Ibland vill jag göra dig sällskap....

Idag är det fyra veckor sen du lämnade jorden hjärtat. Jag har lite svårt för just måndagar efter det. Varje vecka startar med att man störtar in i cementväggen och sen tar det en hel vecka att repa sig. Idag måste jag ta tag i sakerna inför din begravning.  Det sista med blommorna ska ordnas. Och så måste jag gå till begravningsbyrån med dina saker. De saker som du ska ha med dig i kistan. Jag  har plockat  i ordning dem nu. Om det är nåt du saknar så hoppas jag du ger mig nåt tecken.. Jag undrar över filten.. Jag vet ju att du är frusen av dig så jag funderar om du kanske vill ha den....Fotot på dig kommer från Sundsvall idag. Jag valde den där bilden som jag tog på dig i Motala när vi var på landslags-läger. Du var så snygg då. Du var lite brunbränd och frisk och så där vansinnigt snygg som bara du kunde vara. Eller frisk var du ju faktiskt inte. Cancern härjade i din kropp redan då. Vi visste bara inte om det. Just den kvällen när jag tog den var jag så otroligt glad.  Vi hade haft fantastiska dagar tillsammans. Och jag hade fått vänner för livet under min vistelse där.

Det är svårt nu. Det närmar sig avskedet. Det känns så overkligt att du inte finns mer. Inte ens när jag försöker riktigt mycket kan jag helt och hållet förstå det. Pappa kommer upp från Värmland i dag för att hinna tillbringa lite tid med oss och såklart kunna närvara vid begravningen. Senast han var hit var när vi gifte oss. Det är lite konstigt att vi gör så. Vi ses när nån fyller jämt. När ett nytt barn kommer, vid bröllop och begravning. Det känns skumt. Det är 45 mil mellan oss på ett ungefär. Det tar fem timmar. Vad är fem timmar egentligen om man tänker efter? Ingenting. Jag skäms över att vi inte umgås mer. Det är verkligen något att jobba på.

I dag läste jag några rader på facebook. Det skrevs att det finns en mening med allt. Så trodde jag också ett tag men efter att få känna på olycka , svår sjukdom och sorg så kan jag säga att jag håller inte alls med. Som en av de som svarat på inlägg skrev: Det är ju naturligtvis meningen att vi ska utvecklas och det gör man ju av allt man går igenom. Men om det finns en mening med att gå igenom svåra lidanden det vet jag inte. Jag vet inte varför i så fall det var meningen att min man skulle dö. Finns det någon läsare som har något svar? Min man var en genomsnäll person. Han ville alla väl. han tog hand om mig och barnen. Varför fick han inte leva? Eller det kanske handlar om mig!! Det kanske är jag som ska lära mig nåt. Men vad är det då för sjuk läxa som jag ska lära mig?  Jag måste ju ha gjort något extremt förfärligt. Jag vaknar med sorg och saknad i hjärtat. Jag håller ihop över dagen för att falla när kvällen och natten kommer. Varför ska jag gå igenom det? Vad är det för mening? För att jag ska bli starkare?? Då är jag hellre svag så tack kan ni lämna tillbaka min man.. Jag sörjer för att jag har älskat. Sorgen är kärlekens motpol.

Min väninna här på Solsidan har en son som ofta blir krasslig. Han är liten och drar på sig alla de dagisbaciller som finns i vanlig ordning. Hon är en fantastisk mamma till denna lilla knodd och gör ett jättejobb då hon är ensamstående. Nu har han varit sjuk ett tag och jag tänkte att nä jag går å handlar lite choklad till henne för det behöver hon. Och knodden behöver en Piggelin. När jag kommer upp från affären möter jag vår andra granne. Han har noterat att jag har vinterdäcken kvar på bilen och säger att ge mig nyckeln så byter jag däcken åt dig. What goes around comes around. Karma. Goda gärningar startar vågor av fler goda gärningar. Det blev ett bra avslut på dagen här hos oss. Ibland är det så jobbigt att vara jag att jag i tanken i min värsta sorg kan känna att jag vill göra min älskling sällskap. Men det räcker med barnens skratt, ett samtal, en kram för att inse att livet ska levas. Min man ville leva mest av allt. Han älskade att bli ett år äldre. För vad var alternativet? Jo att inte finnas. Att inte se björkarna slå ut eller se första snön dala.. Vi ska vara glada att vi lever. Och när det är som värst så tänker jag att vi ses snart älskling. För det som är år på jorden är ett andetag i himlen. Jag älskar dig hjärtat. Vi ses snart.


