Att hålla ett löfte

Veckorna rinner på. Det är full sommar nu. Det är så himmelsk vackert nu så det kniper i hjärtat. Jag gjorde min första jobb-resa  nu i veckan.  Det är tryggt att sitta på kontoret. Nu är det dags att kasta sig ut i verkligheten. Resan gick genom ett böljande och grönskande landskap. Det var nästan så att jag glömde resans syfte..När jag väl var framme så gick tiden så fort. Och när jag åkte hem igen så kom jag på mig själv med att le. Det är faktiskt roligt att jobba .Det har gått två veckor på jobbet. Än så länge har det gått bra. Jag vaknar och känner glädje över att få gå dit. Jag har jobbat ensam så många år och nu känner jag sån glädje över att ha kollegor. Som vågar skämta med mig , som vågar ställa de svåra frågorna. Som inte är rädda för att min fasad ska krackelera. Och som lyssnar när jag behöver prata. För mig har det så här i efterhand visa sig vara bra att komma tillbaka till jobbet tidigt. För att jag har ett jobb som tillåter mig att ta saker i min takt. Jobbet är en så stor del av människans liv. Jag har ett bra jobb och jag gillar att stänga av datorn  efter passet och känna "Idag Gisela har du gjort något bra för någon annan..".
Efter tisdagens arbetspass. åt jag lunch med min präst. Eller han som är  som en medmänniska bara, fast kristen. Han kommer typ i röda byxor och converse. Vi lunchar och diskuterar livsfrågor, om fördomar och om alla de ok som jag bär på. Det var saker som jag lovad min man, bland annat att han skulle få komma hem. Det var det enda som han pratade om. Att han ville hem. Och då ställer Andreas frågan: Men vad tror du att han menade då när han sa hem? För nu när han är i himlen så är han ju hemma.. Jag tystnar och det känns som en stöt som går genom kroppen.. Andreas fortsätter.. Vad är det du tänker och känner? Jag försöker förklara att jag hade lovat och jag höll inte mitt löfte.
Vi sätter oss i bilen och åker till kapellet i Iggesund. urnan har varit där ett tag. Kyrkovaktmästaren ställer fram den och har tänt ett ljus. Och när vi sitter där i tystnad så känner jag precis som Andreas sa. Han är ju hemma nu.  Andreas säger: Det du lovade var att älska tills döden skilde er åt. Och det har du, Du har inte lovat tills döden skiljer er åt och ett halvår till.. Du har uppfyllt dina löften. Kan du finna frid i det? Och jo... det kan jag...

Livet smyger sig på mig sakta. Det jag trodde var omöjligt för två månader sen fungerar utan problem nu. Jag jobbar. Jag tränar. Jag skrattar åt världsliga ting. Jag har börjat längta efter saker och personer.  Jag tycker om att det blir en ny dag och undrar vad den har att erbjuda. Jag har börjat gå ut på fredagarna när barnen är borta. Det är många gånger svårt att leva. Men härligt samtidigt.
Jag fick ett mail från en man som förlorat sin fru i bröstcancer för 10 månader sen. Det hade gått fort och varit mycket traumatiskt. Nu hade han träffat en ny kvinna. Hon fick honom att må bra. Hon förstod att han då och då mindes och blev ledsen. Och att han hade sin frus grav att ta hand om. Han hade efter mycket om och men börjat må bra. Men omgivningen dömde honom hårt. Och hade underförstått menat att han inte älskat sin fru på riktigt eftersom han så snabbt börja om. Han var ledsen och förtvivlad och frågade mig hur jag tyckte och tänkte i frågan. Och jag kan ju inte sådant utan kontaktade min vän Marie Hagberg som är dejtingexpert och som ofta delar med sig av sina tips i Expressen. Och hon sa att omgivningen ofta har en annan syn på detta. Men att man ska ta tillvara på varje chans att få känna kärlek och lycka.

Jag har funderat på detta sen jag fick den här mannens mail. Ingen av oss vet hur lång tid vi har. Om jag skulle ha fyra månader kvar av mitt liv, hur skulle jag vilja ha det då? Vad skulle jag fylla mitt liv med? Jo jag skulle vilja fylla det med kärlek och med lycka. Och varför ska man ha en dödsdom på sitt huvud för att detta ska vara okej? Om jag får chansen att uppleva kärleken igen så kommer jag att ta den oavsett var i tid jag står efter min mans bortgång. Jag har älskat min man så oerhört mycket och gör fortfarande. Och ingen kommer kunna ta hans plats. Men jag är en människa av kött och blod. Och jag har känslor och jag har möjligheten i mig att kunna älska igen. Och ingen i min omgivning ska få komma och säga att det är fel. Det kommer inte att bli på samma sätt, men det kan bli precis lika bra. För det blir vad man tillåter det att bli. Att man lyssnar på sitt hjärta.  Ingen av oss vet hur fort vårt timglas rinner. Fyll dina dagar med liv, inte ditt liv med dagar.  Lägger ut en vacker låt  HÄR.  Livet är så förskaffat att vi lär hela tiden. Och livskraften  i människan är stark. Lev ditt liv på bästa sätt. Älska och vårda. Och ha det så fantastiskt som bara du kan. För visst vore det förfärligt att vakna upp en dag och ångra sig och inse att nu är det försent. Tala om för den du älskar att den betyder allt för dig. Och lev ditt liv till fullo, nu när du har chansen.

I Hudiksvall faller regnet över björkarna. Ännu en dag har börjat. Jag undrar vad den har att erbjuda just mig.

Jag hör dig, men hur är det egentligen?

Midsommarafton kom. Jag vaknade och klev upp. Tog på mig kjolen som älskling tog med hem när han tävlade i Paralympics i Peking. Den var för stor då med sina kinesiska 6 XL. Nu  ett antal år och en cancersjukdom senare så passar den. Jag tog på den och den satt fint. För dig älskling. För att du alltid tänkte på mig i första hand. Saknaden var stor och jag kände mig så ensam och så vilsen. Telefonen ringde. Inbjudningar till midsommarfirande kom. Men jag kunde inte. Inget kan ju fylla den saknad jag har efter dig. Jag gick isäng och tänkte att detta är bara ännu en dag av många dagar. Det är vår förlovningsdag. Den första som jag går igenom ensam. Och jag känner inte för att fira. Jag väljer att sova bort den. Det gör minst ont då.

Livet är så konstigt nu. Jag gör allt som det förväntas av mig att jag ska göra. Jag kliver upp och går i duschen. Jag lägger på min make up. Jag tar på mig min exekutiva klädsel och jag går till jobbet. Jag har ett kontor och jag har mappar och pärmar. Mitt jobb går ut på att göra bra saker för andra. Jag gör allt jag kan för att de svagaste i vår kommun ska få det allra bästa och att personal runt dem ska ha de bästa förutsättningarna att göra ett fantastiskt jobb. Det fyller mig med glädje varje gång jag haft en uppskattad utbildning. Det gör mig glad att höra att man gjort makalösa förbättringar efter förslag jag haft. Jag gillar att göra bra saker. Jag vill göra så att det blir bättre för någon annan. Jag önskar bara att den känslan skulle följa med mig sen när jag släcker lampan för dagen och går hem. För inne i mig så är det fortfarande kaos. Och jag svarar snällt att allt är bra när människor runt frågar hur det är. Ibland är det nästan så jag önskar att någon skulle svara att jag hör att du säger att allt är bra, men hur är det egentligen??
Sorg är ingen sjukdom. Det är bra att jobba. Jag vet att jag gör ett bra jobb för jag har drivkraften att vilja göra det bästa av alla situationer som uppkommer. Men när det kommer till mig själv så har jag ingen aning längre. Hur tar man hand om sig själv? Hur vet man vad det är man behöver när man levt i ett känslomässigt flyktingläger under nästan två års tid? Jag har ingen aning. Det jag vet är dock att i vårt samhälle så finns det inte utrymmer för mer än 14 dagar av sorg.

Min midsommarafton var utan min man och mina barn. En mycket skum känsla. Men jag låg i sängen på kvällen så tänkte jag att skärp dig nu Gisela och inse. Det är så här det kommer vara. Du kommer att genomgå de allra flesta högtider ensam. Det är bara att lära sig och gilla läget. Du måste lära dig att leva med det som du tidigare trodde var otänkbart. Livet tar många gånger vändningar som man inte är beredd på.
På måndag är det jobb igen. Om två veckor kommer barnen hem. Om en vecka är det urnnedsättning.  Om en månad kommer gravstenen. En fin med text i guld och två duvor som sitter bredvid varann på en kvist. Den finaste jag kunde hitta. Då finns min man på kyrkogården och jag finns på Källargränd. Jag fortsätter att gå i samma korridorer där vi förut jobbade båda två. Nu går jag ensam. Och det är en mycket underlig känsla.
Jag fick en fråga hur det känns att sörja. Om det är enklare nu än när han fanns och var sjuk.Jag kan inte riktigt förklara. Det är tyngre och svårare på de allra flesta sätt. Men jag har inte oron för vad som ska hända längre. Det mest fasansfulla har ju hänt. Men sen här avgrundsdjupa saknaden är en ny bekantskap och den är många gånger svår. Jag hoppas att tiden gör det bra för mig framöver. Men jag vet ju inte. Jag har ju aldrig gjort det här förut.

Ha en fortsatt bra midsommarhelg. Gör det bästa och finaste av den.. Vägra vara en del av rattfylleri, misshandel och mord som är facit hittills av årets midsommarafton. Gör nåt bra för dig och för de du älskar.  Störst av allt är kärleken och den som gjort mest bra saker när den dör vinner. För den blir alltid ihågkommen med värme och kärlek. Så tänker jag på min man. Den vackraste och finaste människan. Ni som fortfarande har chansen att älska och vårda era nära och kära, gör det. Jag skulle göra vad som helst för att få chansen, bara för en timme.

Vad tänker du när du ser mig?

