Du finns alltid i hjärtat

Jag tror att jag är där nu. Det är bara vi kvar där. Jag och barnen, syskonen och släkten. Vi är på ruta ett. När alla andra var på ruta ett så var vi nån annanstans. I nåt intergalaktiskt sammelsurium nånstans. När den man älskar mest dör slutar man på nåt sätt att existera. Klockan står still. Vinden slutar blåsa. Hjärtat slutar slå och hjärnan slutar att fungera. Allt stannar upp. Man finns i någon sorts bubbla. Man rör sig framåt utan att förstå hur det går till.  Jag minns hur hans ansikte såg ut när han slutat. Vad fort han blev kall. När jag höll honom i mina armar så var han varm.. Hur gick det till?
Alla måsten tog vid. Begravningen skulle ordnas. Kista skulle väljas. Abonnemangen skulle avslutas. Jag funderade över om jag skulle ställa undan hans skor som stod i hallen. På en fåtölj i vardagsrummet låg hans jacka slängd över ena armstödet. Det såg ut som att han bara gått ut en sväng och snart skulle komma hem igen.
Dagarna gick i slowmotion. Människorna runtom sa "du är så stark". De sa "Hon är sorgsen men samlad". Det var inte så. Jag var i nåt annat universum. Och inombords var jag död. Nu är jag på ruta ett. Jag har sakta börjat inse vad det innebär att vara död. Att han inte kommer hem trots att jackan ligger i vardagsrummet. Jag har inte slutat vänta. Men jag börjar kanske så smått fatta. Han kommer inte hem. Aldrig mer. Vet ni vad aldrig mer betyder? I det andra universumet som jag varit i så är gränserna för existens lite flytande. Blandade med önsketänkandet. Att det nog inte är sant. Och nu när jag är på ruta ett så har de flesta runt mig gått vidare.De flesta har kommit över det faktumet att han inte mer finns.  Jag har knappt börjat förstå vidden. Och runt mig flyter livet på. Det är bara jag som fortfarande står stilla.

Idag ringde uroterapeuten från kirurgmottagningen. Jag har träffat honom ett par gånger efter att Ernst slutat sitt liv. Han var under en lång tid vår första kontakt. Vi pratade en stund över allt som hänt. Och det kändes bra att han tog sig tid att ringa upp. Jag tror inte att ni förstår vad de små samtalen betyder mycket. Vården var en så stor del av livet. Utan vården så fanns heller inget liv för min man. Och att han tog sig tid att ringa mig betydde att han brydde sig. Att min man var viktig. Att man förstått. Att för mig så var min man mitt allt...Han var inte bara patienten på sal 5. Jag tror inte att många förstår det stora i det lilla. Jag begär inte månen. Jag begär egentligen inget alls. Men omtanke värmer.

Idag var det dags för Ernsts middag med sönerna. Han skulle ta ut dem på restaurang när de haft sin examen. Stora sonen kom med tårarna forsande nedför kinderna på morgonsidan. För han hade också kommit att tänka på Ernst och att han inte skulle följa med oss när vi skulle gå ut och äta. Den lilla barnkroppen skakade av sorg och saknad. Jag sa att vi ta med oss Ernst i hjärtat. Vi gjorde oss fina och gick iväg. Det fanns en tom plats vid bordet. Där fanns det plats för dig älskling. Vi ser alltid till att det finns plats för dig här hos oss. Du är den viktigaste för oss. Du finns alltid i hjärtat och i tanken. Varje dag, varje timme och i varje andetag. Det är du och jag. Det är vi.


Just nu klipper någon gräsmattan. Just nu öppnas champagnen, en resväska packas och någon förbereder för att jobba. Barn nattas och ljus släcks. Examen firas. Allt rullar så som liv ska. Allt är som vanligt. fast inget är ju som vanligt. Jag har börjat fatta att den vackraste människan inte mer kommer hem till Källargränd. Just nu är jag ledsen. Vem ringer man mitt i natten och säger: Hej jag är ledsen, kan vi prata? Jag tror att jag just har fattat. Jag tror att jag börjar inse vad aldrig egentligen betyder. Jag duckar inför vågen som sveper över mig. Jag är inte stark och samlad. Jag är ledsen. Ute kvittar fåglarna som inget har hänt. I morgon går solen upp. Precis som vanligt. Jag är jag och jag är här. Men här blir det aldrig mer som vanligt.