You will never walk alone

Åskan har lurat hela dagen idag. Jag har tålmodigt väntat på att den skulle braka loss.Katterna har varit galnare än någonsin och har rusat runt och tippat omkull lampor och hängt i gardinerna. Jag har också varit rastlös. Jag drog igång städning och tvätt. Med fyra barn så blir det en del tvätt. Och dammet syntes när solen sken in genom fönstren. De skulle också behöva få sig en omgång, det var säkert ett år sen sist. Jag började tidigt på morgonen. Drog igång tvätten. Dammsög och fixade.  Men rastlösheten och tomheten inom mig försvann inte. Det fortsatte att vara samma. Grabbarna behövde nya lakan till sängen.Ernst hade pratat om det många gånger att vi behövde köpa nytt för det var slitet och urtvättat. Jag åker iväg till affären och kollar. Liverpool -lakan fanns det. Bra. Liverpool var Ernsts favoritlag. Grabbarnas med. Å så Milan. Letar febrilt efter Milan-lakan. Det finns inga. Och grabbarna vill inte ha lika. Köper Barcelona-lakan.Hade Ernst levt var det tveksamt om de fått komma in i lägenheten. Jag viskade till Ernst efter att jag betalt att nu ska ju Guardiola sluta som tränare i Barca.. tror du att det är okej med dessa lakan då?
Bytte lakan när jag kom hem. Det blev fint. Liverpool-lakanen lyste röda i sonens säng. Då lägger jag för första gången märke till texten som står på Liverpools märke.. Det står : You will never walk alone...

Det fortsatte att kännas tomt och konstigt. La mig på sängen och läste i tidningar. Såna som jag sparat för att läsa när det fanns tid. I den ena tidningen är det en insändare publicerat . Den handlar om dödshjälp.  Jag är lite rädd för dödshjälp. För hur sådana beslut ska kunna fattas. För döden är ju definitiv. Om ett sådant beslut fattas, hur vet man att personen ifråga inte är deprimerad när beslut tas? Vem kan fatta beslutet om att ett liv ska släckas? Vad är livskvalitet? Vem kan bestämma vad som är livskvalitet för en annan människa? Är mitt liv mer värt än ditt? När Ernst var frisk var livskvalitet familjen, jobbet, bordtennisen och resorna. När han blev sjuk så ändrades innebörden i ordet livskvalitet. Då var det att få vakna på morgonen, att se solen skina, att få vara tillsammans med mig och barnen, att inte ha ont och att äta en god glass. Att kramas och känna närhet. Ingen kan säga vad som är livskvalitet för en annan människa. Och är det sämre livskvalitet att uppskatta solen och en glass jämfört med att få delta i ett EU-möte i Bryssel? Är mitt liv mer värt än ditt?
Nä huga. Bäst att lägga bort såna tidningar. Det blev inte lättare hjärta av att läsa och att fundera.

Snart kommer barnen hem. Jag längtar efter det. När de är hemma så känner jag ännu mer att mitt liv har en mening. Till veckan är det examen. Ernst längtade efter det. Han tyckte att det var mysigt och han gladdes åt att se barnens förväntan inför sommaren. I år är det första gången jag går på examen utan min man. Det kommer kännas konstigt. Ernst såg fram emot att få se sonen sluta ettan och dottern sluta nian. Vi skulle gå ut på restaurang och fira. Det ska vi fortfarande göra. Och vi tar Ernst med oss i tanken och i hjärtat. Jag pratar mycket med honom nu. Och jag hoppas att han hör vad jag säger. Jag frågar om råd även om jag inte får några svar. Jag ber honom trösta mig när jag är ledsen fast jag inte ser honom. Jag valde inte det här livet. Jag ville ha min man kvar. Och det ska han vara. Jag ska jobba med fonden och se till att det kommer nånting bra ut av det. Jag ska jobba med hans idrottsstipendium så att man synliggör den enorma prestation handikapp-idrottarna gör, oftast i det tysta.  I morgon eller på tisdag kommer förhoppningsvis min insändare/debattartikel att publiceras. För jag känner att rättigheterna för de personer som lider av obotlig sjukdom måste stärkas och att det måste ges möjlighet att vårda på ett sätt som fungerar både för den som är sjuk och för den sjukes familj. Jag känner att jag måste få chansen att göra nånting bra. Så att inte allt var förgäves..

Idag var en tyngre dag än igår. Idag saknar jag min man oerhört. Ingen ska behöva befinna sig i min situation. Ingen ska behöva vandra i mina skor. Titta HÄR och fundera. Vad kan du göra för att hjälpa till? Tillsammans kan vi. Tillsammans gör vi så att människor slipper hamna i min situation. Dina 100 kronor kan vara någons morgondag. Har du tänkt på det?