Mina två senaste år har varit rätt stressiga. Från början fungerade det bra att jonglera på lina med rullskridskorna. Jag jobbade, skötte barn och deras fritid, jag försökte hinna träna och så kämpade mot vårdapparaten över makens besvär. Från 1.a juni 2010 såg livet ut så.  I slutet på maj 2011 gick inte det längre utan jag brakade ihop. Som projektledare är jag van att jobba ensam, ställa krav, leta information, och främst ha etthundra bollar i luften samtidigt. Och jag var stolt över vad jag kunde prestera. När väggen kom så kom den fort och hårt. Jag var sjukskriven i en månad och sen började jag jobba igen. Social samvaro var bra för min rehabilitering hade jag bestämt mig för. När makens cancerbesked kom den 15 juli hade jag hunnit jobba i två veckor. Jorden rämnade under mina fötter. Min man, mitt livs kärlek, han jag inte kan leva utan hade den allvarligaste sortens urinblåsecancer. Och den hade spridit sig.
Vi hade barn.  Så när det blev morgon dagen efter så klev jag upp. Gjorde frukost. För man måste det när man har barn. Och lunch och middag. Jag skjutsade till skolan och tillbaka. Jag skjutsade till och från träningar,. Gick på utvecklingssamtal. Jag följde maken på alla läkarbesök, alla cytostatikabehandlingar och strålbehandlingar. Jag fanns vid hans sida när han opererades i Uppsala. Och vet ni vad jag gjorde mer? Jag skämdes och gömde mig. Inte över att min man var sjuk. Jag har alltid varit oerhört stolt över min man. Detsamma över mina barn. Men jag började undra vad folk tyckte och tänkte. Om de pratade sinsemellan att: " Jo jag såg henne när hon lämnade barnen men inte tyckte jag hon såg sjuk ut" osv.. Mina dagar var fyllda med sorg och skräck och rädsla och ångest. Jag hade högt blodtryck, magkatarr och migrän. Och jag vågade knappt gå ut till en affär för jag var rädd vad folk skulle tycka och tänka.  Två dagar efter att Ernst lämnat jorden pajjade jackan, mina skor och mitt enda par jeans. Och jag sprang ner på stan och rev åt mig det jag behövde och så sprang jag hem för jag var rädd att någon skulle se mig. Att jag mitt i sorgen tog mig en shoppingtur. Jag vet hur snack kan gå och hur hårt man döms. Och även om det är en klyscha så är det sant att det är inte alltid det syns utanpå hur det känns inuti. Jag har fortfarande lite jobbigt med att gå i affärer. Det känns lite världsligt på nåt sätt. Och jag undrar hela tiden:Vad tänker ni när ni ser mig?

Jag har gjort min första arbetsvecka. Det har varit både upp och ner. Jag hade inte räknat med annat heller. I morgon är det midsommarafton. Vi har tvåårig förlovningsdag. Det är första gången som jag firar vår förlovningsdag ensam.  Det är ju nu det börjat. Sorgeåret. Alla sakerna som man ska ta sig igenom för första gången. Jag älskar min man lika mycket fastän han inte finns hos mig på jorden. I morgon är en stor och viktig dag för mig. Jag var så lycklig när vi förlovade oss. Jag kände mig stolt och hedrad över att han ville att jag så småningom skulle bli hans fru. Vi ändrade statusarna på vår Facebook och gratulationerna strömmade in  som om han vunnit ännu ett OS-guld. Och jag när jag somnade i hans famn på kvällen så kände jag att framtiden är minsann vår. Äntligen är det vår tur att få vara lyckliga. Jag hade träffat den mannen som jag inte kunde tänka mig att leva en dag utan. Och när jag somnade på kvällen och drog in hans doft i näsan så visste jag inte att cancern redan då härjade i hans kropp. Den hade redan börjat sitt strategispel. Och den hade dessutom redan då vunnit.


Idag och i morgon kommer liv släckas och familjer splittras. Ta hand om den du älskar genom att ta hand om dig själv. Ta det lugnt i midsommartrafiken. En tidsvinst på 20 minuter är inte värt att satsa livet mot. Å ta det lugnt med spriten också,. Få saker förstör familjen som alkohol..För är det verkligen värt det? Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv men i mitt liv fanns inget som var viktigare än mina barns och min mans välmående och lycka och jag skulle offra vad som helst för att få min man tillbaka. Om det innebar att aldrig mer dricka vin, Deal.  Att aldrig mer Träna. Deal. Att kapa av en arm och ett ben, Deal.  Jag skulle offra alla pengar jag har bara för att få ett enda samtal där jag fick chansen att höra efter hur han har det, berätta för honom att han är mitt allt och få höra honom skratta. Jag skulle inte tveka.  Men man kan inte deala med Gud och döden är oåterkallelig. Jag har inte en möjlighet att visa min man att han är den vackraste.  Men det har ni. Ta hand om den du älskar. Vi är många som är avundsjuka och som skulle vilja byta. Ingen annan än du är ansvarig för de ord som kommer ur din mun och de handlingar du gör. Gör något bra av den gåvan. För livet är en gåva. Det sista jag sa till min man när han somnade in i min famn var att jag älskade honom. Vad säger du till den du älskar som fortfarande lever?
Midsommar  skall vara kärlekens högtid. Ta hand om varann och ha den finaste helg som ni bara kan och kör försiktigt, det viktigaste är att komma fram. 

Visst vill vi alla ha en dag till?

Min man finns i urnan. Urnan finns nu i kapellet i Iggesund. Det närmar sig det oundvikliga. Min man ska ner i jorden. Det finns ingen återvändo. Nu finns inget kvar. Han har inte ens en kropp längre. Vad är han nu?? Stoft? aska? Det finns inget kvar. Sonen frågade en tid innan begravningen var Ernsts kropp var. Han hade fattat det där med att kroppen och själen inte är samma och att det som fanns kvar här på jorden inte var vår Ernst längre utan bara en kropp. Men han behövde veta var vi hade kroppen. Han behövde veta när Ernst skulle få komma i kistan. Han blev lugn av att veta att det fanns täcke och kudde i kistan.  Jag har också alltid varit på det klara med att kroppen och själen inte är samma även om de hör i hop. Men för mig så är det så att jag saknar den fysiska Ernst. Jag saknar ju att någon möter mig när jag kommer hem. Jag saknar våra samtal och jag saknar att han håller om mig. Jag önskar så hett att han skulle få komma tillbaka. Inte till sin sjukdom utan tillbaka så som det var. Jag saknar vardagen och tvåsamheten. Det som är livet.  Det är så oändligt tomt. Och det är ett hål i mig som ingen eller inget kan fylla.

Jag fick beskedet om urnan när jag var på väg hem från jobbet igår. Det blev en lite skakig start på jobbet. Men jag hade haft det med i beräkningen. Hur skulle det kunna kännas bra? Det var mer än ett år sen jag var där senast. Jag fick ett telefonsamtal från min man och sen gick jag inte tillbaka. Jag lämnade mitt kontor på stående fot. Det är mer än ett år... Det är alltid svårt och tungt att göra de där sakerna som man gruvar sig för. Jag har vetat i två månader att jag ska börja jobba. Jag har haft ett datum. Det har hunnit byggas upp en massa inom mig. Och på väg hem från första dan kom beskedet om urnan. Jag blev helt kall inombords och tänkte att okej. Först åkte barnen bort och kommer om tre veckor. Sen första dan på jobbet. Sen det här. Det är nu folk gå upp på vinden och hänger sig. Då ringde telefonen. Det var min Marie som ringde för att kolla hur allt gått. Jag berättade om urnan och grät.  Och vad tänker du göra nu då? Frågade Marie.  Ja... gå isäng?? Försökte jag. Nähä det tror jag väl inte sa Marie. Jag tycker att du kommer hit och så fikar vi  i solen. Du behöver en promenad. Marie är en chefskollega och vän. Och när Marie talar så lyder man. Vi satt länge i solen på Maries terass. Marie har varit med hela resan. Marie har suttit och vakat tillsammans med mig under Ernsts sista vecka i livet. Hon kom upp minuten efter att Ernst dragit sitt sista andetag. Hon har sett mitt lyckligaste och svagaste jag. Hon fanns och såg mig när ljuset släcktes och marken rämnade under mina fötter. Hon vet. Vi pratade länge. Solen värmde. Hennes barn stojade och gjorde konster på studsmattan. Barn. Symbolen för liv och lycka. Vägen hem gick lättare och när jag kom hem satt mina granntjejer ute och väntade på mig. Mer samtal och mer barnastoj. Och på kvällen ännu ett besök av en fin vän och en promenad som slutade sent in på kvällskvisten. Det brast när jag kom in och blev själv.  Det blev en jobbig och skakig dag. Men jag fick det jag behövde. Det fanns vänner med tid och ork att lyssna. Ett glas juice och en promenad. Det behövs inte mer. I nöden prövas vännen. Och de riktiga vet att det räcker med omtanke. Och en promenad.

Det är inte alla dagar i ett liv som är enkla. Jag tror att de flesta dagar vi har är meckiga. Men de bra dagarna och de lyckliga stunderna lever man på så länge och de ger ork och energi att tackla alla vardagens bekymmer när de dyker upp. Idag hade jag en bra dag på jobbet. Det är jag glad för. Jag har fikat tillsammans med glada människor. Det gav ork att åka till hälsocentralen och ta en sittning med kuratorn. 

Min man kommer aldrig mer hem till mig igen. Och den vetskapen gör ont i mig varje sekund på dygnet. Och det finns egentligen ingen tröst heller. Men omtanken från vänner och kollegor och kärleken från familjen gör att ,man orkar kliva upp och tackla ännu en dag.  När man går igenom svåra saker så behöver man någon. Oavsett om det är sorg efter en älskad make eller att det är konflikter på jobbet. Var en medmänniska. Du behöver inte veta vad du ska säga, det löser sig alltid. Oftast behöver man inte säga något , det räcker med att lyssna. Det betyder så mycket. Och det är dessutom alldeles gratis.  

