Solen sken i går morse. Man vaknar och så känns det bra men lite konstigt. Rullar runt å tittar mot älskling. Och så kommer jag på att javisst ja.. Han finns ju inte. Bara att ta trappan ner till helvetet igen.
Vi skrev dödsrunan igår. En journalist och en personlig bekant hängde med mig hem till Ernsts mamma i Iggesund. Man vill att det ska bli fint och bra. Det bästa. Man tänker så det knakar och väljer orden noga. Och minns.. allt det fina. Alla hans fina sidor. Allt bra han gjort. Hur ska det få plats i tidningen? Allt fint å bra? Han som är den vackraste... När samtalet med journalisten var klart blev jag upphämtad av en barndomskompis till Ernst. Han drog ut mig på en promenad i skogen. Solen sken fortfarande från en blå himmel. Fåglarna kvittrade. Kompisens hund sprang runt, vild och lycklig. Den kastade sig i vattnet från bryggorna längs skogsstigen. Hunden njöt. Det fanns bara lycka i hundens ögon. Man kanske skulle vara hund. De lever bara för ögonblicket. Den njuter och fångar nuet för den minns sedan inte. Eller om man skulle vara struts. Jag har hört att strutsens öga är större än dens hjärna. Då kanske man inte förstår nått alls. Det är nog en välsignelse att vara struts. Eller en förbannelse. För man kanske fattar att nåt är fel men inte har förmågan att börja nysta i det.. Ja... det är kanske bäst att vara sig själv ändå... Även om det gör ont.
När promenaden var slut så åkte jag till kyrkogården. Man ska ju välja gravplats. Börjar kolla på platsen med stående stenar. Det ser ut som en sån där plats där man massbegraver soldater. Å så kollar jag på platsen för liggande stenar. Det ser lite finare ut. Men svårt att hålla stenen fin när den ligger ner. Ojoj. Minneslunden går bort helt. Jag vill veta var han ligger. Jag behöver en plats att gå till och en grav att pyssla om. Kastar ett öga över kyrkogården för att se om hans pappas grav ligger i närheten av någon av platserna men har svårt att navigera. Kyrkvaktmästaren, ( som dessutom är en vän till min man) får visa mig var svärfar ligger. Så jag står vid svärfars grav och tittar bort över gravfälten. Vad är det jag gör!!! Jag står här bland gravstenar och letar en plats åt mitt livs kärlek. Det är inte klokt. Det här skulle jag göra när jag blivit 80 år..Då skulle jag traska längs med grusgången med min rollator.. Inte nu.. Inte nu för i helvete!!! Ernst har ju till å med sin mormor kvar i livet. Det här är så fel. Tittar ner på svärfars grav. Nån har snott hjärtat som jag å älskling lagt dit. Då brister allt... Tårarna strömmar.. Hur kan man göra så......
Maken ville aldrig prata döden, bara livet. Men han berättade att han ville ligga i Iggesund. Om det otänkbara skulle hända. Och att det skulle finnas en plats för mig bredvid honom. Det ska jag ordna hjärtat. Jag fixar till det åt oss nu. Ska göra mitt bästa att hitta en fin plats åt oss. Och så får du värma upp min plats tills jag kommer.
Kan inte fatta att himlen kan vara så här blå när man är så ledsen. Inget är som förr. På onsdag kommer de och hämtar hans rullstol. Den sista biten av honom. Sen finns inget mer kvar. Bara de minnen som jag har. men de är så suddiga just nu och jag har svårt att plocka fram dem.Jag tvättar om tvätten gång på gång för jag glömmer att hänga den. Lampskärmarna är på sne och katten äter ögonskugga, Det är så här i helvetet. Och detta är bara en av de nivåer som finns i helvetet, För när man minst anar så rämnar marken under en och man hamnar i nästa nivå... Idag var minnesrunan och annonsen i tidningen. Jag gjorde det finaste jag kunde älskling. Hoppas du tycker om dom. Saknar dig massvis och hoppas du har det bra.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
tisdag 8 maj 2012
måndag 7 maj 2012
Gå en vecka i mina skor....
I mig pågår ett krig. Ett krig jag egentligen redan förlorat. Egentligen står jag ju redan på knä inför fakta. Ändå så kämpar delar av mig emot. En del av min hjärna spelar spratt och ger mig hopp. Att verkligheten inte är som den verkar. Att min man finns här. Att han bara är ut en liten stund. Att han är på väg hem... Och jag sitter här och väntar..
