Vad tänker du när du ser mig?

Mina två senaste år har varit rätt stressiga. Från början fungerade det bra att jonglera på lina med rullskridskorna. Jag jobbade, skötte barn och deras fritid, jag försökte hinna träna och så kämpade mot vårdapparaten över makens besvär. Från 1.a juni 2010 såg livet ut så.  I slutet på maj 2011 gick inte det längre utan jag brakade ihop. Som projektledare är jag van att jobba ensam, ställa krav, leta information, och främst ha etthundra bollar i luften samtidigt. Och jag var stolt över vad jag kunde prestera. När väggen kom så kom den fort och hårt. Jag var sjukskriven i en månad och sen började jag jobba igen. Social samvaro var bra för min rehabilitering hade jag bestämt mig för. När makens cancerbesked kom den 15 juli hade jag hunnit jobba i två veckor. Jorden rämnade under mina fötter. Min man, mitt livs kärlek, han jag inte kan leva utan hade den allvarligaste sortens urinblåsecancer. Och den hade spridit sig.
Vi hade barn.  Så när det blev morgon dagen efter så klev jag upp. Gjorde frukost. För man måste det när man har barn. Och lunch och middag. Jag skjutsade till skolan och tillbaka. Jag skjutsade till och från träningar,. Gick på utvecklingssamtal. Jag följde maken på alla läkarbesök, alla cytostatikabehandlingar och strålbehandlingar. Jag fanns vid hans sida när han opererades i Uppsala. Och vet ni vad jag gjorde mer? Jag skämdes och gömde mig. Inte över att min man var sjuk. Jag har alltid varit oerhört stolt över min man. Detsamma över mina barn. Men jag började undra vad folk tyckte och tänkte. Om de pratade sinsemellan att: " Jo jag såg henne när hon lämnade barnen men inte tyckte jag hon såg sjuk ut" osv.. Mina dagar var fyllda med sorg och skräck och rädsla och ångest. Jag hade högt blodtryck, magkatarr och migrän. Och jag vågade knappt gå ut till en affär för jag var rädd vad folk skulle tycka och tänka.  Två dagar efter att Ernst lämnat jorden pajjade jackan, mina skor och mitt enda par jeans. Och jag sprang ner på stan och rev åt mig det jag behövde och så sprang jag hem för jag var rädd att någon skulle se mig. Att jag mitt i sorgen tog mig en shoppingtur. Jag vet hur snack kan gå och hur hårt man döms. Och även om det är en klyscha så är det sant att det är inte alltid det syns utanpå hur det känns inuti. Jag har fortfarande lite jobbigt med att gå i affärer. Det känns lite världsligt på nåt sätt. Och jag undrar hela tiden:Vad tänker ni när ni ser mig?

Jag har gjort min första arbetsvecka. Det har varit både upp och ner. Jag hade inte räknat med annat heller. I morgon är det midsommarafton. Vi har tvåårig förlovningsdag. Det är första gången som jag firar vår förlovningsdag ensam.  Det är ju nu det börjat. Sorgeåret. Alla sakerna som man ska ta sig igenom för första gången. Jag älskar min man lika mycket fastän han inte finns hos mig på jorden. I morgon är en stor och viktig dag för mig. Jag var så lycklig när vi förlovade oss. Jag kände mig stolt och hedrad över att han ville att jag så småningom skulle bli hans fru. Vi ändrade statusarna på vår Facebook och gratulationerna strömmade in  som om han vunnit ännu ett OS-guld. Och jag när jag somnade i hans famn på kvällen så kände jag att framtiden är minsann vår. Äntligen är det vår tur att få vara lyckliga. Jag hade träffat den mannen som jag inte kunde tänka mig att leva en dag utan. Och när jag somnade på kvällen och drog in hans doft i näsan så visste jag inte att cancern redan då härjade i hans kropp. Den hade redan börjat sitt strategispel. Och den hade dessutom redan då vunnit.


Idag och i morgon kommer liv släckas och familjer splittras. Ta hand om den du älskar genom att ta hand om dig själv. Ta det lugnt i midsommartrafiken. En tidsvinst på 20 minuter är inte värt att satsa livet mot. Å ta det lugnt med spriten också,. Få saker förstör familjen som alkohol..För är det verkligen värt det? Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv men i mitt liv fanns inget som var viktigare än mina barns och min mans välmående och lycka och jag skulle offra vad som helst för att få min man tillbaka. Om det innebar att aldrig mer dricka vin, Deal.  Att aldrig mer Träna. Deal. Att kapa av en arm och ett ben, Deal.  Jag skulle offra alla pengar jag har bara för att få ett enda samtal där jag fick chansen att höra efter hur han har det, berätta för honom att han är mitt allt och få höra honom skratta. Jag skulle inte tveka.  Men man kan inte deala med Gud och döden är oåterkallelig. Jag har inte en möjlighet att visa min man att han är den vackraste.  Men det har ni. Ta hand om den du älskar. Vi är många som är avundsjuka och som skulle vilja byta. Ingen annan än du är ansvarig för de ord som kommer ur din mun och de handlingar du gör. Gör något bra av den gåvan. För livet är en gåva. Det sista jag sa till min man när han somnade in i min famn var att jag älskade honom. Vad säger du till den du älskar som fortfarande lever?
Midsommar  skall vara kärlekens högtid. Ta hand om varann och ha den finaste helg som ni bara kan och kör försiktigt, det viktigaste är att komma fram.