Jag lägger ut en länk HÄR. Det tar  tre minuter att lyssna. Det är Stefan Sauk som talar. Och jo, det är som ett knytnävsslag i magen. Just för att alla ord han säger är sanning och det når in i ens innersta. Som jag skrivit förr och som Stefan säger, du vet aldrig när cancern knackar på din dörr. Den gången den gör det kan du inte välja. Tillsammans kan vi. Din gåva kan vara avgörande. Det kan vara någons morgondag. Vad är viktigt i ditt liv? Om det skulle ställas på sin spets, visst vill väl även du ha en dag till?

Du finns alltid i hjärtat

Jag tror att jag är där nu. Det är bara vi kvar där. Jag och barnen, syskonen och släkten. Vi är på ruta ett. När alla andra var på ruta ett så var vi nån annanstans. I nåt intergalaktiskt sammelsurium nånstans. När den man älskar mest dör slutar man på nåt sätt att existera. Klockan står still. Vinden slutar blåsa. Hjärtat slutar slå och hjärnan slutar att fungera. Allt stannar upp. Man finns i någon sorts bubbla. Man rör sig framåt utan att förstå hur det går till.  Jag minns hur hans ansikte såg ut när han slutat. Vad fort han blev kall. När jag höll honom i mina armar så var han varm.. Hur gick det till?
Alla måsten tog vid. Begravningen skulle ordnas. Kista skulle väljas. Abonnemangen skulle avslutas. Jag funderade över om jag skulle ställa undan hans skor som stod i hallen. På en fåtölj i vardagsrummet låg hans jacka slängd över ena armstödet. Det såg ut som att han bara gått ut en sväng och snart skulle komma hem igen.
Dagarna gick i slowmotion. Människorna runtom sa "du är så stark". De sa "Hon är sorgsen men samlad". Det var inte så. Jag var i nåt annat universum. Och inombords var jag död. Nu är jag på ruta ett. Jag har sakta börjat inse vad det innebär att vara död. Att han inte kommer hem trots att jackan ligger i vardagsrummet. Jag har inte slutat vänta. Men jag börjar kanske så smått fatta. Han kommer inte hem. Aldrig mer. Vet ni vad aldrig mer betyder? I det andra universumet som jag varit i så är gränserna för existens lite flytande. Blandade med önsketänkandet. Att det nog inte är sant. Och nu när jag är på ruta ett så har de flesta runt mig gått vidare.De flesta har kommit över det faktumet att han inte mer finns.  Jag har knappt börjat förstå vidden. Och runt mig flyter livet på. Det är bara jag som fortfarande står stilla.

Idag ringde uroterapeuten från kirurgmottagningen. Jag har träffat honom ett par gånger efter att Ernst slutat sitt liv. Han var under en lång tid vår första kontakt. Vi pratade en stund över allt som hänt. Och det kändes bra att han tog sig tid att ringa upp. Jag tror inte att ni förstår vad de små samtalen betyder mycket. Vården var en så stor del av livet. Utan vården så fanns heller inget liv för min man. Och att han tog sig tid att ringa mig betydde att han brydde sig. Att min man var viktig. Att man förstått. Att för mig så var min man mitt allt...Han var inte bara patienten på sal 5. Jag tror inte att många förstår det stora i det lilla. Jag begär inte månen. Jag begär egentligen inget alls. Men omtanke värmer.

Idag var det dags för Ernsts middag med sönerna. Han skulle ta ut dem på restaurang när de haft sin examen. Stora sonen kom med tårarna forsande nedför kinderna på morgonsidan. För han hade också kommit att tänka på Ernst och att han inte skulle följa med oss när vi skulle gå ut och äta. Den lilla barnkroppen skakade av sorg och saknad. Jag sa att vi ta med oss Ernst i hjärtat. Vi gjorde oss fina och gick iväg. Det fanns en tom plats vid bordet. Där fanns det plats för dig älskling. Vi ser alltid till att det finns plats för dig här hos oss. Du är den viktigaste för oss. Du finns alltid i hjärtat och i tanken. Varje dag, varje timme och i varje andetag. Det är du och jag. Det är vi.


Just nu klipper någon gräsmattan. Just nu öppnas champagnen, en resväska packas och någon förbereder för att jobba. Barn nattas och ljus släcks. Examen firas. Allt rullar så som liv ska. Allt är som vanligt. fast inget är ju som vanligt. Jag har börjat fatta att den vackraste människan inte mer kommer hem till Källargränd. Just nu är jag ledsen. Vem ringer man mitt i natten och säger: Hej jag är ledsen, kan vi prata? Jag tror att jag just har fattat. Jag tror att jag börjar inse vad aldrig egentligen betyder. Jag duckar inför vågen som sveper över mig. Jag är inte stark och samlad. Jag är ledsen. Ute kvittar fåglarna som inget har hänt. I morgon går solen upp. Precis som vanligt. Jag är jag och jag är här. Men här blir det aldrig mer som vanligt.

Bakom skrattet ligger tårarna nära

Jag vaknade med tårar i morse. Jag dömde att du var här älskling. Det var så verkligt att jag nästan kunde röra vid dig. När jag öppnar ögonen och inser att du inte är här så brister allt. Är det så här det ska vara nu? Varenda eviga dag utav mitt liv? Det gör ju ont att vakna. Och det gör ont att somna. Det gör ont att andas och bakom skrattet finns alltid tårarna nära. Det tippar över ofta. Skorpan på såret är tunn och spricker ofta. Förstår du älskling hur outsägligt tomt det är här utan dig och hur jag mycket jag saknar dig? Jag förstår aldrig hur jag ska orka igenom dagen utan dig. Hittills har det gått men jag vet inte hur jag lyckas.

Jag var på ICA och handlade häromdan. Jag har köpt svarta sopsäckar. Planen är att börja rensa bort det mesta av makens kläder. Han hade väldigt exklusiv smak så jag skulle känna igen plaggen om jag skänkte dem till second hand. Och tanken på att se hans kläder på någon annan... Nääe.. Det skulle inte funka.  Jag har beslutat mig för att göra en minneslåda. Jag ska spara några plagg som betyder extra mycket, tröjan som han hade på sig på vår första dejt ligger där i garderoben. Hans favvotröja.. Jag har en tröja kvar som jag inte tvättat och som luktar Ernst.. Den ska vara kvar också.. Minnessaker, dikter som han skrivit, brev och fina lappar som han skrivit till mig osv.. I tanken är det en bra ide. Men så ska jag börja. Öppnar garderoben. Får värsta ångestattacken. Det blir dimmigt framför ögonen.  Hjärtat bultar jättefort. Det går inte. Jag börjar rensa ur barnens garderober först för att komma in i rensartagen. Det går däremot bra och känner att jag slänger och sorterar alldeles förfärligt bra. Men när jag går in i tvättstugan för att lämna en kasse med kläder som ska skänkas bort så går jag förbi hans neccesär som står på tvättmaskinen. Jag tar upp den och luktar på hans parfym som ligger där. Och då inser jag att det går inte. Hur ska jag kunna göra mig av med hans saker? Jag kan inte göra det.. Inte nu...Tårarna forsar nedför kinderna.. Hur kan det få vara så här hemskt egentligen?

Idag var det examen för tre av fyra barn. Stora dottern hade avslutning på restaurangskolan där hon går. De hade fikat på morgonen och fått veta att betygen skulle komma hem i brevlådan. Sönerna hade avslutning nu på kvällskvisten. Stora sonen skulle vägra att delta. Det blev lite jäktigt på eftermiddagen och han gick genom stan med sina långsammaste steg och jag ropade att skynda dig nu så vi hinner hem och göra oss fina, vi blir ju sena!!! Bra konstaterade han torrt.
Vi kom iväg i tid trots allt. Stigen upp till Köpmanberget där avslutningen hålls går genom ett skogsparti. Den är kurvig och snirklig. Björkarna trängs och deras kronor hänger över stigen. Det luktade av liljekonvalj. Precis som sommar ska lukta. Inne i paviljongen sjöng barnen fina sommarsånger och när det blev dags för "Den blomstertid nu kommer" så kunde jag inte hålla emot tårarna längre. Det här var ju en av de saker som min man längtade efter så mycket. Att se sonen sluta ettan. Det är nåt visst att ha sin första examen. Och jag tror att just att Ernst inte var med på examen var en del i barnens motstånd att gå. De saknar ju honom också. Inget av det som de planerat för sommaren blir av, efter som Ernst inte finns. Alla barn längtar efter att vara lediga och vara med sina familjer. Vi är mitt i jobbet att omforma vår. Vi står mitt i röran. Och de känner naturligtvis av min sorg. De ser ju på mig att jag titt som tätt är ledsen.  Det var vacker avslutning idag älskling. Barnen var så fina. Du hade varit stolt över dom. Jag hoppas du satt bredvid mig och höll min hand som du brukar. Bara att jag inte såg det idag.

Den HÄR sången sjungs av Fanny Hed Jonsson. Vist är det en helt otroligt vacker sång?  Den heter tillägnan. Fanny finns inte bland oss längre. hon är en av de fyra av tio som inte överlever cancer. 21 september 2010 somnade hon in. Hon är en av alla änglar i himlen. Alla dessa fyra av tio är inte bara en siffra i statistiken. De har varit människor, kött och blod, men känslor, drömmar och längtan. Vi vet inte vem som drabbas nästa gång. Cancer är ett helvete på jorden. Det ödelägger allt som kommer i dens väg och lämnar trasiga människor när den går efter nya rov. Hos oss är det en tom plats vid matbordet.  Fanny saknas också vid ett matbord någonstans i Sverige. Hur skulle ni känna av att vakna upp och se platsen mitt emot din stå tom? Cancern är djävulen. Offren har ansikten. De är älskade och saknade. Här är sorgen nattsvart och saknaden bortom enorm. Tillsammans kan vi stoppa cancer. Ge din gåva till Cancerfonden. Din gåva, någon annans morgondag.

