Ensam i natten

Det är alltid med tungt hjärta jag g år hem från sjukhuset.  Inte för att det är tungt att komma hem i den bemärkelsen för hemma väntar mina underbara ungar. Utan mer en tung känsla av att jag lämnar min man kvar, ensam på sjukhuset. Känslan av att vara en splittrad familj. Hatar det. Jag brukar inte använda så starka ord som hatar. Men jag har på senare tid insett att just hatar har hittat in i mitt liv. Jag hatar att min man är sjuk. Jag hatar att den gör så att familjen inte får vara tillsammans.  Jag hatar all den oro och ångest som rörs upp. Jag hatar cancerhelvetet. Jag hatar rasism, jag hatar krig, jag hatar homofobi, jag hatar människor som medvetet skadar andra människor. Jag avskyr osanning, falskhet och feghet.

Rädsla är ett ord., en känsla som levt hos mig i snart två års tid. Till sommaren är det två år sen min man blev sjuk och ett år sen han fick sin diagnos. Han blev sjuk sommaren 2010. Veckan innan vi skulle på landslagsläger. Vi var ensamma hemma och jag minns han ropade på mig från toan.. Det var blod överallt. Tjockt blod. Han åkte upp på akuten men kom hem samma kväll för det var ingen fara. Det var början på en helt annan resa i vårt liv. En resa där rädslan är ständigt närvarande. Jag är fortfarande rädd. Varje gång telefonen ringer så rycker jag till, är rädd att man ringer från avdelningen för att säga att tyvärr måste vi meddela att...   Varje gång det är rond så knyter det sig i magen på mig för det kommer A L  D R I G några bra besked what so ever. Även om jag är om obotlig och hopplös optimist så vill knuten jag har i magen inte lossna.  Jag har mina tillfällen där bägaren rinner över. Då tar jag telefonen och ringer nån av de få som fortfarande finns kvar i min innersta krets och gråter. Gråter och förbannar den djävulska sjukdom som krossar och förgör.

Idag har jag redan hunnit ringa min man två gånger. Det är en sån obeskrivlig lycka att kunna plocka upp telefonen och slå hans nummer och veta att han svarar. Jag gråter av lycka varje gång. Han finns. Han lever, Han andas.  Min man. De orden smakar så gott. Min älskling. I går satt vi på hans trånga rum. Tanken var att han skulle komma upp i rullstolen. Men när det var dags för omläggning kom det en kirurg med kniv. Och det blev sårrensning både i såret på höften och och det på ryggen där en hel nekros togs bort. Det blödde så himla mycket. Jag fick lite panik. Men kirurgen var cool å sa att det är bra det blöder, då är det frisk vävnad. Och så är det det vet jag ju. Men det är otäckt när det är ens man. På måndag blir det op igen. Såret på ryggen ska skäras ur mer och kopplas till vacc-pumpen även det. Och sen ska nekrosen på hälen tas bort. Samma dag, nu på måndag så är det vårdplanering. Jag hoppas ju att min man ska få komma hem nu..Men det kommer bli svårt att koncentrera sig när jag vet att maken är på op. Jag slappnar aldrig av , särskilt inte när han är på op.

Så det blev en kväll i sängen i går för maken. Vi kollade på Lets Dance. Imponerades av Anton Hysén. Vilken kille att dansa. Vilken kille över huvud taget. Den styrkan den grabben besitter är enorm. Jag känner inte Anton personligen men har haft en del kontakt med hans pappa Glenn som hjälp till med donationer till makens fond. Från en idrottsman till en annan. Glenn har ett stort och varmt hjärta och äpplet brukar ju inte falla så långt från päronträdet...Det blev en mysig kväll på sjukhuset och vi njöt av varandras sällskap. Och Anton gjorde ännu en topprestation så det blev en kanonkväll.

Men natten blev ännu en tom och ensam natt. Tyst och tomt och ensam i sängen. Jag vill att min man ska bli frisk nu. Och få komma hem. Nu har vi testat det här med cancer och det är inte roligt, Vi skiter i det nu. Och tilll er därute så uppmanar jag ännu en gång. Det finns så många i era bekantskapskretsar som behöver ett samtal. Ring någon. Allt är enklare om man är två.