Jag grät hela vägen hem

Idag grät jag hela vägen hem från sjukhuset. Hjärtat kändes tungt. Inte av nån särskild anledning. Det har varit en sån där vanlig dag. Älskling är fortfarande lite ostabil i blodtryck och urinproduktion och allt som har med njursvikt och ödem och infektioner å annat att göra. Och cancerhelvetet också naturligtvis. Han är tröttare än vanligt. Men nöjd att porten är på plats och han slipper tusentals stick för att lyckas klämma fram nån droppe blod. Det är stökiga dagar. Ena stunden är blodtrycket lågt och hjärtat rusar på mig och jag känner skräcken och paniken komma. Och nästa gång så är det rätt bra och jag andas ut och känner en försiktig tillförsikt. Om man skulle kunna skriva ut mina känslor så det skulle bli en kurva på ett papper så skulle min känslokurva se ut som ett EKG. Med massa störningar.

Jag och Ernst träffades genom jobbet. Vi sprang på varann i korridorerna på kommunen. Bytte några ord. Jag minns att jag mailade honom och gratulerade till en silvermedalj han vunnit i Tyskland. Han hade haft feber och varit jättesjuk hela tävlingen men ändå lyckats ta ett silver. Det var en pytteliten notis bara om det i tidningen. Men jag tyckte det var en bragd. Jag tar mig knappt på toan när jag har feber. Vi blev kompisar och umgicks just som kompisar länge. När det väl sa klick så tvekade vi båda, var vi villiga att sätta vår fina vänskap på spel? Men känslorna var så starka att det gick inte att motstå.  Och på tvättmaskinen i hans lägenhet låg den där silvermedaljen han vunnit. Varje gång jag gick på toaletten så tog jag den i min hand och tänkte Tack Gud att jag skickade det där mailet.

Jag har världens bästa man. Alla kategorier. Jag har ju lyckats med det där att hitta en man som är helt perfekt. Man kan tro att det är otäckt att leva med en perfekt person men det är det inte. För han är inte perfekt med stort P utan PERFEKT. Vi har haft det så där som man bara tror finns på film. Jag är så stolt över honom och över min familj. För jag har ju så himla underbara ungar också. Många gånger har jag fått nypa mig i armen för att påminna mig om att det är verkligen så här bra. Jag har ett underbart jobb, en perfekt man och härliga ungar. Vad mer kan man önska? Vad jag glömde önska var ju det där med hälsan.. För vardagen rullade ju på hos oss, precis som hos alla andra. Och det där med sjukdom det drabbar ju bara andra...

Idag har maken varit väldigt ledsen. Han märker ju att han är sämre nu än för en månad sen. Idag har jag tröstat. Han funderar oftare och oftare på hur lång tid han har kvar. Det är svåra tankar. Själv kan jag inte ens närma mig tanken. Så fort nån nämner döden så bryter jag ihop och gråter hysteriskt. Jag kan inte tänka på det. Jag försöker trycka undan alla sådana tankar. Men när jag lägger mig och somnar på natten så är jag helt värnlös för så spelas de värsta scenarierna upp i min hjärna. I 3D. Med ljud och känslor och dofter. På nätterna är ångesten stark. Jag gruvar mig för kvällarna för jag vet att jag måste gå i säng. För när jag somnar kan jag inte värja mig.

Jag grät hela vägen hem idag. Det är inte lång sträcka hem från sjukhuset. Det är jobbiga avsked. Varje gång vi tar avsked så vill älskling att vi ska avsluta med att säga jag älskar dig. För om han skulle dö och vi aldrig mer skulle ses så vill han att det sista han sagt till mig är att han älskar mig. Och jag vill ju också att det sista jag skulle ha sagt till honom är att jag älskar honom. För det gör jag. Du är underbar och älskad hjärtat. Den vackraste och finaste människan på jorden.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här