Jag vill kunna bota cancer, vill du?

I går var det sex veckor sen min man lämnade jorden. Sex veckor fulla av sorg och saknad och ilska och bitterhet.. Sex enormt tomma, tunga och tysta veckor. Det är sommar nu. Ernst älskade sommaren. Han pratade om allt han ville hitta på bara han blivit lite piggare. Han såg fram emot ljumma sommarkvällar. Och badresor.Han såg fram emot barnens skolavslutning, han älskade se barnens förväntan inför sommarlovet... Den här sommaren är min första utan honom. Det rister till i bröstet när jag går ut och känner den varma vinden mot ansiktet. När jag ser björkarna grönska för fullt. Ernst älskade detta. Jag ville verkligen att han skulle ha fått uppleva ännu en sommar. Han längtade efter att få känna sig lite piggare och efter sommarvärmen.  Men cancerdjävulen ville annat.

Igår hade jag mitt första kuratorssamtal efter att min man lämnat jorden. Att erbjuda kuratorshjälp är ungefär det enda stöd man kan få som anhörig till svårt sjuk. Och det är ett envist tjat om detta från vården om att man ska gå å prata. Och kuratorer finns det gott om. Det fanns en på urologen här i Hudiksvall, en på onkologen i Gävle, en på urologen i Uppsala, en i palliativa teamet här i Hudik och nu en ny donna på hälsocentralen.  Detta är alltså den femte kuratorn på 1.5 år. Under hans sjukdomstid så såg jag ändå en mening med dem. De kunde hjälpa en praktiskt med allt ekonomiskt som kunde inträffa, ha kontakter med försäkringskassan osv. För det enda som kunde få mig att "må bra"under hans sjukdomstid var att vården tog sitt ansvar och hjälpte min man.  Nu finns inte min älskling längre. Att tänka den tanken gör så ont att alla mina organ vrider sig runt i kramp. Och inga ord kan få det att kännas bättre. Inget som någon människa säger tröstar. Inget.  Han finns inte och han fattas mig så enormt. Inget som någon kan säga tar bort ilskan och bitterheten heller. Eller jo, en ursäkt från den läkare som missade honom.  Att han sa: Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag gjorde så fel. Jag klantade till det ordentligt. Jag ska verkligen aldrig göra om det. Hädanefter ska jag ödmjukt lyssna på mina patienter och ta dem på allvar. Tyvärr kommer jag aldrig att få höra de orden.

Idag har grabbarna friluftsdag. Det var spänd förväntan när fikat packades i väskan. De skrattade och bubblade om hur många skoldagar det är kvar. Stora sonen berättade roliga saker från förra årets utspark av årskurs sex och undrade vilka roligheter det skulle bli i år. I går var han ledsen. Han saknade Ernst. Det var kill-kväll som vi alltid har på måndagar. Men det är inte lika roligt längre utan en påminnelse om att den vi älskar mest inte finns.  Han funderade över graven och om han kunde få åka och lägga en blomma. Jag förklarade att Ernst inte är i graven än utan att han väntar på att få komma i urnan. Och sonen blev orolig över vart Ernst var och varför han inte kunde få vara i graven nu när vi ordnat det så bra. Barnens sorg är svårare och enklare. De har ont i sina hjärtan också. Men de kan växla enklare mellan sorg och lycka.  Sonen behöver, precis som jag, ett ställe dit vi kan gå. Ovissheten om vart Ernst är sliter på både liten och stor. Han vill lägga en blomma på Ernsts grav. Jag vill ha ett ställe att gå till så att jag kan känna att jag kan fortsätta att vårda och sköta om honom om än på ett annat sätt.

Idag ska jag till banken och fortsätta att ordna med såna där praktiska saker. Jag ska till begravningsbyrån och ordna tackannonsen. Om en mindre än en vecka ska jag infinna mig på jobbet. Det är med blandade känslor jag tänker på det. Jag kommer inte mötas av min man när jag kommer hem från ett tufft arbetspass. Allt jag kommer att behöva tackla i livet kommer jag att möta utan honom vid min sida. Och det handlar inte om att jag saknar stöd utan att jag saknar hans stöd. Nu när jag börjar jobba blir det ännu mer påtagligt hur tomt det kommer bli i sängen på kvällen. Älskling, det var ju inte så här det skulle bli... Jag behöver dig så mycket.. Jag är ledsen ofta och saknar dig oerhört. Jag väntar fortfarande på dig , kom när du vill, jag väntar på dig..

När Ernst fyllde år förra hösten var han överlycklig. Han ville bli gratulerad till ännu ett år. Men han var också ledsen och frågade mig om jag trodde att det var hans sista födelsedag. När julen kom var han lycklig över att få fira ännu en jul. Livet är heligt. Visst borde alla få uppleva det HÄR!.
Jag trodde inte att cancerdjävulen skulle knacka på vår dörr. Det gör omänskligt ont att vakna utan Ernst. Nästa gång så kan det vara din dörr han knackar på. Varje krona som kommer in till forskningen gör att vi får hjälp att mota honom innan han får chans att kliva in. För jag lovar att du  vill inte gå en enda dag i mina skor. Tillsammans kan vi bota cancer. Jag är med, är du?

You will never walk alone

Åskan har lurat hela dagen idag. Jag har tålmodigt väntat på att den skulle braka loss.Katterna har varit galnare än någonsin och har rusat runt och tippat omkull lampor och hängt i gardinerna. Jag har också varit rastlös. Jag drog igång städning och tvätt. Med fyra barn så blir det en del tvätt. Och dammet syntes när solen sken in genom fönstren. De skulle också behöva få sig en omgång, det var säkert ett år sen sist. Jag började tidigt på morgonen. Drog igång tvätten. Dammsög och fixade.  Men rastlösheten och tomheten inom mig försvann inte. Det fortsatte att vara samma. Grabbarna behövde nya lakan till sängen.Ernst hade pratat om det många gånger att vi behövde köpa nytt för det var slitet och urtvättat. Jag åker iväg till affären och kollar. Liverpool -lakan fanns det. Bra. Liverpool var Ernsts favoritlag. Grabbarnas med. Å så Milan. Letar febrilt efter Milan-lakan. Det finns inga. Och grabbarna vill inte ha lika. Köper Barcelona-lakan.Hade Ernst levt var det tveksamt om de fått komma in i lägenheten. Jag viskade till Ernst efter att jag betalt att nu ska ju Guardiola sluta som tränare i Barca.. tror du att det är okej med dessa lakan då?
Bytte lakan när jag kom hem. Det blev fint. Liverpool-lakanen lyste röda i sonens säng. Då lägger jag för första gången märke till texten som står på Liverpools märke.. Det står : You will never walk alone...

Det fortsatte att kännas tomt och konstigt. La mig på sängen och läste i tidningar. Såna som jag sparat för att läsa när det fanns tid. I den ena tidningen är det en insändare publicerat . Den handlar om dödshjälp.  Jag är lite rädd för dödshjälp. För hur sådana beslut ska kunna fattas. För döden är ju definitiv. Om ett sådant beslut fattas, hur vet man att personen ifråga inte är deprimerad när beslut tas? Vem kan fatta beslutet om att ett liv ska släckas? Vad är livskvalitet? Vem kan bestämma vad som är livskvalitet för en annan människa? Är mitt liv mer värt än ditt? När Ernst var frisk var livskvalitet familjen, jobbet, bordtennisen och resorna. När han blev sjuk så ändrades innebörden i ordet livskvalitet. Då var det att få vakna på morgonen, att se solen skina, att få vara tillsammans med mig och barnen, att inte ha ont och att äta en god glass. Att kramas och känna närhet. Ingen kan säga vad som är livskvalitet för en annan människa. Och är det sämre livskvalitet att uppskatta solen och en glass jämfört med att få delta i ett EU-möte i Bryssel? Är mitt liv mer värt än ditt?
Nä huga. Bäst att lägga bort såna tidningar. Det blev inte lättare hjärta av att läsa och att fundera.

Snart kommer barnen hem. Jag längtar efter det. När de är hemma så känner jag ännu mer att mitt liv har en mening. Till veckan är det examen. Ernst längtade efter det. Han tyckte att det var mysigt och han gladdes åt att se barnens förväntan inför sommaren. I år är det första gången jag går på examen utan min man. Det kommer kännas konstigt. Ernst såg fram emot att få se sonen sluta ettan och dottern sluta nian. Vi skulle gå ut på restaurang och fira. Det ska vi fortfarande göra. Och vi tar Ernst med oss i tanken och i hjärtat. Jag pratar mycket med honom nu. Och jag hoppas att han hör vad jag säger. Jag frågar om råd även om jag inte får några svar. Jag ber honom trösta mig när jag är ledsen fast jag inte ser honom. Jag valde inte det här livet. Jag ville ha min man kvar. Och det ska han vara. Jag ska jobba med fonden och se till att det kommer nånting bra ut av det. Jag ska jobba med hans idrottsstipendium så att man synliggör den enorma prestation handikapp-idrottarna gör, oftast i det tysta.  I morgon eller på tisdag kommer förhoppningsvis min insändare/debattartikel att publiceras. För jag känner att rättigheterna för de personer som lider av obotlig sjukdom måste stärkas och att det måste ges möjlighet att vårda på ett sätt som fungerar både för den som är sjuk och för den sjukes familj. Jag känner att jag måste få chansen att göra nånting bra. Så att inte allt var förgäves..

Idag var en tyngre dag än igår. Idag saknar jag min man oerhört. Ingen ska behöva befinna sig i min situation. Ingen ska behöva vandra i mina skor. Titta HÄR och fundera. Vad kan du göra för att hjälpa till? Tillsammans kan vi. Tillsammans gör vi så att människor slipper hamna i min situation. Dina 100 kronor kan vara någons morgondag. Har du tänkt på det?

Skillnaden mellan att längta och att sakna.

