Jag hör dig, men hur är det egentligen?

Midsommarafton kom. Jag vaknade och klev upp. Tog på mig kjolen som älskling tog med hem när han tävlade i Paralympics i Peking. Den var för stor då med sina kinesiska 6 XL. Nu  ett antal år och en cancersjukdom senare så passar den. Jag tog på den och den satt fint. För dig älskling. För att du alltid tänkte på mig i första hand. Saknaden var stor och jag kände mig så ensam och så vilsen. Telefonen ringde. Inbjudningar till midsommarfirande kom. Men jag kunde inte. Inget kan ju fylla den saknad jag har efter dig. Jag gick isäng och tänkte att detta är bara ännu en dag av många dagar. Det är vår förlovningsdag. Den första som jag går igenom ensam. Och jag känner inte för att fira. Jag väljer att sova bort den. Det gör minst ont då.

Livet är så konstigt nu. Jag gör allt som det förväntas av mig att jag ska göra. Jag kliver upp och går i duschen. Jag lägger på min make up. Jag tar på mig min exekutiva klädsel och jag går till jobbet. Jag har ett kontor och jag har mappar och pärmar. Mitt jobb går ut på att göra bra saker för andra. Jag gör allt jag kan för att de svagaste i vår kommun ska få det allra bästa och att personal runt dem ska ha de bästa förutsättningarna att göra ett fantastiskt jobb. Det fyller mig med glädje varje gång jag haft en uppskattad utbildning. Det gör mig glad att höra att man gjort makalösa förbättringar efter förslag jag haft. Jag gillar att göra bra saker. Jag vill göra så att det blir bättre för någon annan. Jag önskar bara att den känslan skulle följa med mig sen när jag släcker lampan för dagen och går hem. För inne i mig så är det fortfarande kaos. Och jag svarar snällt att allt är bra när människor runt frågar hur det är. Ibland är det nästan så jag önskar att någon skulle svara att jag hör att du säger att allt är bra, men hur är det egentligen??
Sorg är ingen sjukdom. Det är bra att jobba. Jag vet att jag gör ett bra jobb för jag har drivkraften att vilja göra det bästa av alla situationer som uppkommer. Men när det kommer till mig själv så har jag ingen aning längre. Hur tar man hand om sig själv? Hur vet man vad det är man behöver när man levt i ett känslomässigt flyktingläger under nästan två års tid? Jag har ingen aning. Det jag vet är dock att i vårt samhälle så finns det inte utrymmer för mer än 14 dagar av sorg.

Min midsommarafton var utan min man och mina barn. En mycket skum känsla. Men jag låg i sängen på kvällen så tänkte jag att skärp dig nu Gisela och inse. Det är så här det kommer vara. Du kommer att genomgå de allra flesta högtider ensam. Det är bara att lära sig och gilla läget. Du måste lära dig att leva med det som du tidigare trodde var otänkbart. Livet tar många gånger vändningar som man inte är beredd på.
På måndag är det jobb igen. Om två veckor kommer barnen hem. Om en vecka är det urnnedsättning.  Om en månad kommer gravstenen. En fin med text i guld och två duvor som sitter bredvid varann på en kvist. Den finaste jag kunde hitta. Då finns min man på kyrkogården och jag finns på Källargränd. Jag fortsätter att gå i samma korridorer där vi förut jobbade båda två. Nu går jag ensam. Och det är en mycket underlig känsla.
Jag fick en fråga hur det känns att sörja. Om det är enklare nu än när han fanns och var sjuk.Jag kan inte riktigt förklara. Det är tyngre och svårare på de allra flesta sätt. Men jag har inte oron för vad som ska hända längre. Det mest fasansfulla har ju hänt. Men sen här avgrundsdjupa saknaden är en ny bekantskap och den är många gånger svår. Jag hoppas att tiden gör det bra för mig framöver. Men jag vet ju inte. Jag har ju aldrig gjort det här förut.

Ha en fortsatt bra midsommarhelg. Gör det bästa och finaste av den.. Vägra vara en del av rattfylleri, misshandel och mord som är facit hittills av årets midsommarafton. Gör nåt bra för dig och för de du älskar.  Störst av allt är kärleken och den som gjort mest bra saker när den dör vinner. För den blir alltid ihågkommen med värme och kärlek. Så tänker jag på min man. Den vackraste och finaste människan. Ni som fortfarande har chansen att älska och vårda era nära och kära, gör det. Jag skulle göra vad som helst för att få chansen, bara för en timme.