan göra mer skada så jagar den bort ens vänskapsrelationer. Så där står man naken, på knä i snålblåsten och den känslan man bär på. att vara så utlämnad... Den är förfärlig.

Jenny Strömstedt är inte bara en duktig programledare på TV4 utan också en fantastisk skribent, I går bläddrade jag i Expressen. Och där skev hon en krönika om cancer, om bloggar, och om hur man stöttar när nån nära blir sjuk. Självklart är det så att alla är olika och alla har olika behov. Men Jenny lyckades krypa under skinnet på mig.  Jag länkar till krönikan Här.

Just nu sitter Ernsts mamma hos honom på sjukhuset. Jag är hem och städar upp efter katternas framfart. Tar reda på nerrivna ljusstakar och omkullvälta blomkrukor. Dottern chattade och skrev: Du kommer väl ihåg att ta upp mat? Glöm inte att jag ska träna. Jag mal det som ett mantra.. Glöm inte ta upp mat. En liten glimt av det vardagsliv som jag så hett älskar. Som jag så desperat vill återerövra.  Nu ska jag strax upp på sjukhuset igen. Hoppas få lite provsvar. Se till att mamma Greta kommer hem ordentligt och möta extramamma Sylvia som tar vid under eftermiddagen.

Livet är svårt och tufft. Man ska tydligen inte få mer än man orkar bära. I vissa fall så funderar jag om han som delar ut bördan vet vad han gör. För min last börjar vara tung. Livet är härligt och underbart också. När jag gick hem nu var det varmt och fågelkvitter. Hur kan världen få vara så underbar när jag utsätts för så mycket hemskt? Universum är sannerligen för stort och min hjärna för liten

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här