Det blev helg igen. Barnen borta. Det är tomt utan barn. Jag är inte van vid den ensamheten som det blir när de åker. Väderleksrapporten lovade sol. Jag tog och knatade över till ena granntjejen i går på kvällskvisten. Hon har kvällssol på sin sida. Granne nummer tre kom ut och gjorde oss sällskap. Vi dukade upp med choklad och snacks och jordgubbsvin. Vi parkerade oss i solen på på Michaelas terass. Och så mycket som jag skrattade har jag inte skrattat på ett och ett halvt år. Vi skrattade i sex timmar på raken. Och det var med lätt hjärta jag gick hem på morgonsidan för att sova.

Lite tidigare på dagen hade jag stött ihop men en tjej som jag gått på gymnasiet tillsammans med. Hon förlorade sin sambo för ett par år sen i en olycka.  Vi pratade en stund om sorg och sorgearbete. Man får så mycket kommentarer, människor runt en vill ju kunna trösta. Man får höra att han har det så bra nu... Nu lider han inte mer... osv. Det är bara så att det hjälper inte. För jag vill ju ha honom här. Självklart vill man ju inte att den man älskar ska fara illa. Men det tröstar inte att säga att det är bra att han är död. I allafall så sa hon något så tänkvärt. Hon sa att efter ett tag så hade hon plötsligt insett skillnaden mellan längtan och saknad. Längtan känner man efter något som ska hända. Saknad känner man efter något man förlorat. Hos mig är saknaden stor. I kväll extra mycket. Jag vet inte varför men det är tomt här hos mig just nu.

Jag har börjat jobba lite extra med fonden. Det är ju dags att pengarna doneras till rätt ändamål. Det har visat sig inte vara så himla enkelt som kan kan tro.Jag har ringt och pratat med forskare. Och blivit hänvisad till Vetenskapsrådet och till Cancerfonden. Det som ställer till det hela är att Ernst hade önskemålet att pengarna skulle gå till urinblåsecancer-forskning. Igår ringde en av Cancerfondens jurister upp. Nu kanske det går att lösa på något sätt. Han pratade mycket och länge. Jag minns inte allt han sa. Men jag kände att det blev lite för avancerat för mig. Jag är sjuksköterska, inte jurist. Och Jag lovade att fondförvaltaren skulle ta kontakt med juristen på måndag. Och äntligen känns det lite bättre. För jag känner att det måste ju gå och lösa. Och min mans kamp ska inte ha varit förgäves. Hans kamp ska kunna göra skillnad. Vi står där vi står och vi måste jobba framåt. Och jag vill att Ernst ska titta ner på mig från himlen och säga : Det där gjorde du bra älskling, jag är stolt över dig ...

Insändaren/debattartikeln till Hudiksvalls tidning skrevs klar igår. Och jag hoppas få den publicerad. Jag klippte lite här och där ur bloggen och så skrev jag om en del. Det är en del i att förändra.Vi kan alla göra det. Det är farligt att luta sig tillbaka och säga de är ingen ide.  Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid.
För har ni tänkt på DETTA?
Tillsammans kan vi.

Nu är det kväll. Det är mycket sport på TV.n. Jag är fortfarande lite sliten efter gårdagens vinkväll. Jag är glad att vi skrattade så mycket. Det är befriande. Jag tror att Ernst slappnade av en stund i sin himmel när han hörde att jag var glad.  Sorgen är randig. Skrattet och tårarna varvas om vart annat. Men saknaden försvinner inte oavsett om man är ledsen eller om man är glad. Jag har levt 6 veckor utan min man. Om allt går som det ska har jag många år kvar. Det blir mycket sorg och saknad. Men jag hoppas att tårarna minskar och att skrattet tar vid mer och mer. Nu sitter Sverige  bänkad framför apparaterna och kollar på fotbolls-EM. Jag ska zappa å se om det är nån Leila bakar repris eller dylikt. Jag ska kura ihop mig under en filt i soffan. Och så hoppas jag att det blir mer skratt än tårar i kväll.

Går detta någonsin ersätta?

Lilla sonen undrar varje dag var Ernst är. Varför han inte mera är hos oss. Han kan inte förstå att döden är döden. Att det är så hemskt, att den man älskar inte kommer hem igen. I vår familj har vi levt med döden i ett och ett halvt år. Nästan två år förresten. Efter att Ernst fått sin diagnos den 15 juli 2011 så levde han bara nio månader. För oss blev cytostatika och strålning vardagsmat. Barnen visste att man var tvungen sprita av händerna innan och efter man gått in i kylen, före och efter toabesök. Vi spritade av alla handtag. Vi kunde inte köpa hämtmat. Inte äta frukt med skal och inget fick köpas i lösvikt. Cancern var en fiende och med den kom alla infektioner som också kunde ta Ernsts liv. Döden satt vid vårt köksbord varje dag. Väntade på en chans. Döden lurade i tvättstugan och döden lade sig med oss i sängen på kvällen. Barnen fick  leva med ovissheten.  Hur kommer det bli i morgon? Kommer Ernst finnas då? När Ernst fått sin diagnos och blivit inlagd så gick jag och sönerna upp till avdelningen för att umgås. Stora sonen kröp upp i sängen bredvid Ernst och frågade :Vad heter din sjukdom? Den heter cancer svarade Ernst. Kan man dö av den? frågade sonen. Ja det kan man, men jag får mediciner nu så vi hoppas det ska gå bra svarade Ernst. Och så var det hela tiden. Vi visste att det var mycket allvarligt. Men vi försökte bibehålla hoppet och det positiva. Och barn har också sorg, de upplever också rädsla, ångest och förtvivlan.  Barns känslor är lika starka som den vuxnes. Och ibland ännu starkare eftersom man som barn är beroende av vuxna för att överleva. Barnen i vår familj var ledsna och rädda för att förlora en älskad familjemedlem.  För vården var han en patient. Går han någonsin att ersätta? Nä det gör han inte. Inga pengar i världen kan ersätta honom för vad kan man sätta för pris på det här??

Vi hade turen att ha en trygghetsplats på sjukhuset på orten. Det möjliggjorde att vi skulle kunna vara tillsammans så mycket det bara gick under Ernsts sista tid. En tid som gick mycket fort. Som jag skrev tidigare så levde han ju bara nio månade efter att han fått korrekt diagnos. Jag kan känna en tacksamhet över att han hade sin trygghetsplats här och inte i Gävle. För hur skulle det ha gått? Det hade inte fungerat. Nu kunde vi vara tillsammans varje dag. Vi kunde sova över hos honom. Vi var en familj trots cancern. Vi ville vara tillsammans och få varje minut och sekund.  All tid var viktig. Jag önskar att politikerna kunde se och förstå hur viktigt det är att bevara familjerna när någon drabbas av svår sjukdom.  Vi får inte tillbaks vår älskade Ernst. Och det finns saker som jag är ledsen och bitter över .Men. Vi var tillsammans.  Vi hade inte många dagar på var sitt håll. Vi sov inte tillsammans jämt men vi kramades och pratade och njöt av varann varje dag. Oavsett om han var hemma eller på sjukhuset. Jag var inte alltid överens med personalen på sjukhuset heller. Men de ville verkligen göra något bra med trygghetsplatserna. Det ville jobba vidare och förbättra. Men för att kunna göra det så måste politikerna tillsätta medel så att personalen faktiskt kan få den chansen. Jag satt bredvid min mans sjuksäng under  nio månader. Tänk bara vad det skulle ha underlättat att det fanns en bekväm stol att sitta i. Oftast satt jag på en ranglig stol med galonklädd sits.

Jag tycker att det är tråkigt att det inte finns utrymme för förbättringar. För inom sjukvåden så träffar man på två olika kategorier, den som är sjuk och den personens oroliga anhöriga.  När man är inskriven i palliativt team som min man var så blir man en vårdkrävande patient och man har anhöriga som behöver annat stöd och mer information än om man åker in och opererar ett korsband. De personer som är inskrivna i palliativa teamet är av olika ålder men har samma behov. Man är döende om man är inskriven i teamet. Och man har massvis av mer behov än en sängplats och smärtlindring. Och på den punkten kan man göra förbättringar. Det är av största vikt att de som styr våra landsting förstår hur viktigt det är. Jag bär med mig Ernsts sista tid i hjärtat. Man vill bära på minnen av att det var bra. Att han fick alla sina behov tillgodosedda.

I Sverige drabbas var tredje person av cancer. fyra av tio cancerdrabbade överlever inte. Min man, han på bilden däruppe, var en av de fyra. Han är inte bara en siffra. han var mitt livs kärlek. Min man. En högt älskad bonuspappa. En kollega och vän. Min man är en person. Inte en patient, inte statistik. En älskad människa. Ta er tid att titta på det här klippet. Det tar fem minuter. Har du fem minuter över i ditt liv att lägga? Klippet kommer HÄR.
Det finns många sätt att stödja och hjälpa. Köp det blåa bandet. Eller det rosa. Om alla skänker 100 kronor till Cancerfonden kan fler forskare hjälpas åt att knäcka gåtan. Alla känner vi någon som drabbats av cancer eller någon anhörig till cancerdrabbad. Lyft luren och ring. För man behöver både medicin och en vän. För sorgen och rädslan är så mycket svårare när man är ensam. Hjälp någon att bära bördan. Det är dessutom helt gratis.

Dags att vakna ur Törnrosa-sömnen.

