Hjälp mig att få vara hans fru

Min man har en trygghetsplats på sjukhuset.  Det innebär att om han blir sjuk å så så kan man inte neka honom att bli inlagd. Han måste som vanligt gå via akuten, men sen så får han komma upp på avdelningen. Så har det varit sen i höstas när sjukvården gav upp på honom och han i stället blev inskriven i palliativa teamet. Maken ville inte bli inskriven i teamet från början, men övertalades väl mer eller mindre. Att man enkelt skulle komma i kontakt med en läkare var det ena argumentet.  Det andra var just trygghetsplatsen. En plats på sjukhuset där han skulle känna sig trygg. En plats där han skulle bl omhändertagen på allra bästa sätt.

Avdelningen som han ligger på är inte en canceravdelning utan en avdelning med andra specialiteter.  Men man är även ålagd att tillhanda ha dessa trygghetsplatserna. Tanken med att ha en trygghetsplats är god. Men min man är inte trygg där och jag tycker också att det lämnar en hel del att önska. De flesta ur personalen är fantastiska och gör ett så bra jobb det går. Och maken har mest kontakt med undersköterskorna som är ett roligt och för det allra mesta ett bra och hjälpsamt gäng. Men man har under senare tid lärt sig att bara att genom att läsa vilka som jobbar kunna räkna ut vilken sorts dag min man kommer att få.  Och i korridoren på avdelninhgen finns det en tavla med olika ansvarsområden, vem som har ansvar för rapportblad, beroendeteam mm. Men vet ni, det finns ingen som har nåt ansvar för trygghetsplatserna.  Och jag kan intyga att det är en helt annan omvårdnad och helt andra krav som ställs när man är inlagd tre veckor av fyra och är svårt cancersjuk jämfört om man åker in och opererar ett knä och skrivs ut en vecka senare.

För en vecka sen kom jag till min man. Klockan var runt 08. Jag hittar honom blöt, kall och desperat i sängen. Han satt upp. Och så hade han suttit hela natten. Man hade glömt bort honom och han hade inte kunnat larma. Han hade så ont och han grät så han skakade när jag kom. Och han sa: Ta mig härifrån,. snälla.... Jag larmade på personal som kom och alla blev naturligtvis bestörta över vad som hänt för det ska ju inte få hända. Och när vi försökte vända på honom så ser vi att han blivit full med fula sår. Och som det ser ut idag så har jag ingen möjlighet att ta hem honom. Det blir för farligt. Han behöver sitt intravenösa antibiotika. Och sina blodtryckskontroller. Sitt vätskedrivande och sitt extra kortison. Och jo man tog händelsen på största allvar och en avvikelse skrevs. Men sen då? Vad händer konkret? Vilken konkret förändring blir det?

När man ligger inne så långa perioder som min man gör så ställs det större krav på professionalitet från personalens sida.  Men vad önskar man då när man är i min mans situation? Min man vill i första hand bli bemött med respekt. Han vill att man knackar innan man går in och att man frågar innan man lyfter på täcket och rycker och kollar innanför kalsongerna. Han vill få information som gäller hans sjukdom först innan övrig personal får reda på det. Han vill få veta provsvar och vad som bestäms på ronden.  Han vill att det ska finnas kläder så han kan byta om det blöder igenom, han vill att det ska finnas förband så alla hans sår blir omlagda.  Han vill känna att han får all hjälp som går att frambringa. Han vill att det ska finnas kunskap så att han kan få hjälp under hela sin sjukdomsperiod för behoven ändras. Han vill inte bl tagen för given.  Han vill att vi båda ska känna oss informerade och trygga i det som händer. Att det ska finnas omsorg för hela familjen som lever med detta varje sekund på dygnet.  Han vill att vården ska vara säker så att han inte drabbas av vårdskador. Han vill att så få personer som möjligt vårdar honom så att han känner sig trygg att de känner honom och hans önskningar.

 Så som det varit ett tag så har han känt sig som en belastning. För förbanden tar slut på alla avdelningar på grund av att han har så många sår. Han känner att han inte längre har så mycket att säga till om. Att han oftare får vänta länge på smärtlindring och att han känner att han plågas mycket av det.  Det är jobbigt att han har ont. Det är svårt att stå bredvid och se när han har ont. Han känner att hans kropp inte längre är hans kropp utan att den exponeras utan att tänka att det kan vara genant för honom. Han känner sig förminskad. Han vill hem. Jag vill det också. I dagsläget är det omöjligt.

De flesta personer som maken möter i vården är bra personer. De allra flesta som vårdar honom är fina och vill verkligen göra sitt bästa för honom.. Men när det gäller hur man ska jobba med trygghetsplatserna så lämnar det mycket att önska. Jag önskar att man skulle se denna patientgrupp som en prioritet. Att de också skulle få ett ansvarsområde på whiteboardtavlan. Detta är helt klart en ledningsfråga och en fråga om empati, engagemang och intresse. Jag vill inte att min man ska känna sig som en belastning. Han ska ha all den bästa hjälpen med allt från dropp och läkemedel och förband och omvårdnad. Allt det som händer det minns jag. Och jag vill inte se tillbaka på den här tiden med sorg och bitterhet över att det var en massa brister. Om  det otänkbara skulle inträffa vill jag ha fina minnen av att vi umgicks och njöt av varandras sällskap och att vi kände oss så trygga som det bara gick. Jag får ofta det sagt till mig att det är dags att bara vara hans fru. Det skulle jag ju också vilja. Men så som det nu ser ut så är det en omöjlighet. Jag känner mig som en vårdpolis. Så snälla, hjälp mig då, så att jag kan få vara den hustru som min man så väl behöver.

Det här är en länk för dig som vill ämna ett bidrag
Klicka här