Det sägs att det man går igenom önskar man ingen annan. Inte ens sin värsta ovän. Fast jag är nog en sämre människa än andra. För jag önskar att de som inte lyssnat på honom, som inte tog honom på allvar när han larmade om att nåt var fel ska få känna hur ont de gjort mig. Hur ont de gjort oss. Priset vi betalar är högsta tänkbara. Min man är död. Ni tog hans liv. Och jag är kvar och far illa. Barnen är kvar och de far illa. Vi sörjer. Vi längtar och vi saknar. Ni som avfärdade honom, jag hoppas ni skäms. Jag hoppas ni har ont i hjärtat. Varje dag resten av era liv. Varför lyssnade ni inte? Varför agerade ni inte? Det är så lätt att bara säga att allt är ok. Att inte lyssna. Att inte ta på allvar. Vet ni. Det här var allvar-allvar-allvar. Och ni lyssnade inte. Jag har aldrig hatat förr. Men nu gör jag det. För det är jag och barnen som betalar det här omänskliga priset. Igår när lilla sonen åkte till sin tjejkompis så sa han till hennes mamma, Ernst finns inte, Ernst är död och jag vill inte prata om det. Han är 7 år. Han ska inte behöva ha dom tankarma. Han ska ju få vara barn. Han skulle ju få ha sin bonuspappa. De skulle ju ha sina killkvällar. Han skulle ju få somna utan ont i hjärtat och tårar. Han längtar och han saknar. Det gör vi allihop. Och det värsta utav allt detta är att det kunde ju ha varit annorlunda. Om de som maken sökte hjälp hos tidigt hade lyssnat och tagit saker å ting på allvar. Jag och barnen bär på en omänsklig börda. Det gör så ont att vakna med dolken i hjärtat. Och somna med den. Och att varje vaken sekund känna att den vrids om. Jag önskar er som missat och som slarvat att ni fick gå en vecka i mina skor. Så att ni förstår sorgen och smärtan. Och konsekvensen. Men jag vet att ni knappt skulle uthärda en timme. För det gör inte ens jag. Men problemet är att jag kommer inte undan. Jag har inte chansen att välja.. Jag är fast i helvetet.
Idag skiner solen. Det är en vacker dag. Björkarna håller på att slå ut och deras kronor skiftar i grå-grönt. Det är vackert så det gör ont. Det var nu vi brukade sitta vid sjöbodarna i solen och kramas och njuta. Det var normalt en hektisk tid med tävlingar. Men varje uppehåll mellan passade vi på att ta hand om varandra. Njöt av att naturen tog små steg framåt mot sommaren. Nu svider det att se naturens framfart. Det är vackert men det gör ont. Älskling du fattas mig så oerhört. Jag har så mycket jag skulle behöva fråga dig om råd om, jag har så mycket som jag vill berätta. Och vet du, jag skulle behöva att du höll om mig ett tag för jag är ledsen och behöver tröst. Bara du vet ju vem jag är och vad jag behöver. jag väntar här på dig med öppet hjärta, det är bara att flytta in. Men jag förstår om du har fullt upp med tvillingarna. Om de liknar dig så har du nog att göra. Ta hand om dem och säg att jag längtar efter att se hur de ser ut. Och jag längtar efter dig hjärtat.. Älskar dig..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Det sägs att det man går igenom önskar man ingen annan. Inte ens sin värsta ovän. Fast jag är nog en sämre människa än andra. För jag önskar att de som inte lyssnat på honom, som inte tog honom på allvar när han larmade om att nåt var fel ska få känna hur ont de gjort mig. Hur ont de gjort oss. Priset vi betalar är högsta tänkbara. Min man är död. Ni tog hans liv. Och jag är kvar och far illa. Barnen är kvar och de far illa. Vi sörjer. Vi längtar och vi saknar. Ni som avfärdade honom, jag hoppas ni skäms. Jag hoppas ni har ont i hjärtat. Varje dag resten av era liv. Varför lyssnade ni inte? Varför agerade ni inte? Det är så lätt att bara säga att allt är ok. Att inte lyssna. Att inte ta på allvar. Vet ni. Det här var allvar-allvar-allvar. Och ni lyssnade inte. Jag har aldrig hatat förr. Men nu gör jag det. För det är jag och barnen som betalar det här omänskliga priset. Igår när lilla sonen åkte till sin tjejkompis så sa han till hennes mamma, Ernst finns inte, Ernst är död och jag vill inte prata om det. Han är 7 år. Han ska inte behöva ha dom tankarma. Han ska ju få vara barn. Han skulle ju få ha sin bonuspappa. De skulle ju ha sina killkvällar. Han skulle ju få somna utan ont i hjärtat och tårar. Han längtar och han saknar. Det gör vi allihop. Och det värsta utav allt detta är att det kunde ju ha varit annorlunda. Om de som maken sökte hjälp hos tidigt hade lyssnat och tagit saker å ting på allvar. Jag och barnen bär på en omänsklig börda. Det gör så ont att vakna med dolken i hjärtat. Och somna med den. Och att varje vaken sekund känna att den vrids om. Jag önskar er som missat och som slarvat att ni fick gå en vecka i mina skor. Så att ni förstår sorgen och smärtan. Och konsekvensen. Men jag vet att ni knappt skulle uthärda en timme. För det gör inte ens jag. Men problemet är att jag kommer inte undan. Jag har inte chansen att välja.. Jag är fast i helvetet.
Idag skiner solen. Det är en vacker dag. Björkarna håller på att slå ut och deras kronor skiftar i grå-grönt. Det är vackert så det gör ont. Det var nu vi brukade sitta vid sjöbodarna i solen och kramas och njuta. Det var normalt en hektisk tid med tävlingar. Men varje uppehåll mellan passade vi på att ta hand om varandra. Njöt av att naturen tog små steg framåt mot sommaren. Nu svider det att se naturens framfart. Det är vackert men det gör ont. Älskling du fattas mig så oerhört. Jag har så mycket jag skulle behöva fråga dig om råd om, jag har så mycket som jag vill berätta. Och vet du, jag skulle behöva att du höll om mig ett tag för jag är ledsen och behöver tröst. Bara du vet ju vem jag är och vad jag behöver. jag väntar här på dig med öppet hjärta, det är bara att flytta in. Men jag förstår om du har fullt upp med tvillingarna. Om de liknar dig så har du nog att göra. Ta hand om dem och säg att jag längtar efter att se hur de ser ut. Och jag längtar efter dig hjärtat.. Älskar dig..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)