Det finns ett kors vid hans grav

Idag vaknade jag av att solen smekte min hud. Trots att det var tidigt värmde solen och ljuset pressade sig in genom persiennen. En del av mig ville bara ligga kvar i sängen. För idag var det dags för urnnedsättning. 

En gråmulen dag för några månader sen när Ernst fick beskedet om att cancern spridit sig runt i lever och lungor så frågade jag honom var han ville bli begravd om det otänkbara skulle inträffa. Han blev både sorgsen och förvånad tror jag. Vi pratade aldrig om döden.  Men just den här frågan var viktig för mig. Jag behövde få veta utifall att....Han berättade att han i så fall ville ligga på kyrkogården i Iggesund. Och när han svarat så sa jag okej, då vet jag. Nu ska jag aldrig mer fråga.

Vi samlades i kapellet. Jag och barnen. Hans mamma och syskon. Vår präst Andreas läste ett stycke ur bibeln och bad en bön. Kyrkvaktmästaren lyfte upp urnan och gav den till mig. Och jag bar den fram till graven och sänkte ned den. Solen sken. Fåglarnas kvitter var öronbedövande starkt.... Nu är det definitivt ännu mer. Nu har han kommit till sin sista vila. Det finns ett kors vid hans grav med hans namn på. Det ska sitta där tills gravstenen kommer. Och det finns en liten rabatt så jag kan plantera lite blommor. Det är så här det är och så här det kommer att vara.  I mig känns det lite som två parallella universum.. Döden och livet. Och jag får inte ihop det riktigt.

Under förra veckan kom det ett brev. Det var svaret från patientförsäkringen. Det är sjukvårdens eget försäkringsbolag. Ernst hade gjort en anmälan om vårdskada då diagnosen kom försent. Jag hade nästan glömt bort det. Man är lixom van att kämpa nu och att inget går ens väg. Jag öppnar kuvertet och börjar läsa. Och de ger honom rätt. Jag känner att det snurrar runt i huvudet och jag måste sätta mig och läsa det en gång till. Och jo.. de ger honom rätt. Det hade begåtts fel. Och de betalar ut ett skadestånd. Jag blir så lättad att jag bara skakar. Och jag skiter i pengarna. För det viktigaste var ändå att få veta att vi hade rätt hela tiden. Det var inte mig det var fel på. Jag hade inte förlorat förståndet. Jag hade rätt. Nu har han fått rätt både i patientnämnden och av Patientförsäkringen. Nu är det bara kolossen Socialstyrelsen kvar som inte gett sitt utlåtande än. Och jag sätter mitt hopp till deras rättvisa men har inga förväntningar på att få det.Men jag tror att det vore viktigt för den framtida vården att Socialstyrelsen sätter ner foten och kräver tydliga rutiner. För nu dör patienter i onödan på grund av lösa och slarviga och otydliga rutiner. 

Idag var en surrealistisk dag. Livet och döden. Påminnelsen om hur skört allting är var närvarande. Jag lever. Mina barn lever. Vi finns här. Vår resa framåt mot något nytt och annorlunda har börjat. Vi har våra ryggsäckar. Allt vi upplevt har format oss till de vi är. Nu ska framtiden forma oss vidare. Det är kanske inte meningen att det ska bli som förr. För att det blir annorlunda är ju självklart. Vem vet, det kanske till och med kan bli riktigt bra.