Att lura döden

Jag hade en klump i magen när jag gick upp till sjukhuset idag. Maken var ju så dålig i går. Jag tror inte att han förstår hur allvarligt det verkligen var, Han har lurat döden två gånger på ca 10 dagar. När jag kom till honom idag var han mycket piggare. Det var liv och glöd i ögonen. Han åt sin frukost och var nöjd.  Sen rullar dagen på. Det är rond, såromläggningar och annat pyssel som löser av ett efter ett. Hans mamma kom på besök. Det uppskattade han jättemycket. Och hon med skulle jag tro. Det kändes skönt att han hade en bra dag. Det är underbart när det glittrar i hans ögon och han är lite busig och drar skämt å sånt. När det glimtar till och gamla Ernst kommer fram.

Jag saknar den gamla Ernst. Han var stor och stark både i kroppen och sinnet. Driftig och målmedveten. Han tog halva ansvaret för allt här hemma. Han var alltid glad. Vaknade och somnade med ett leende. Alltid positiv och såg möjligheter och inte svårigheter. Inget var omöjligt. Hans varma röst och klingande skratt. Han älskade mig och barnen över allt annat på jorden, Tillsammans kände jag mig alltid så trygg. Han gjorde allt för mig. Så omtänksam och kärleksfull och romantisk. Han fick mig känna mig som en prinsessa varje dag. Och han var stolt över mig. Ernst är fortfarande Ernst. Men han är märkt av sin sjukdom. Han har ett annat svårmod i sig nu. Och i princip all hans energi går åt till att kämpa. Han som aldrig varit nedstämd är det nu för tiden. Inte jämt men till och från. Hans ögon har ett allvar som inte fanns där innan. Han älskar oss fortfarande mest av allt det vet jag. Och jag älskar honom mer och mer för varje dag. Men det gör ont att se vad sjukdomen gjort med honom. Hur den ändrat honom. Hur den för ett krig i honom. Och hur den så lömskt hela tiden ligger steget före. Cancern är djävulen. Och jag förstår inte Gud hur du kan låta cancern få fortsätta härja? Ser du inte vad den gör? Vi har ju snart inget kvar. Den dödar min man sakta men säkert. Plockar av honom all människovärdighet. Den har ändrat hans kropp och hans sinne. Den har ändrat mitt sinne. Och min kropp. Och ork. Hela familjen kastas mellan hopp och förtvivlan. Vi ser djävulen bit för bit bryta ned den människa som vi älskar så mycket och det är tortyr att stå maktlös på sidan av och inget kunna göra. Den har satt dolken i bröstet på mig och vrider om och ler åt min smärta. Den har ändrat min ork, min vardag, mitt hem. Mitt hem är inte ett hem. Det är ett lager av hjälpmedel och förbandsartiklar. Vi är inte privata längre. Den har slagit sönder allt. Och den kommer ta min man i från mig. Om vi inte kommer iväg snart så har vi förlorat. Djävulen har vunnit. Gud hur kan det få vara så?Jag ber ju... Hela tiden och jag hoppas du kan läsa bönen som jag ständigt har i hjärtat. Snälla låt oss få ha honom kvar..Snälla Gud bota honom... Snälla snälla Gud, jag vill inte leva utan honom...

Jag ringde upp till honom nyss. Det är lycka att kunna slå hans nummer och höra honom svara i andra ändan. Nu var han trött och lite sluddrig på rösten. Han ville sova bara. Jag blev orolig och ringde avdelningen. Det hade varit ok under kvällen och blodtryck å annat hade varit stabila. De skulle kolla honom lite extra för att stilla min oro. I morgon ska han på operation. Han ska få en Port a Cath för att underlätta alla dropp och provtagningar och annat.Han hoppas kunna få all behandling hemma som han nu får på sjukhuset. Jag vet inte om det är möjligt. För hans skull och allas vår skull så hoppas jag det. Jag gruvar mig lite för i morgon, Det blir nån timmes orolig väntan.

Jag är fortfarande lite orolig för honom. Det var skönt att han var pigg idag och vi har njutit av varandras sällskap så gott det går på ett sjukhus. Det hade varit skönt om han varit pigg nu på kvällen också. Men jag förstår att han är trött efter dagen som varit. Min oro stänger aldrig ner. Den förföljer mig, särskilt på kvällen och på natten. Och all tid när vi inte är tillsammans. Min hjärna stänger aldrig ner på viloläge. Kanske därför jag alltid har huvudvärk. Kanske därför min mage lagt av. Kanske därför lederna värker. Men jag vet samtidigt att allt detta löser sig. För jag är frisk. Jag har ingen djävul som härjar i min kropp så vitt jag vet. Jag är tacksam för det. Jag har det bra. Jag har fina barn. Och just nu lever min man. Den finaste människan på jorden. Den jag inte kan leva utan. Just nu lever han. Om han kämpar så kämpar jag. För har man lovat så har man. Och om man älskar så vill man. Det är i nöd och lust. Man ger inte upp när nöden kommer. Man  överger inte den som är sjuk och svag och som vädjar om hjälp. Jag kramar hans hand ännu hårdare och viskar i hans öra att det här klarar vi älskling, jag finns vid din sida. Man sviker inte den som är i nöd. Vi har nöd nu. Men än så länge han vi varann jag och älskling. Än så länge så är vi fortfarande ett VI. Och om Gud vill så får det fortsätta vara så. Så snälla Gud, hjälp oss nu, vi behöver dig. Och vi behöver Ernst.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här