Det blev inte många timmars sömn i natt. Det är mycket som rör sig  huvudet och som bearbetas på natten.  Just nu mycket sjukvårdsfrågor. Om liv och död och vem som faktiskt bestämmer att man är döende och inte längre har rätt till vård.
I morse skjutsade jag barnen som vanligt till skolan. När jag var hemma igen så inser jag att hissen upp till lägenheten är trasig. Det är sju eller åtta trappor upp och jag hade högklackat. Jag inser att det är lika bra att gå runt hela komplexet och ta en annan hiss.  Precis när jag kommit ut ur parkeringshuset så stöter jag ihop med killen från SVT som filmade inslaget med min man. Det var en miniserie om cancer och sjukvården i vårt län och man belyste även forksningsproblematiken i Sverige, hur svårt oberoende forskare har att få anslag. Jag och filmkillen stod och pratade en stund. Han beklagade sorgen och vi reflekterade lite över filminslaget, om makens sista tid, om cancer i stort.. Jag avslutade med att säga att: Jadu min vän, nu har du träffat Hudiksvalls bittraste kvinna. Han log och sa att det kanske var så det var just nu, men han hoppades att det skulle ljusna. Och han  önskade lycka till med allt jobb som låg framför mig med fonden  bland annat. Det kändes bra att träffa honom igen, även han är en pusselbit bakåt.  Genast fick jag lite ny energi och kände mig lite piggare.
I Tv-inslaget träffar man Ernst och mig. En sjuk och tagen Ernst naturligtvis. Men en kämparvillig sådan. Och man träffar mig. Jag känner inte igen mig när jag ser inslaget. Jag var trött och sliten, blek och ledsen. Överviktig och svullen.. När det filmades hade jag inte sovit många timmar den senaste månaden. Jag var vaken dagtid och skötte om min man och mina barn. Och när de somnat på kvällen så tog nästa jobb vid. Att ringa USA, leta doktorer, leta sjukvård, behandlingsmetoder, skicka journaler och svara på mail. Jag länkar till Ernsts filmklipp HÄR

Nästa del i serien var med vår fina väninna Anna. Även hon räknas som obotlig. Hon är mamma till fyra barn. Hon kunde få hjälp utomlands. Det fanns mediciner som skulle kunnat hjälpa henne. Men hennes läkare här i Sverige vägrar skriva ut dem åt henne. Kostnaden som Anna då själv skulle få betala för sina mediciner är 200 000 kronor i månaden. Anna har inte råd att överleva. Är det inte väl magstarkt att pengarna ska styra vem som får finnas kvar i livet?Inslaget med Anna kommer HÄR

Här kommer det lilla klippet med forskaren Ola Winqvist. Han kom i en tredje del i serien. Han och hans forskarkollega har hittat denna metoden med att bota cancer med T-cellsbehandling. Tidigare studier har gett fantastiskt bra resultat. Han får inte tillräckligt med anslag i Sverige för att kunna bedriva sin forskning utan får göra det i Kina. Detta med just T-cellerna skulle kunna vara svaret på cancergåtan, inte bara för urinblåsecancer utan för flera olika sorter. Och jag tycker att det är djupt olyckligt att Ola med kollegor inte kan bedriva sin forskning här. De svenska patienterna går miste om att få delta i studier som kan ge dem livet tillbaka. Och det är med sorg jag känner att både patienter och forskare måste lämna landet för att kunna få hjälp eller bedriva forskning. Inslaget med Ola kommer HÄR

Svensk vård är på många plan bra.Men vi tappar på många områden. Svensk vård har också rätt svårt att ta åt sig av kritik. När man lämnar kritik så är det sällan mot en enskild person utan mot exempelvis rutiner. Svensk sjukvård håller på och sparar ihjäl sig helt och hållet. Det blir fler och fler patienter som är sjukare och sjukare samtidigt som det sparas enorma summor. Det gör att det bli enorma konsekvenser för patienterna när man inte får hjälp.Det finns inga tider på mottagningarna, det läggs ner vårdplatser på avdelningarna. Ibland så stängs hela sjukhus.  Man önskar ju att mirakel skett i Sverige och att alla blivit så mycket friskare att vården inte behövs. Tyvärr så är det ju tvärtom. Fler sjuka blir utan vård. Fler får vänta på diagnos och fler får vänta på åtgärd. Och fler och fler får hjälp för sent och då är man döende och skrivs ut till palliativa team. Den prislappen som de enskilda och deras anhöriga får betala går inte att sätta. Det finns inte tillräckligt med nollor i den summan. Min man fick vänta ett år och en månad på diagnos. Det var på tok för länge. Den forskning runt urinblåsecancer som finns visar att om man får vänta längre än en månad så är det i princip kört. Det innebär att om man bara får vänta inom den gyllene vårdgarantin på tre månader så är det för sent. Min man finns inte. Och hur många i Sverige som befinner sig i samma sits det vet jag inte, bara att vi är många. Människor dör i onödan. Frågan är vad vi ska göra åt det. Vårt land håller på att bli ett U-land.  Och vet ni? Nästa gång kan det vara du. Det kan vara du som kämpar för att få hjälp. Eller den du älskar mest. Våra politiker verkar inte vara jätteintresserade av att vända skeppet, vi kör på grund av alla besparingar. Människor dör och runtom står förtvivlade anhöriga med sorg och saknad. Det är dags att Sverige vaknar ur Törnrosa-sömnen. Vi betalar ett högt pris. Nästa gång kan det vara din tur. Något är sjukt med Sveriges sjukvård. För man kan inte bromsa sig ur en kurva, då går det käpprätt åt skogen. Min man, jag och barnen betalar ett ohyggligt högt pris. Är ni beredda att göra detsamma?
HÄR

Får man välja regnbågen?

Vet du vilket väder jag skulle vara om jag fick välja? frågar lilla sonen. Nä svarar jag.. Jo, jag skulle vilja vara blåsigt väder fortsätter han. Då skulle jag blåsa så båtarna åkte fort. Å så kan man blåsa omkull träd så rötterna hoppar upp. Det vore väl kul. Vilket väder skulle du vara mamma? Ja vad svarar man på det? Man får intressanta frågor från barn. Jag skulle nog vara aprilväder. Både sol och regn och snö. Eller så är jag regnbågen. Det som är mellan regnet och solen.

Idag var det dags. Idag skulle spöken i garderoben vädras. Bland annat. Igår när jag var och fikade så sprang jag förbi en sjuksköterska som var involverad i makens vård. När jag såg henne så började vulkanen inom mig mullra. Jag fick ett minnes-collage uppspelat i huvudet, jag blev yr och mådde illa. Och jag tänkte att så här kan jag inte ha det. För även om det var svårt många gånger så var det mesta runt honom bra och de allra flesta som vårdade honom också. Problemet är att det räcker med en dålig erfarenhet, ett dåligt bemötande för att det ska radera ut allt det som var bra. För när man älskar någon så vill man inte att den ska vara ledsen eller på annat sätt fara illa. Man vill att allt ska vara perfekt. Men som jag tidigare skrev så var det allra mesta ändock bra. Och jag tänkte på min man och hur han skulle ha velat. Och han var den som frikostigt visade uppskattning för saker som varit bra. Jag köpte bröd och åkte upp till sjukhuset. På avdelningar och mottagningar där man springer häcken av sig dagarna i ända så är fikastunden helig. Men det var med en klump i magen och hjärtklappning som jag åkte upp för hissen. Jag har inte varit i den delen av sjukhuset sen min man dog. Jag var upp på kirurgmottagningen först. Och sen ner på avdelningen. När jag lämnade över brödet så sa jag till chefen att vi var ju inte överens om så mycket om man tänker tillbaks.. Och det blev en ny erfarenhet för mig och säkerligen även för er.. Och jag hoppas ni förvaltar den erfarenheten och gör något bra av det..
Jag har gått i korridoren där min man slutade sitt liv.. Det blev inte som han tänkt. Och det blev inte som jag tänkt. Han ville leva. Och han ville hem. Jag ville att den sista platsen som han var på skulle få vara hemma, i vår säng. Jag  ville få öppna vårt sovrumsfönster och släppa ut hans själ.. Det blir inte alltid som man önskat eller som man tänkt. Jag har varit tillbaka till avdelning och mottagning idag. Det gick bra. Jag fick ett förslag från en av alla de kuratorer som jag träffat om jag inte skulle vara bra att träffa den läkare som maken anmält. Jag har sagt att det kommer jag inte göra. Jag kommer aldrig få höra de ord som jag skulle behöva för att få frid i själen över det som hänt. Jag kommer aldrig få vare sig ett erkännande eller en ursäkt. Och då kan det vara. Jag hoppas att Socialstyrelsens kvarnar mal till min mans upprättelse. Men jag vet att även det inte är någon garanti. Så därför så har jag bestämt mig att vederbörande person inte finns, den doktorn är luft och jag skall inte lägga mer energi på det. Jag är ju den enda som far illa av det, för jag tror inte att han bryr sig om det över huvud taget. Så därför finns han inte längre för mig.

Jag satte mig i bilen och åkte till Iggesund genom ett grönskande landskap. Nu skulle gravstenen äntligen beställas. Jag hade pratat med barnen igår och var klar över vilken det skulle bli. Men när jag sitter med kyrkvaktmästaren så är det inte lika självklart längre. Hjälp, det händer igen... Vi går igenom flera alternativ. Man kan få olika färg på stenen. Man kan få olika inskriptioner. Då blir det genast annat. Jag hittar en sten som är fin. Jag kan fortfarande ha guldtryck på texten. Den är lite droppformad och med en liten glaslykta på ena sidan. Och det kommer vara två duvor bredvid varann inristat i guld. Vi tar en tur på kyrkogården och tittar på liknande stenar. Då kommer känslan  över mig. Det blir bra det här. Den stenen blir perfekt. Och om det inte får plats med två duvor på stenen så blir det en guldängel i stället.  Ängeln har en så stor betydelse för oss, för mig och min man. Han sa att jag var ängeln han väntat på. Och den sista present han köpte till mig var ett halsband med en ängel. Nu är han min ängel som vakar över mig från himlen.

