Bakom skrattet ligger tårarna nära

Jag vaknade med tårar i morse. Jag dömde att du var här älskling. Det var så verkligt att jag nästan kunde röra vid dig. När jag öppnar ögonen och inser att du inte är här så brister allt. Är det så här det ska vara nu? Varenda eviga dag utav mitt liv? Det gör ju ont att vakna. Och det gör ont att somna. Det gör ont att andas och bakom skrattet finns alltid tårarna nära. Det tippar över ofta. Skorpan på såret är tunn och spricker ofta. Förstår du älskling hur outsägligt tomt det är här utan dig och hur jag mycket jag saknar dig? Jag förstår aldrig hur jag ska orka igenom dagen utan dig. Hittills har det gått men jag vet inte hur jag lyckas.

Jag var på ICA och handlade häromdan. Jag har köpt svarta sopsäckar. Planen är att börja rensa bort det mesta av makens kläder. Han hade väldigt exklusiv smak så jag skulle känna igen plaggen om jag skänkte dem till second hand. Och tanken på att se hans kläder på någon annan... Nääe.. Det skulle inte funka.  Jag har beslutat mig för att göra en minneslåda. Jag ska spara några plagg som betyder extra mycket, tröjan som han hade på sig på vår första dejt ligger där i garderoben. Hans favvotröja.. Jag har en tröja kvar som jag inte tvättat och som luktar Ernst.. Den ska vara kvar också.. Minnessaker, dikter som han skrivit, brev och fina lappar som han skrivit till mig osv.. I tanken är det en bra ide. Men så ska jag börja. Öppnar garderoben. Får värsta ångestattacken. Det blir dimmigt framför ögonen.  Hjärtat bultar jättefort. Det går inte. Jag börjar rensa ur barnens garderober först för att komma in i rensartagen. Det går däremot bra och känner att jag slänger och sorterar alldeles förfärligt bra. Men när jag går in i tvättstugan för att lämna en kasse med kläder som ska skänkas bort så går jag förbi hans neccesär som står på tvättmaskinen. Jag tar upp den och luktar på hans parfym som ligger där. Och då inser jag att det går inte. Hur ska jag kunna göra mig av med hans saker? Jag kan inte göra det.. Inte nu...Tårarna forsar nedför kinderna.. Hur kan det få vara så här hemskt egentligen?

Idag var det examen för tre av fyra barn. Stora dottern hade avslutning på restaurangskolan där hon går. De hade fikat på morgonen och fått veta att betygen skulle komma hem i brevlådan. Sönerna hade avslutning nu på kvällskvisten. Stora sonen skulle vägra att delta. Det blev lite jäktigt på eftermiddagen och han gick genom stan med sina långsammaste steg och jag ropade att skynda dig nu så vi hinner hem och göra oss fina, vi blir ju sena!!! Bra konstaterade han torrt.
Vi kom iväg i tid trots allt. Stigen upp till Köpmanberget där avslutningen hålls går genom ett skogsparti. Den är kurvig och snirklig. Björkarna trängs och deras kronor hänger över stigen. Det luktade av liljekonvalj. Precis som sommar ska lukta. Inne i paviljongen sjöng barnen fina sommarsånger och när det blev dags för "Den blomstertid nu kommer" så kunde jag inte hålla emot tårarna längre. Det här var ju en av de saker som min man längtade efter så mycket. Att se sonen sluta ettan. Det är nåt visst att ha sin första examen. Och jag tror att just att Ernst inte var med på examen var en del i barnens motstånd att gå. De saknar ju honom också. Inget av det som de planerat för sommaren blir av, efter som Ernst inte finns. Alla barn längtar efter att vara lediga och vara med sina familjer. Vi är mitt i jobbet att omforma vår. Vi står mitt i röran. Och de känner naturligtvis av min sorg. De ser ju på mig att jag titt som tätt är ledsen.  Det var vacker avslutning idag älskling. Barnen var så fina. Du hade varit stolt över dom. Jag hoppas du satt bredvid mig och höll min hand som du brukar. Bara att jag inte såg det idag.

Den HÄR sången sjungs av Fanny Hed Jonsson. Vist är det en helt otroligt vacker sång?  Den heter tillägnan. Fanny finns inte bland oss längre. hon är en av de fyra av tio som inte överlever cancer. 21 september 2010 somnade hon in. Hon är en av alla änglar i himlen. Alla dessa fyra av tio är inte bara en siffra i statistiken. De har varit människor, kött och blod, men känslor, drömmar och längtan. Vi vet inte vem som drabbas nästa gång. Cancer är ett helvete på jorden. Det ödelägger allt som kommer i dens väg och lämnar trasiga människor när den går efter nya rov. Hos oss är det en tom plats vid matbordet.  Fanny saknas också vid ett matbord någonstans i Sverige. Hur skulle ni känna av att vakna upp och se platsen mitt emot din stå tom? Cancern är djävulen. Offren har ansikten. De är älskade och saknade. Här är sorgen nattsvart och saknaden bortom enorm. Tillsammans kan vi stoppa cancer. Ge din gåva till Cancerfonden. Din gåva, någon annans morgondag.