Klicka här

Nedräkningen har börjat

Sonen vill till havet Vi har ett jättevackert havsbad här. Lång strand som sveper runt i landskapet. Vi åkte dit nu under kvällen. Vi fick vara ensamma. Stora vågor rullade in mot stranden. Lilla sonen hoppade och lekte i strandkanten. Jag satt i sanden i kvällssolen och tittade ut över havet som var så oändligt vackert. Lyssnade på vågbruset som blandades med sonens skratt. Han kommer springande och trycker sin kalla kropp mot min och säger: Där borta på bryggan satt Ernst förra sommaren när han var här och badade med mig.  Jag nickar och känner tårarna bränna under ögonlocken. Vi var här, på en plats som är det närmaste paradiset man kan komma på jorden. Vi  satt här i solen. Vi satt och planerade vår ettåriga förlovningsdag. Vi var så kära och lyckliga.

Några dagar efter den dagen vid havet friade Ernst till mig. Vi låg och drog oss efter att vi hade vaknat. Han kröp upp till mig och sa: Vet du att du är den vackraste jag vet och att jag älskar dig? Han berättade hur lycklig han varit över att ha hittat mig. Att han äntligen känt sig hel. Han berättade hur bra han mådde och att jag var hans allt. Han berättade att han drömt om att få gifta sig och att få barn. Och om jag ville göra honom den äran att bli hans fru.. Bortsett från mina barns födelse så är det nog den underbaraste dagen i mitt liv. Han älskade mig så mycket att han ville dela resten av livet med mig. Han behövde ingen annan än mig. Och barnen. Hade han oss så var det ändå allt för honom. Det kändes coolt att få bli hans fru. Och jag var så stolt över honom. Och över oss. Det var inget storslaget frieri. Vi var inte på en bergstopp.  Eller vid en lagun. Men det ögonblicket som han friade, det var så storslaget att det kunde flytta berg. Jag bär det minnet inom mig förevigt. Han ville att jag skulle bli hans fru. Han älskade mig mest av allt. Jag behövde heller inget annat än honom och barnen. Cirkeln var sluten.

Nedräkningen mot begravningen har börjat. Jag oroar mig för den. Bubblan jag lever i börjar sakta spricka. Jag är virrigare och mer ofokuserad än nånsin. Idag har jag tappat min Iphone i vispgrädde och kokat äggen i en halvtimme. Telefonen har gett upp och äggen räknas som kemiska stridsvapen. När jag satt ner hos grannen för att varva ned så möttes jag av ett dödsbud igen. En av våra före detta grannar. En ung människa. Som  avlider två dagar efter sitt cancerbesked. Det blev åter mycket tungt.

Någonting i vår värld är mycket fel. Något som vi äter eller exponerar oss för. Maten vi äter ska inte genmodifieras. Bröd som aldrig möglar är onormalt. Vi exponeras för gifter och stoppar i oss dynga. Det är dags att vi tar och vaknar upp. Under den senaste veckan har jag fått tre nya cancerbesked och varav en av de människorna inte mera finns hos oss på jorden. Jag orkar snart inte vara ledsen mera. Det gör ont i mig hela tiden och det sorgligt och hemskt att höra om alla de människor som nu drabbats. Jag hoppas ni alla har människor som älskar er runt er. Tänk på det, vänd inte den som behöver er ryggen. När man blir sjuk, eller ens älskade blir det så behöver man att någon sträcker ut sin hand mot en. Man behöver känna att man inte är ensam. Var inte rädda för att störa för det är just det som behövs. Som sjuk eller anhörig så orkar man ofta inte ta kontakterna själv. Knacka på dörren. Var en vän för den som behöver dig.

Alla kommer vi på något sätt att drabbas av cancer. Antingen som sjuk, som anhörig, som vän, kollega eller granne.Jag har läst en rapport ( kan inte säga i vilken tidskrift) att i våra barns generation kommer 50% någon gång insjukna i cancer. Det innebär i princip att två av mina fyra barn kommer att insjukna i någon cancersjukdom. Staten stoppar inte in några summor att räkna  med till forskning i Sverige. Våra oberoende forskare är beroende av privata donationer och arv. Glöm aldrig att läkemedels-företagen inte vill hitta lösningen på cancerfrågan. Om vi ska bli friska från cancer så ska vi bli det av deras dyra mediciner.  De oberoende forskarna  är beroende av privata donationer och arv. Ernsts fondpengar kommer gå direkt till forskning för urinblåsecancer. Alla kan vi hjälpa våra forskare. Alla kan vi samla  pengar och skänka till Cancerfonden . Snälla, låt oss göra en kraftsamling. Om vi hjälps åt över hela Sverige så kan vi ge enorma summor tillsammans. Kan jag så kan vi.  Kram på er alla.


Klicka här