Visst vill vi alla ha en dag till?

Min man finns i urnan. Urnan finns nu i kapellet i Iggesund. Det närmar sig det oundvikliga. Min man ska ner i jorden. Det finns ingen återvändo. Nu finns inget kvar. Han har inte ens en kropp längre. Vad är han nu?? Stoft? aska? Det finns inget kvar. Sonen frågade en tid innan begravningen var Ernsts kropp var. Han hade fattat det där med att kroppen och själen inte är samma och att det som fanns kvar här på jorden inte var vår Ernst längre utan bara en kropp. Men han behövde veta var vi hade kroppen. Han behövde veta när Ernst skulle få komma i kistan. Han blev lugn av att veta att det fanns täcke och kudde i kistan.  Jag har också alltid varit på det klara med att kroppen och själen inte är samma även om de hör i hop. Men för mig så är det så att jag saknar den fysiska Ernst. Jag saknar ju att någon möter mig när jag kommer hem. Jag saknar våra samtal och jag saknar att han håller om mig. Jag önskar så hett att han skulle få komma tillbaka. Inte till sin sjukdom utan tillbaka så som det var. Jag saknar vardagen och tvåsamheten. Det som är livet.  Det är så oändligt tomt. Och det är ett hål i mig som ingen eller inget kan fylla.

Jag fick beskedet om urnan när jag var på väg hem från jobbet igår. Det blev en lite skakig start på jobbet. Men jag hade haft det med i beräkningen. Hur skulle det kunna kännas bra? Det var mer än ett år sen jag var där senast. Jag fick ett telefonsamtal från min man och sen gick jag inte tillbaka. Jag lämnade mitt kontor på stående fot. Det är mer än ett år... Det är alltid svårt och tungt att göra de där sakerna som man gruvar sig för. Jag har vetat i två månader att jag ska börja jobba. Jag har haft ett datum. Det har hunnit byggas upp en massa inom mig. Och på väg hem från första dan kom beskedet om urnan. Jag blev helt kall inombords och tänkte att okej. Först åkte barnen bort och kommer om tre veckor. Sen första dan på jobbet. Sen det här. Det är nu folk gå upp på vinden och hänger sig. Då ringde telefonen. Det var min Marie som ringde för att kolla hur allt gått. Jag berättade om urnan och grät.  Och vad tänker du göra nu då? Frågade Marie.  Ja... gå isäng?? Försökte jag. Nähä det tror jag väl inte sa Marie. Jag tycker att du kommer hit och så fikar vi  i solen. Du behöver en promenad. Marie är en chefskollega och vän. Och när Marie talar så lyder man. Vi satt länge i solen på Maries terass. Marie har varit med hela resan. Marie har suttit och vakat tillsammans med mig under Ernsts sista vecka i livet. Hon kom upp minuten efter att Ernst dragit sitt sista andetag. Hon har sett mitt lyckligaste och svagaste jag. Hon fanns och såg mig när ljuset släcktes och marken rämnade under mina fötter. Hon vet. Vi pratade länge. Solen värmde. Hennes barn stojade och gjorde konster på studsmattan. Barn. Symbolen för liv och lycka. Vägen hem gick lättare och när jag kom hem satt mina granntjejer ute och väntade på mig. Mer samtal och mer barnastoj. Och på kvällen ännu ett besök av en fin vän och en promenad som slutade sent in på kvällskvisten. Det brast när jag kom in och blev själv.  Det blev en jobbig och skakig dag. Men jag fick det jag behövde. Det fanns vänner med tid och ork att lyssna. Ett glas juice och en promenad. Det behövs inte mer. I nöden prövas vännen. Och de riktiga vet att det räcker med omtanke. Och en promenad.

Det är inte alla dagar i ett liv som är enkla. Jag tror att de flesta dagar vi har är meckiga. Men de bra dagarna och de lyckliga stunderna lever man på så länge och de ger ork och energi att tackla alla vardagens bekymmer när de dyker upp. Idag hade jag en bra dag på jobbet. Det är jag glad för. Jag har fikat tillsammans med glada människor. Det gav ork att åka till hälsocentralen och ta en sittning med kuratorn. 

Min man kommer aldrig mer hem till mig igen. Och den vetskapen gör ont i mig varje sekund på dygnet. Och det finns egentligen ingen tröst heller. Men omtanken från vänner och kollegor och kärleken från familjen gör att ,man orkar kliva upp och tackla ännu en dag.  När man går igenom svåra saker så behöver man någon. Oavsett om det är sorg efter en älskad make eller att det är konflikter på jobbet. Var en medmänniska. Du behöver inte veta vad du ska säga, det löser sig alltid. Oftast behöver man inte säga något , det räcker med att lyssna. Det betyder så mycket. Och det är dessutom alldeles gratis.  

Jag lägger ut en länk HÄR. Det tar  tre minuter att lyssna. Det är Stefan Sauk som talar. Och jo, det är som ett knytnävsslag i magen. Just för att alla ord han säger är sanning och det når in i ens innersta. Som jag skrivit förr och som Stefan säger, du vet aldrig när cancern knackar på din dörr. Den gången den gör det kan du inte välja. Tillsammans kan vi. Din gåva kan vara avgörande. Det kan vara någons morgondag. Vad är viktigt i ditt liv? Om det skulle ställas på sin spets, visst vill väl även du ha en dag till?