Om jag fick en dag till med dig..

I november sa man till min man att han inte skulle leva mer än ett par veckor. En hel del mediciner sattes ut och han sattes i en taxi hem ensam från Gävle. Han ringde när han satt i bilen. Han hade ångest och hans röst darrade av gråten. Vi föll i varandras armar när han äntligen kom hem. Jag var ledsen men också väldigt arg. Arg för att man så lättvindigt satt en tid på hans huvud. Han hade veckor. Jag var också arg för att man satt ut delar av hans medicin. Att man inte kollade runt vad som fanns i andra länder runt om. Vad forskade man på i norden? Inget. Det var  Åk hem och planera din begravning. Min man var 45 år. Vi hade en familj. Det fanns fyra barn i familjen. Vi älskade varann och barnen. Och det var inte värt att satsa på. Jo, han kunde ju få morfinpump. Han ville inte ha det. Det var ett tecken på elände och död. Han ville leva. Och för den som vars tid håller på att rinna ut är varje dag viktig. Och jag tror att väldigt få förstår det. Jag har fått så många kommentarer att "Nu lider han inte mer". Å det är väl i och för sig bra. Men han ville inte dö i allafall. Han ville leva utan plågor. Och nu när han inte finns så skulle jag ge vad som helst för att få ännu en dag.. Och det är något som vården måste bli bättre på. Man jobbar mycket med smärtlindring och annat i den palliativa vården.  Personen blir inte en person utan en patient. Och  man  missar många gånger livet. För man vill ha en dag till.. Jag vill ha en dag till... eller ett telefonsamtal så jag får höra hans röst... Jag skulle nöja mig med det. Att få prata en stund och få höra att allt är bra.. Jag får inte det. Det är slut nu. En dag till... Hos oss finns inte Ernst mer.. Och det kommer dröja innan vi ses igen om livet går som det ska.  Livet är värdefullt, oavsett om man lever med en dödsdom eller inte. Och det är något som vården måste bli bättre på att förstå. Att oavsett vilken prognos man har så ska man göra allt som står i ens makt för att man ska få leva. Förutsatt att det är den personens önskan. Man ska inte så som det många gånger görs ta det för givet att man accepterat och inte mer vill leva. Jag saknar min man oerhört och varje dag och varje timme och varje minut var värdefull. Och nu är det slut på det. Han kommer aldrig mer hålla om mig. Döden är definitiv. Oåterkallelig. Kvar står jag med sorgen och saknaden. Och en önskan om en dag till.

Idag vaknade jag av regnet mot rutan. Försökte kliva upp men kroppen kämpade emot. Jag börjar känna mig trött och sliten. Efter mycket om och men kom jag upp. Jag har en bit kvar till 40.. Men idag kände jag mig som 85... Tappade frukosten på tangentbordet till och med. Då bestämde jag mig. Nu går jag i säng. Tack så mycket men jag tar den här dagen i sängen. Kröp ner igen i sängen igen. Satte på sorglig musik. Massa italiensk  opera. Det är vackert. Tårarna strömmade. Men då hände det nåt. Den HÄR låten kom upp. Det är som att det var ett meddelande från min man. Jag kan inte förklara för er hur det känns att vara jag.  Jag önskar att jag kunde. Jag har ett hål i  mig om aldrig kommer kunna fyllas. Och vet ni. Ni skulle inte vilja vara jag. Inte ens för en dag. Jag önskar dock att att ni ska få ett wakeup-call. För vet ni. När det är slut så är det slut. När livet inte mera finns kan man inte göra det man önskar ogjort. Jag är glad att jag och min man pratade så mycket. Vi somnade aldrig ovänner. Och det sista vi sa till varann var alltid  "Jag älskar dig". Utifall det var det sista som vi skulle säga till varann. Och det sista jag sa till honom när han somnade in i mina armar var just det.. Jag älskar dig så mycket hjärtat. Vad är viktigt i ditt liv? Vem är viktig för dig? Säger du saker som får den personen att må bra? Vi vet aldrig när livet är slut. Du kan förlora din älskade nu.. Han eller hon kan gå ut genom dörren och aldrig mer komma hem. Vad är det sista du har sagt? Döden är oåterkallelig. Jag står i den änden. Jag har inget jag önskar osagt eller ogjort. Däremot massa saker som jag önskar vi gjort. Det är saker jag skulle behöva säga. Berätta hur mycket jag älskade och fortfarande älskar. Ni där ute ni har chansen. Ta hand om det som är er kärt. För ingen av oss kommer med livförsäkring.

Men jag kom upp till sist. Den italienska operan har bytts mot Vivaldis "Spring". Även om det är regn i mitt hjärta så hoppas jag att det ändå är ett vårregn. Och att jag har hjälp på vägen mot sommar.  Jag har fått ännu ett besked om att ett barn är på väg i familjen. Vi föds och vi dör. Och just nu i den tunga sorgen så spritter det i oss, vi väntar på nya mirakel i vår familj. Nya små personer att älska och vårda. Vi ser fram emot våra nya familjemedlemmar.

Det regnar fortfarande. Jag kom upp idag med. När tonårsbarnen klev upp så gjorde jag det också. Kärleken till barnen får mig att orka. När jag stod i värsta skräcken att förlora min man så tänkte jag att jag kommer inte att gå om han inte finns. Jag  kommer inte överleva. Här står jag nu. Och jag finns och jag lever. Jag vet inte hur det går till men jag lever. Även om sorgen är så svår att kroppen stretar emot med varje muskel, om ångesten stryper åt så jag inte kan andas så lever jag. Ni vill inte känna det jag känner. Ta hand om de ni älskar. För man får ingen repris.