Får man välja regnbågen?

Vet du vilket väder jag skulle vara om jag fick välja? frågar lilla sonen. Nä svarar jag.. Jo, jag skulle vilja vara blåsigt väder fortsätter han. Då skulle jag blåsa så båtarna åkte fort. Å så kan man blåsa omkull träd så rötterna hoppar upp. Det vore väl kul. Vilket väder skulle du vara mamma? Ja vad svarar man på det? Man får intressanta frågor från barn. Jag skulle nog vara aprilväder. Både sol och regn och snö. Eller så är jag regnbågen. Det som är mellan regnet och solen.

Idag var det dags. Idag skulle spöken i garderoben vädras. Bland annat. Igår när jag var och fikade så sprang jag förbi en sjuksköterska som var involverad i makens vård. När jag såg henne så började vulkanen inom mig mullra. Jag fick ett minnes-collage uppspelat i huvudet, jag blev yr och mådde illa. Och jag tänkte att så här kan jag inte ha det. För även om det var svårt många gånger så var det mesta runt honom bra och de allra flesta som vårdade honom också. Problemet är att det räcker med en dålig erfarenhet, ett dåligt bemötande för att det ska radera ut allt det som var bra. För när man älskar någon så vill man inte att den ska vara ledsen eller på annat sätt fara illa. Man vill att allt ska vara perfekt. Men som jag tidigare skrev så var det allra mesta ändock bra. Och jag tänkte på min man och hur han skulle ha velat. Och han var den som frikostigt visade uppskattning för saker som varit bra. Jag köpte bröd och åkte upp till sjukhuset. På avdelningar och mottagningar där man springer häcken av sig dagarna i ända så är fikastunden helig. Men det var med en klump i magen och hjärtklappning som jag åkte upp för hissen. Jag har inte varit i den delen av sjukhuset sen min man dog. Jag var upp på kirurgmottagningen först. Och sen ner på avdelningen. När jag lämnade över brödet så sa jag till chefen att vi var ju inte överens om så mycket om man tänker tillbaks.. Och det blev en ny erfarenhet för mig och säkerligen även för er.. Och jag hoppas ni förvaltar den erfarenheten och gör något bra av det..
Jag har gått i korridoren där min man slutade sitt liv.. Det blev inte som han tänkt. Och det blev inte som jag tänkt. Han ville leva. Och han ville hem. Jag ville att den sista platsen som han var på skulle få vara hemma, i vår säng. Jag  ville få öppna vårt sovrumsfönster och släppa ut hans själ.. Det blir inte alltid som man önskat eller som man tänkt. Jag har varit tillbaka till avdelning och mottagning idag. Det gick bra. Jag fick ett förslag från en av alla de kuratorer som jag träffat om jag inte skulle vara bra att träffa den läkare som maken anmält. Jag har sagt att det kommer jag inte göra. Jag kommer aldrig få höra de ord som jag skulle behöva för att få frid i själen över det som hänt. Jag kommer aldrig få vare sig ett erkännande eller en ursäkt. Och då kan det vara. Jag hoppas att Socialstyrelsens kvarnar mal till min mans upprättelse. Men jag vet att även det inte är någon garanti. Så därför så har jag bestämt mig att vederbörande person inte finns, den doktorn är luft och jag skall inte lägga mer energi på det. Jag är ju den enda som far illa av det, för jag tror inte att han bryr sig om det över huvud taget. Så därför finns han inte längre för mig.

Jag satte mig i bilen och åkte till Iggesund genom ett grönskande landskap. Nu skulle gravstenen äntligen beställas. Jag hade pratat med barnen igår och var klar över vilken det skulle bli. Men när jag sitter med kyrkvaktmästaren så är det inte lika självklart längre. Hjälp, det händer igen... Vi går igenom flera alternativ. Man kan få olika färg på stenen. Man kan få olika inskriptioner. Då blir det genast annat. Jag hittar en sten som är fin. Jag kan fortfarande ha guldtryck på texten. Den är lite droppformad och med en liten glaslykta på ena sidan. Och det kommer vara två duvor bredvid varann inristat i guld. Vi tar en tur på kyrkogården och tittar på liknande stenar. Då kommer känslan  över mig. Det blir bra det här. Den stenen blir perfekt. Och om det inte får plats med två duvor på stenen så blir det en guldängel i stället.  Ängeln har en så stor betydelse för oss, för mig och min man. Han sa att jag var ängeln han väntat på. Och den sista present han köpte till mig var ett halsband med en ängel. Nu är han min ängel som vakar över mig från himlen.

Det sista stora beslutet är fattat. Snart är graven också klar. Jag får ett ställe att gå till. Något att pyssla och sköta om. Ett ställe dit jag kan åka och gråta. Och känna att jag fortfarande får ta hand om honom lite.  Det är nog olika från person till person. Men Ernst ville aldrig prata om döden. Det enda jag visste var att han ville ha sin sista viloplats i Iggesund. Han visste att jag älskade honom mest av allt och han visste att jag skulle ordna det till det bästa om det otänkbara skulle inträffa. Perfektionist som jag är.. Jag har gjort så som jag tror att han skulle ha velat. Och jag har gjort som jag känner att jag vill ha det. En plats där jag vet att han finns.. Där jag vet att den kroppsliga Ernst är. När jag åkte hem lyste solen över Iggesund.  Jag kände mig så nöjd man bara kan i den situation man är i. Jag har gjort mitt bästa. Jag fick ta den tid jag behövde. Kyrkvaktmästaren jagade inte på mig utan beslutet fick mogna fram. Tack Kenneth.  Vår sista viloplats är ordnad. Nu är det en fot framför den andra som gäller. Ett steg i taget.