Skillnaden mellan att längta och att sakna.

Det blev helg igen. Barnen borta. Det är tomt utan barn. Jag är inte van vid den ensamheten som det blir när de åker. Väderleksrapporten lovade sol. Jag tog och knatade över till ena granntjejen i går på kvällskvisten. Hon har kvällssol på sin sida. Granne nummer tre kom ut och gjorde oss sällskap. Vi dukade upp med choklad och snacks och jordgubbsvin. Vi parkerade oss i solen på på Michaelas terass. Och så mycket som jag skrattade har jag inte skrattat på ett och ett halvt år. Vi skrattade i sex timmar på raken. Och det var med lätt hjärta jag gick hem på morgonsidan för att sova.

Lite tidigare på dagen hade jag stött ihop men en tjej som jag gått på gymnasiet tillsammans med. Hon förlorade sin sambo för ett par år sen i en olycka.  Vi pratade en stund om sorg och sorgearbete. Man får så mycket kommentarer, människor runt en vill ju kunna trösta. Man får höra att han har det så bra nu... Nu lider han inte mer... osv. Det är bara så att det hjälper inte. För jag vill ju ha honom här. Självklart vill man ju inte att den man älskar ska fara illa. Men det tröstar inte att säga att det är bra att han är död. I allafall så sa hon något så tänkvärt. Hon sa att efter ett tag så hade hon plötsligt insett skillnaden mellan längtan och saknad. Längtan känner man efter något som ska hända. Saknad känner man efter något man förlorat. Hos mig är saknaden stor. I kväll extra mycket. Jag vet inte varför men det är tomt här hos mig just nu.

Jag har börjat jobba lite extra med fonden. Det är ju dags att pengarna doneras till rätt ändamål. Det har visat sig inte vara så himla enkelt som kan kan tro.Jag har ringt och pratat med forskare. Och blivit hänvisad till Vetenskapsrådet och till Cancerfonden. Det som ställer till det hela är att Ernst hade önskemålet att pengarna skulle gå till urinblåsecancer-forskning. Igår ringde en av Cancerfondens jurister upp. Nu kanske det går att lösa på något sätt. Han pratade mycket och länge. Jag minns inte allt han sa. Men jag kände att det blev lite för avancerat för mig. Jag är sjuksköterska, inte jurist. Och Jag lovade att fondförvaltaren skulle ta kontakt med juristen på måndag. Och äntligen känns det lite bättre. För jag känner att det måste ju gå och lösa. Och min mans kamp ska inte ha varit förgäves. Hans kamp ska kunna göra skillnad. Vi står där vi står och vi måste jobba framåt. Och jag vill att Ernst ska titta ner på mig från himlen och säga : Det där gjorde du bra älskling, jag är stolt över dig ...

Insändaren/debattartikeln till Hudiksvalls tidning skrevs klar igår. Och jag hoppas få den publicerad. Jag klippte lite här och där ur bloggen och så skrev jag om en del. Det är en del i att förändra.Vi kan alla göra det. Det är farligt att luta sig tillbaka och säga de är ingen ide.  Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid.
För har ni tänkt på DETTA?
Tillsammans kan vi.

Nu är det kväll. Det är mycket sport på TV.n. Jag är fortfarande lite sliten efter gårdagens vinkväll. Jag är glad att vi skrattade så mycket. Det är befriande. Jag tror att Ernst slappnade av en stund i sin himmel när han hörde att jag var glad.  Sorgen är randig. Skrattet och tårarna varvas om vart annat. Men saknaden försvinner inte oavsett om man är ledsen eller om man är glad. Jag har levt 6 veckor utan min man. Om allt går som det ska har jag många år kvar. Det blir mycket sorg och saknad. Men jag hoppas att tårarna minskar och att skrattet tar vid mer och mer. Nu sitter Sverige  bänkad framför apparaterna och kollar på fotbolls-EM. Jag ska zappa å se om det är nån Leila bakar repris eller dylikt. Jag ska kura ihop mig under en filt i soffan. Och så hoppas jag att det blir mer skratt än tårar i kväll.