Det sista stora beslutet är fattat. Snart är graven också klar. Jag får ett ställe att gå till. Något att pyssla och sköta om. Ett ställe dit jag kan åka och gråta. Och känna att jag fortfarande får ta hand om honom lite.  Det är nog olika från person till person. Men Ernst ville aldrig prata om döden. Det enda jag visste var att han ville ha sin sista viloplats i Iggesund. Han visste att jag älskade honom mest av allt och han visste att jag skulle ordna det till det bästa om det otänkbara skulle inträffa. Perfektionist som jag är.. Jag har gjort så som jag tror att han skulle ha velat. Och jag har gjort som jag känner att jag vill ha det. En plats där jag vet att han finns.. Där jag vet att den kroppsliga Ernst är. När jag åkte hem lyste solen över Iggesund.  Jag kände mig så nöjd man bara kan i den situation man är i. Jag har gjort mitt bästa. Jag fick ta den tid jag behövde. Kyrkvaktmästaren jagade inte på mig utan beslutet fick mogna fram. Tack Kenneth.  Vår sista viloplats är ordnad. Nu är det en fot framför den andra som gäller. Ett steg i taget.

En sten med text i guld

Det var många människor som samlats i kyrkan i torsdags för att ta farväl av min man, vår äskade Ernst. Det var släkt och vänner, kollegor och bordtennis-spelare. Gamla och unga. En hel del barn. Ernst har en gudson. En liten kille. Jag är inte helt klar med hur gammal han är, jag tror att han börjar antingen förskoleklass eller ettan. Även han var i kyrkan i torsdags, tillsammans med sina föräldrar. Även barn sörjer. Deras sorg är minst lika stor som den som är vuxens. Gudsonen var ledsen när han gick fram till kistan för att lägga sin ros. Jag kramade om honom när han gick förbi min bänkrad och sa att jag förstår att du är ledsen.Och jag förstår att du saknar din gudfar. Tror du att det går bra med en extra gudmor? Jag kan försöka vara en så bra stand-in det bara går...Han höll sin mamma hårt i handen och nickade ett ja till svar. Vi är många som påverkas av att Ernst inte finns. Stora och små.  Idag ligger lilla gudsonen på operationsbordet i Uppsala. En planerad operation. Så idag så sitter man lite på nålar. Och väntar på att få höra att allt gått bra. Han är en tapper liten kille. Jag vet inte om jag fixat att lägga mig på operationsbordet så fort efter en begravning.  Dottern gjorde det akut dagen efter begravningen och gudsonen gör det idag. Barn är tappra. Jag önskar att jag hade den styrkan som barnen har.

Det sägs att man har ett sorgeår efter att någon man älskar gått bort. Ett år när man ska gå igenom allt. I år är första gången i hela mitt liv som jag kommer vara helt ensam. Inga barn, inte min man. I år är första gången jag är helt själv över jul. Inga barn, min man finns inte. Jag har ingen aning om hur det kommer gå. Till midsommar är det urnnedsättning. Jag tror att jag kommer vilja vara med Ernsts mamma då. Och till jul så hoppas jag kunna åka utomlands.. Jag har egentligen ingen aning hur man ska göra för jag har inte gjort det tidigare. Jag har ett år framför mig där jag ska göra allt för första gången utan min man. Jag ska gå igenom semester, högtider, födelsedagar osv på egen hand. Jag har ingen aning om hur det kommer kännas men jag gissar att det kommer bli tufft. De vanliga dagarna är ju svåra, så hur kommer det kännas den dag vi skulle ha bröllopsdag?  Jag törs inte ens prova i tanken.. Nu går vi mot examen och sommarlov. Om två veckor åker barnen. Jag kommer att vara ensam i tre veckor på raken. Det har jag aldrig varit heller i mitt 38-åriga liv. Hur det kommer gå? Ingen aning.

Det regnar fortfarande i Hudiksvall. Det har regnat sen i torsdags, Idag behöver jag åka till kyrkogården och leta rätt på vaktmästaren. Jag tror att jag bestämt mig för vilken gravsten som min älskling ska ha. Jag har sovit med broschyrerna bredvid mig i sängen i en månad nu i hopp om att ett beslut ska mogna fram. Det blir en sten med två duvor på en kvist.  Och hans namn i guld. Den är fin.Och om man inte finns och behöver en gravsten så är det nog den finaste. Jag har varit tvungen att fundera mycket på det där. Mitt namn ska ju också stå på stenen om än inte nu på ett tag. Det var den enda önskan han hade. Att det skulle finnas plats i graven för oss båda. Att vi skulle få vila tillsammans till sist. Och det blev ju som vi lovat Gud ändå, tills döden skiljer oss åt.  Jag hade inte räknat med att det skulle gå så fort bara. Jag känner fortfarande att jag är inte klar.. Vi hade ju bara börjat vårt liv tillsammans... Och nu ska allting bara vara som vanligt. Ut och lev.  Börja jobba. Sorg är ingen sjukdom. Ta hand om dig själv. Hur gör man det? Hur vet man vad man behöver när det enda man egentligen vill göra är att ligga i ett mörkt rum under täcket? Var tacksam för barnen. Jag är såå oändligt tacksam för mina barn, de är ljuset och lyckan i mitt liv, det som får mig att orka och att vilja leva. Jag är inte farlig, bara väldigt ledsen. För det blev inte riktigt som jag tänkt. Det skulle ju vara vi två älskling. Inte bara jag. Jag vill inte fira jul utan dig.Jag vill inte gå och lägga mig på kvällen utan dig heller. Det gör ont att vara jag och jag saknar dig så oändligt mycket. Men jag är tacksam ändå för det tid jag fick med dig, de bästa åren i mitt liv. Älskar dig fortfarande hjärtat, så vansinnigt mycket.

Om jag fick en dag till med dig..

I november sa man till min man att han inte skulle leva mer än ett par veckor. En hel del mediciner sattes ut och han sattes i en taxi hem ensam från Gävle. Han ringde när han satt i bilen. Han hade ångest och hans röst darrade av gråten. Vi föll i varandras armar när han äntligen kom hem. Jag var ledsen men också väldigt arg. Arg för att man så lättvindigt satt en tid på hans huvud. Han hade veckor. Jag var också arg för att man satt ut delar av hans medicin. Att man inte kollade runt vad som fanns i andra länder runt om. Vad forskade man på i norden? Inget. Det var  Åk hem och planera din begravning. Min man var 45 år. Vi hade en familj. Det fanns fyra barn i familjen. Vi älskade varann och barnen. Och det var inte värt att satsa på. Jo, han kunde ju få morfinpump. Han ville inte ha det. Det var ett tecken på elände och död. Han ville leva. Och för den som vars tid håller på att rinna ut är varje dag viktig. Och jag tror att väldigt få förstår det. Jag har fått så många kommentarer att "Nu lider han inte mer". Å det är väl i och för sig bra. Men han ville inte dö i allafall. Han ville leva utan plågor. Och nu när han inte finns så skulle jag ge vad som helst för att få ännu en dag.. Och det är något som vården måste bli bättre på. Man jobbar mycket med smärtlindring och annat i den palliativa vården.  Personen blir inte en person utan en patient. Och  man  missar många gånger livet. För man vill ha en dag till.. Jag vill ha en dag till... eller ett telefonsamtal så jag får höra hans röst... Jag skulle nöja mig med det. Att få prata en stund och få höra att allt är bra.. Jag får inte det. Det är slut nu. En dag till... Hos oss finns inte Ernst mer.. Och det kommer dröja innan vi ses igen om livet går som det ska.  Livet är värdefullt, oavsett om man lever med en dödsdom eller inte. Och det är något som vården måste bli bättre på att förstå. Att oavsett vilken prognos man har så ska man göra allt som står i ens makt för att man ska få leva. Förutsatt att det är den personens önskan. Man ska inte så som det många gånger görs ta det för givet att man accepterat och inte mer vill leva. Jag saknar min man oerhört och varje dag och varje timme och varje minut var värdefull. Och nu är det slut på det. Han kommer aldrig mer hålla om mig. Döden är definitiv. Oåterkallelig. Kvar står jag med sorgen och saknaden. Och en önskan om en dag till.

Idag vaknade jag av regnet mot rutan. Försökte kliva upp men kroppen kämpade emot. Jag börjar känna mig trött och sliten. Efter mycket om och men kom jag upp. Jag har en bit kvar till 40.. Men idag kände jag mig som 85... Tappade frukosten på tangentbordet till och med. Då bestämde jag mig. Nu går jag i säng. Tack så mycket men jag tar den här dagen i sängen. Kröp ner igen i sängen igen. Satte på sorglig musik. Massa italiensk  opera. Det är vackert. Tårarna strömmade. Men då hände det nåt. Den HÄR låten kom upp. Det är som att det var ett meddelande från min man. Jag kan inte förklara för er hur det känns att vara jag.  Jag önskar att jag kunde. Jag har ett hål i  mig om aldrig kommer kunna fyllas. Och vet ni. Ni skulle inte vilja vara jag. Inte ens för en dag. Jag önskar dock att att ni ska få ett wakeup-call. För vet ni. När det är slut så är det slut. När livet inte mera finns kan man inte göra det man önskar ogjort. Jag är glad att jag och min man pratade så mycket. Vi somnade aldrig ovänner. Och det sista vi sa till varann var alltid  "Jag älskar dig". Utifall det var det sista som vi skulle säga till varann. Och det sista jag sa till honom när han somnade in i mina armar var just det.. Jag älskar dig så mycket hjärtat. Vad är viktigt i ditt liv? Vem är viktig för dig? Säger du saker som får den personen att må bra? Vi vet aldrig när livet är slut. Du kan förlora din älskade nu.. Han eller hon kan gå ut genom dörren och aldrig mer komma hem. Vad är det sista du har sagt? Döden är oåterkallelig. Jag står i den änden. Jag har inget jag önskar osagt eller ogjort. Däremot massa saker som jag önskar vi gjort. Det är saker jag skulle behöva säga. Berätta hur mycket jag älskade och fortfarande älskar. Ni där ute ni har chansen. Ta hand om det som är er kärt. För ingen av oss kommer med livförsäkring.

