Det blir svårare och svårare att gå hem...

Det är kväll igen. Det var tungt att gå hem. Ännu en stökig dag. Maken hade lågt blodtryck i morse igen och det blev att sätta dropp och börja kontrollera att det skulle vara någorlunda jämt fördelat mellan inkomster och utgifter. Och eftersom han hade lägre blodtryck idag och dessutom 35.9 i temp så kändes det inte riktigt bra.  Jag var upp till honom en gång på förmiddagen, en gång på eftermiddagen och en gång nu i kväll. Det är inte det enklaste att dela sig. Barnen behöver mig och min man behöver mig. Det känns rent utsagt jävligt att hela tiden behöva tvingas välja mellan mina barn och min man. Det är inte en bra känsla.

Jag var upp i kväll för att kolla läget. Känns bättre att ha varit upp och fått veta hur blodtrycket ligger och andningen osv. Jag vet att det är jättelöjligt. Jag borde kunna nöja mig med att han säger det är bra. Men jag vill lixom ha det svart på vitt för att kunna slappna av. Jag har till och med ringt upp och bett att nattpersonalen också ska kolla till han lite extra. Patetiskt kan tyckas. Men han är ju mitt livs kärlek. Jag önskar bara det bästa åt honom. Och jag oroar mig hela tiden, jag gör det. Men min stora skräck är att det ska missas nånting. Nåt som kan få konsekvenser. Jag släpper aldrig taget riktigt när jag går. Och tankarna mal.  I kväll blev han jätteledsen när jag skulle gå. Han blir mer och mer ledsen och förtvivlad när jag ska gå. Och jag får mer och mer ont i hjärtat när jag måste hem. Jag är ju också ledsen. Och det är tungt att se hans sorg och ångest när han inser att han snart kommer vara ensam igen. Jag vet att han behöver mig så mycket. Och att han älskar mig så mycket. Jag vet att han är panikslaget rädd varje gång han somnar och undrar om han kommer vakna nästa dag. Jag har samma rädsla och klump i magen. Var det sista gången jag kysste honom? Ses vi i morgon? Det är en mara som rider min rygg. Piskrapp som viner över mitt hjärta och i min själ. Varje dag är värdefull. Och jag vill ha ännu en dag. Och en till och en till. Jag vill inte känna paniken över att timglaset snart är slut. Jag vill kunna somna och vakna med frid i själen och min älskade make bredvid mig i sängen. Jag älskar honom så oerhört mycket. Och det är så svårt att se sorgen och smärtan och rädslan i hans ögon. Jag är ju rädd för exakt samma saker som han.Jag vill inte att han ska dö. Hör ni det allihop, jag vill ju inte att han ska dö!!!Kan nån stoppa det här helvetet som vi lever i, snälla. Snälla kan nån bara kliva in här och säga lugn, jag fixar det här. Snälla du som kan .. Snälla Gud, jag väntar på mirakel.. Och jag ber ju hela tiden.. Snälla lyssna på mig...

Hemma väntar barnaskaran. Det var mina fyra plus två eller tre extrabarn. Det hördes skratt från övervåningen.  Det är mysigt att höra. De två små kom och kramades och bjöd på godis ur sina påskägg. Sorg och smärta  och ångest, blandat med lycka kärlek och barnskratt. Det är svårt att få ihop när man hela tiden lever i ytterligheterna åt alla håll. När jag har en man som titt som tätt står med ena foten i graven. Jag har sagt det förr. Jag får inte ihop det. Jag får inte ihop nånting, vare sig tankar eller det praktiska. Det känns aldrig bra. Hur jag än gör så blir det inte bra. Min uppgift har ju varit att vara en bra mamma och en bra fru. Och gärna också en bra sjuksköterska. Nu blir det dåligt hur jag än gör och det gör ont i mig när mina ansträngningar inte räcker till. Jag ska strax krypa ner i soffan och kolla på film med smågrabbarna. Och på sjukhuset ligger min man ensam på sin sal, Ensam med sin sorg och alla sina tankar. Och nu kommer natten smygande. Då blir allt större, hemskare och farligare. Och tanken på om vi ses igen i morgon. Och i mig känns det skit. För jag tycker att det är orättvist att vi inte kunde få sitta allihop här i soffan. För det är ju det enda jag vill. Att min man ska bli frisk och komma hem till oss. För det är en tom plats här hos oss. Ett tomrum som inte går att fylla.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här