Att hålla ett löfte

Veckorna rinner på. Det är full sommar nu. Det är så himmelsk vackert nu så det kniper i hjärtat. Jag gjorde min första jobb-resa  nu i veckan.  Det är tryggt att sitta på kontoret. Nu är det dags att kasta sig ut i verkligheten. Resan gick genom ett böljande och grönskande landskap. Det var nästan så att jag glömde resans syfte..När jag väl var framme så gick tiden så fort. Och när jag åkte hem igen så kom jag på mig själv med att le. Det är faktiskt roligt att jobba .Det har gått två veckor på jobbet. Än så länge har det gått bra. Jag vaknar och känner glädje över att få gå dit. Jag har jobbat ensam så många år och nu känner jag sån glädje över att ha kollegor. Som vågar skämta med mig , som vågar ställa de svåra frågorna. Som inte är rädda för att min fasad ska krackelera. Och som lyssnar när jag behöver prata. För mig har det så här i efterhand visa sig vara bra att komma tillbaka till jobbet tidigt. För att jag har ett jobb som tillåter mig att ta saker i min takt. Jobbet är en så stor del av människans liv. Jag har ett bra jobb och jag gillar att stänga av datorn  efter passet och känna "Idag Gisela har du gjort något bra för någon annan..".
Efter tisdagens arbetspass. åt jag lunch med min präst. Eller han som är  som en medmänniska bara, fast kristen. Han kommer typ i röda byxor och converse. Vi lunchar och diskuterar livsfrågor, om fördomar och om alla de ok som jag bär på. Det var saker som jag lovad min man, bland annat att han skulle få komma hem. Det var det enda som han pratade om. Att han ville hem. Och då ställer Andreas frågan: Men vad tror du att han menade då när han sa hem? För nu när han är i himlen så är han ju hemma.. Jag tystnar och det känns som en stöt som går genom kroppen.. Andreas fortsätter.. Vad är det du tänker och känner? Jag försöker förklara att jag hade lovat och jag höll inte mitt löfte.
Vi sätter oss i bilen och åker till kapellet i Iggesund. urnan har varit där ett tag. Kyrkovaktmästaren ställer fram den och har tänt ett ljus. Och när vi sitter där i tystnad så känner jag precis som Andreas sa. Han är ju hemma nu.  Andreas säger: Det du lovade var att älska tills döden skilde er åt. Och det har du, Du har inte lovat tills döden skiljer er åt och ett halvår till.. Du har uppfyllt dina löften. Kan du finna frid i det? Och jo... det kan jag...

Livet smyger sig på mig sakta. Det jag trodde var omöjligt för två månader sen fungerar utan problem nu. Jag jobbar. Jag tränar. Jag skrattar åt världsliga ting. Jag har börjat längta efter saker och personer.  Jag tycker om att det blir en ny dag och undrar vad den har att erbjuda. Jag har börjat gå ut på fredagarna när barnen är borta. Det är många gånger svårt att leva. Men härligt samtidigt.
Jag fick ett mail från en man som förlorat sin fru i bröstcancer för 10 månader sen. Det hade gått fort och varit mycket traumatiskt. Nu hade han träffat en ny kvinna. Hon fick honom att må bra. Hon förstod att han då och då mindes och blev ledsen. Och att han hade sin frus grav att ta hand om. Han hade efter mycket om och men börjat må bra. Men omgivningen dömde honom hårt. Och hade underförstått menat att han inte älskat sin fru på riktigt eftersom han så snabbt börja om. Han var ledsen och förtvivlad och frågade mig hur jag tyckte och tänkte i frågan. Och jag kan ju inte sådant utan kontaktade min vän Marie Hagberg som är dejtingexpert och som ofta delar med sig av sina tips i Expressen. Och hon sa att omgivningen ofta har en annan syn på detta. Men att man ska ta tillvara på varje chans att få känna kärlek och lycka.

Jag har funderat på detta sen jag fick den här mannens mail. Ingen av oss vet hur lång tid vi har. Om jag skulle ha fyra månader kvar av mitt liv, hur skulle jag vilja ha det då? Vad skulle jag fylla mitt liv med? Jo jag skulle vilja fylla det med kärlek och med lycka. Och varför ska man ha en dödsdom på sitt huvud för att detta ska vara okej? Om jag får chansen att uppleva kärleken igen så kommer jag att ta den oavsett var i tid jag står efter min mans bortgång. Jag har älskat min man så oerhört mycket och gör fortfarande. Och ingen kommer kunna ta hans plats. Men jag är en människa av kött och blod. Och jag har känslor och jag har möjligheten i mig att kunna älska igen. Och ingen i min omgivning ska få komma och säga att det är fel. Det kommer inte att bli på samma sätt, men det kan bli precis lika bra. För det blir vad man tillåter det att bli. Att man lyssnar på sitt hjärta.  Ingen av oss vet hur fort vårt timglas rinner. Fyll dina dagar med liv, inte ditt liv med dagar.  Lägger ut en vacker låt  HÄR.  Livet är så förskaffat att vi lär hela tiden. Och livskraften  i människan är stark. Lev ditt liv på bästa sätt. Älska och vårda. Och ha det så fantastiskt som bara du kan. För visst vore det förfärligt att vakna upp en dag och ångra sig och inse att nu är det försent. Tala om för den du älskar att den betyder allt för dig. Och lev ditt liv till fullo, nu när du har chansen.

I Hudiksvall faller regnet över björkarna. Ännu en dag har börjat. Jag undrar vad den har att erbjuda just mig.