Men jag kom upp till sist. Den italienska operan har bytts mot Vivaldis "Spring". Även om det är regn i mitt hjärta så hoppas jag att det ändå är ett vårregn. Och att jag har hjälp på vägen mot sommar.  Jag har fått ännu ett besked om att ett barn är på väg i familjen. Vi föds och vi dör. Och just nu i den tunga sorgen så spritter det i oss, vi väntar på nya mirakel i vår familj. Nya små personer att älska och vårda. Vi ser fram emot våra nya familjemedlemmar.

Det regnar fortfarande. Jag kom upp idag med. När tonårsbarnen klev upp så gjorde jag det också. Kärleken till barnen får mig att orka. När jag stod i värsta skräcken att förlora min man så tänkte jag att jag kommer inte att gå om han inte finns. Jag  kommer inte överleva. Här står jag nu. Och jag finns och jag lever. Jag vet inte hur det går till men jag lever. Även om sorgen är så svår att kroppen stretar emot med varje muskel, om ångesten stryper åt så jag inte kan andas så lever jag. Ni vill inte känna det jag känner. Ta hand om de ni älskar. För man får ingen repris.

Ibland vet jag inte hur jag ska överleva...

Det här är min man. Min fina älskling. Den vackraste... Det här är bilden jag hade  kyrkan. Vänner till oss hade ordnat en förstoring och satt i en fin guldram. Han gillade guld min man. Och jag gillade honom. Just här är han så fin. Landslagströjan på. Det var viktigt. Pigga, bruna ögon. Och glad. Han var alltid glad. Bortsett från bröllopsbilderna så är detta den sista bilden jag tog på honom innan han blev sjuk. Därför betyder den lite extra mycket.

Idag blev en jobbig dag. Dottern blev sämre i andningen. Det blev att åka till sjukhuset igen. Hon blev skjutsad akut ner till operation för en bronkoskopi, man går ner med en kamera i lungan å kollar läget. Och det gick bra ända tills vi kom in i operationssalen. Alla ni som varit där vet det speciella plingandet från övervaknings-utrustningen? När jag hörde det så kom det en dusch av minnesbilder över mig.  Från Uppsala i början på oktober. Jag satt och höll min man hårt i handen. Han skulle ta bort urinblåsan och de körtlar dit cancern spridit sig. Det var ett stort och riskabelt ingrepp det visste vi så vi var väldigt oroliga. Men  samtidigt så var vi glada. För det var nu äntligen som livet skulle komma åter. Cancern skulle äntligen opereras bort. Vi skulle återta vår framtid. Han skulle bli frisk,. Vi skulle prova skaffa barn igen. Och han sa : Så fort jag piggnat på mig så förnyar vi våra äktenskapslöften och så bjuder vi alla på en riktig brakfest. Jag höll honom i handen tills han somnade där inte på operationssalen. Och jag hörde ljudet från maskinerna i bakgrunden när jag lämnade honom till de människor som skulle ge honom och mig vår framtid tillbaka.
 Jag hade min fina väninna Kicki hos mig i Uppsala. Hon hade rest ner från Sundsvall för att vara med mig under tiden. När det ringde i telefonen efter halva den beräknade operationstiden så förstod jag att något hade gått väldigt fel.  Och idag när jag hörde plinget i bakgrunden när jag lämnade dottern på operation här i Hudiksvall så kände jag mig yr och illamående. Det var svårt att lämna henne. Jag strök henne över pannan innan jag gick. Och i mitt huvud rasslade minnena från Uppsala-tiden fram som ett bildspel. Ingen av de bilderna gav mig någon bra känsla i magen. Jag kände att nu kräks jag...

I går var det begravning. Det var en svår stund. En vän sa att det varit imponerade av att jag varit så samlad i kyrkan.  Jag vet inte om jag var samlad. Jag var så fylld av sorg och omänsklig saknad att jag kände mig död inombords. Jag tittade på bilden och tänkte att han ser ju så levande ut.. Det här måste vara ett sjukt och mycket elakt skämt. Ta mig härifrån...Men det var ju inget skämt.. Det var ju precis så hemskt som det var. Där fanns hans bild. Och bredvid bilden stod en vit kista med polster i locket och under den Svenska flaggan fanns min mans kropp.

Detta är den fina artikeln som kom i Hudiksvalls tidningen i morse. Det var en varm och vacker artikel. En fin hyllning till min man , den vackraste människan på joden. Och nu den finaste ängeln i himlen. Jag delar den med er. Jag minns inte så mycket av begravningen, men känslan som jag har i min kropp är att det var fint. Att det blev ett ljust och värdigt" vi ses snart". Det röda hjärtat av rosor var från mig och barnen. För oss var han allt. Och den saknad vi känner är outsägligt stor, Men vi säger inte adjö utan "på återseende".

Den här dagen var tuff och svår. Jag tog blodtryckstabletten när jag kom hem för den hade jag glömt i morse i all hast. Jag tog av mig kläderna och gled i pyjamasen. Katten hade skitit på golvet i badrummet som en hyllning till mitt sklitliv. Ryggskottet kom som ett brev på posten och jag tänkte att jag är död inombords idag med.  Mitt i detta så tänkte jag att älskling, jag behöver dig nu. Just nu behöver jag din tröst och hjälp. Detta är en sådan situation när bara du vet och kan trösta. Vad hade du gjort just nu? Du hade hållit om mig jättehårt och låtit mig gråta klart. Du hade förklarat att du älskade mig och du hade viskat fina ord i mitt öra. Och du hade antagligen nynnat en sång och jag tror att det hade varit den här...HÄR. Egentligen hade jag velat ha den i kyrkan men den är inte helt rumsren i kyrkan.. Men just denna sjöng han ofta och sa, Du älskling är min Cecilia Lind.

Just idag är det tungt och svårt. Jag är trött och sliten. Och jag längtar efter dig älskling. Det är tomt utan dig. Jag väntar att du kommer och tar hand om mig i natt. För just nu behöver jag dig så otroligt mycket. Jag älskar dig och saknar dig massa.

Sov gott älskling

Nu är det gjort. Begravningen är över. Det kom mycket människor och det kändes bra. Man vet ju inte hur det ska bli när man sitter å planerar. Man vill att det ska bli bra, och fint på alla sätt och lite pampigt för att hedra den vackraste människan. Regnet började falla å sakta när vi promenerade mot kyrkan. Utanför hade det redan börjat sluta upp folk, Hans vänner och kollegor. Och landslaget..Jag hade hållit ihop under dagen men när jag såg alla, Dennis och Fabian och Robban och... Det brast. Tårarna bara strömmade ner för kinderna.. Utanför kyrkan stod så många människor som betytt så mycket för min man och för mig.. Jag försökte hinna krama om alla...

Men sen var det dags att gå in. Vi har inte varit i samma rum sen den dagen han lämnade jorden.. Inte kroppsligt i alla fall. Det kändes konstigt att gå upp för gången i kyrkan. Där fanns kistan täckt av Sveriges flagga. Blommorna runt var så vackra. Och mitt framför kistan så stod det fina hjärtat av röda rosor som jag och barnen ordnat. Och den stora fina bilden.. Begravningen blev vacker och ljus. Den blev precis så fin som jag ville och tusen gånger bättre. Det var otroligt tungt och otroligt vackert samtidigt. Jag kan inte säga att det känns bra att ta farväl. Men om jag ändå måste göra det så var nog det här så fint som jag kunde önska. Artistena sjöng så himla fint.. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tro att det skulle bli så vackert som det faktiskt blev.. Nu blir det urnnedsättning till midsommar. Jag hoppas att den stunden blir lika vacker.

Så här vill jag minnas min man. Här var han pigg å glad. Och frisk. Han hade ett armband som dottern gjort i blått och gult som skulle bringa lycka i nån tävling.. Ni från landslaget kanske kan vara på vad det var för mästerskap 2009?  Här fanns bara hopp, framtid och möjligheter,. här vara allt positivt och det fanns inga hinder. Vi var kära och galna. Jag hoppas att mer å mer av dessa minnen kommer, och mindre och mindre det som blev livet sista tiden. Jag vill inte glömma han, inte glömma att vi tog hand om varann trots att han var så sjuk. Men när jag blundar vill jag se min Ernst, friska, glada och busiga Ernst. Han som jag blev så hejdlöst förälskad i..

Det är väl ett steg närmare verkligheten nu.. Han finns inte.. Det gör jag...Jag fajtas med alla rädslor som uppkommer.. Jag har lärt känna så många människor genom min man.. Människor som jag verkligen tycker om: Det är många saker som ligger framför mig. Att hitta ett nytt sätt att vara en familj med en ängla-familjemedlem. Att hitta tillbaka till jobbet. Och att vårda mina vänskapsrelationer. För det är så. Att utan mina vänner både gamla och nya, så hade den senaste tiden varit så så svår. Idag när jag gick upp för kyrkbacken och jag såg alla som samlats där utanför kyrkporten så blev jag så glad och rörd att det blev för mycket. Jag bröt ihop innan  jag ens kommit fram och fått chans att krama om alla.  Jag var så glad att ni var där och delade den här stunden med mig.. Tack..Och jag hoppas att ni alla finns kvar för mig  nu efteråt också.. Jag ska göra mitt bästa för att vara en bra medmänniska och omtänksam vän.

Det var ett avsked idag, inte ett hej då.  Det var ett sov gott , vi ses snart. Det var A celebration for life. Vi hyllade dig älskling, ditt liv för du har varit och är fortfarande viktig för oss.  Det var vackert och svårt. Grabbarna var så ledsna och grät så deras små kroppar skakade. De är ledsna nu. Men jag ska ta hand om dem och se till att allt blir bra.   Jag längtar efter dig älskling så så mycket.. Vi ses snart..        

Jag lägger ut en låt från begravningen. Det var Jens Kristensen som sjöng den. Det är vacker text med budskap. Han gillade inte allt så han snickrade om den lite så att den skulle passa i kyrkan och passa in på den kärlek vi hade och fortfarande har för varann. Jag lägger ut den HÄR

Tack alla ni som kom i dag, familj, vänner, kollegor och landslag : Tack för att ni delade den här dagen med mig och barnen. Jag älskar er allihop.