Det gör ont att vara jag

Sitter här i min ensamhet och gråter. Jag har tittat på gamla bilder på min man. Lite blandade bilder. Pingisbilder och andra från tiden när vi började dejta. Han var så vacker och ögonen fulla med liv. När jag tittar på dom så kan jag inte fatta att han är så sjuk som han är. När jag blundar och tänker på honom så är det ju inte bilden av honom som sjuk som jag ser. Utan pigga friska snygga Ernst. Med liv och glöd i blicken. Jag har alltid tyckt att han var vrålsnygg, även innan vi blev ett par. Sjukt mega-snygg. Bilderna jag bläddrat igenom ger mig så blandade känslor. Min fina älskling, välklädd och fin. Jag älskar att se honom så.Och samtidigt så gör det så ont för han ser inte ut så nu. Han är fortfarande ursnygg. Även om sjukdomen ändrat honom.  Han är fortfarande den vackraste jag vet.Men jag vill ha tillbaka min man. Så som han var. Frisk och pigg och med ork. Bilderna påminde om det som varit, det som inte längre finns på samma sätt. En plågsam påminnelse om det underbara liv vi haft och en påminnelse om hur det ändrats.

Min kärlek till honom har inte ändrats. Den fortsätter att växa sig starkare för varje dag. Men livet är inte lika okomplicerat längre. Allt ställs på sin spets varje dag mer eller mindre. Jag ställs inför information och beslut som jag inte borde behöva befatta mig med. Varje dag kan handla om liv eller död. Jag vill ha livet och inte döden. Jag vill ha tillbaka min friska och starka man. Jag hade planerat att leva med honom resten av mitt liv. Och jag hade lixom tänkt att bli rätt gammal. Så hallå! Vad är det som händer?

Som ni kanske förstår så blev det en rörig dag. Blodtrycket åker upp och ner. När jag skulle linda av ena ben-lindan så blev det värsta störtblödningen ur benet. Blodet färgade lakanet rött på bara nån sekund och när jag försökte lägga tryck emot så sipprade blodet mellan mina fingrar. Jag fick trycka på akutlarmet. Jag var så så rädd. Blödningen gick att stoppa och nya lindor lades på benet. Jag satte mig ner och försökte förstå vad som hänt.Så här ser varje dag ut för mig just nu. Den ena sjukare händelsen efter den andra avlöser varann. Mitt i allt sitter min man. Och bredvid honom sitter jag. Och allt det som vi får uppleva skulle ingen levandes människa behöva vara med om. Vi ville ju bara få älska varandra och få vara tillsammans. Äta frukost tillsammans och somna tillsammans. Inte fundera över livet och döden. Vi ville möta våren tillsammans här i Hudiksvall. Våren här är nåt alldeles extra. Vi ville sitta vid sjöbodarna och kyssas i solen. Inte tänka på morfindoser och infektionsprover och kalkdropp och fundera om droppet han får rinner raka vägen in i lungan så det känns som han ska drunkna. Det här är en sjuk värld. Och Gud, om detta är ett test så är det ett sjukt och elakt test. Jag förstår inte det här. Om du älskar mig, varför låter du mig gå igenom detta?Snälla Gud jag behöver ett svar...

Jag har nyss ringt min älskling och vi har sagt godnatt. Jag hoppas han får sova lugnt i natt och inte ha ont. Jag har ont i hjärtat och i själen. Jag ska försöka sova jag med. Det är svårt att släcka lampan. Jag längtar efter honom så det svider i hela kroppen. Det gör ont i mig. Det är inte jätte-enkelt att vara jag. Och alla ni som har åsikter om hur jag ska vara och vad jag ska göra, ni får gärna gå ett par varv i mina skor. Berätta gärna vad jag bör göra annorlunda, för Gud ska veta att jag skulle behöva goda råd..



Klicka här