Ännu ett världsrekord.

Jag har vinnarskalle säger frun. Man ska inte spela spel mot mig tydligen. För jag vill vinna. I våras fick jag en infektion med höga infektionsvärden. Över 300 och det är tydligen högt. Jag sa till frugan:Undrar just om nån har haft högre än detta? Jag kanske har ett världsrekord i CRP! Ganska snabbt blev jag nedpetad till silver medalj. Min landslagskollega Marleen hade tydligen haft högre och med rejäl marginal.

Idag var det dags för den där röntgenundersökningen som lamslagit både mig och min fru. SVT kom tidigt på morgonen för en längre intervju och de följde med upp på sjukhuset. Jag smärtlindrade som jag brukar göra och tog dessutom en spruta så där för säkerhets skull. Å så in på röntgen. Ska ligga ned på britsen för att komma in i den där tunneln. Jag kan normalt inte ligga på rygg. Och nu insåg jag snabbt att det inte skulle funka alls. Men ett tappert försök. Och inser att smärtlindringen inte tagit ett dugg. Först värker det lite sådär i vekryggen. Och tårarna kommer. Sen flyttar det över sig till magen och jag kvider av smärtan. Sen tar det tag i höften och jag börjar vråla. Jag skriker så det hörs ut genom två omgångar av isolerade dörrar. TV teamet bleknar. Frun får panik. Hon rusar ut från röntgen med TV -människorna i hälarna. Upp på kirurgen. Avbryter min uroterapeut mitt i lunchen. Hennes tårar sprutar och säger att nu är det illa. Han har såå såå ont. Och han får också panik och ringer upp min läkare. Som i sin tur ringer efter IVA personal. Och slutligen samlas alla i mitt rum där på röntgen. Jag får 1 ml morfin intravenöst. Det tar ingenting. Sen får jag två och IVA människan kopplar på mig syrgas för vid den här nivån så dör man typ. Eller slutar andas iaf. Det hjälper inte ett dugg. Då blir hon nervös för röntgen måste ju göras. Narkosläkaren tillfrågas. Jodå lite mer morfin. Och Rapifen som är nåt annat dundermedel. efter 3.4 ml morfin och en hel del av det andra så går röntgen att genomföra. IVA människan är mycket blek och svettas.  Jag mår däremot utmärkt.  Efter röntgen ska jag på medicin och få mitt kalkdropp. Jag få inte hoppa över till rullstolen för jag borde vara vinglig. IVA människan kör upp mig på medicin och jag mår fortfarande bra. Lite skrattig och hungrig är jag. Frun suckar till personalen på medicinavdelningen att jag är full som en kaja. Fikat var gott tyckte jag. Och inser att jag just satt världsrekord. Jag har överlevt en dödlig dos med hästlängder. Det känns bra att leva. Och jag ska fira med pizza för jag är fortfarande hungrig, både på pizza och livet. Om ett par dar får jag röntgensvaret. Undrar om man får fortsätta att fira då.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag

Klicka här

Pingisfamiljen.

Nu är det frun som måste vädra lite tankar.
Det händer konstiga saker i vår familj just nu. Ingen har väl kunnat undgå galenskaperna som härjar här. För det är ju helt uppåt väggarna. Jag önskar att jag bara skulle kunna skratta åt saken och säga haha, vilket dåligt skämt. Men det går ju inte. Alternativt sticka huvudet i sanden. Det går inte heller.  I morgon ska maken på röntgen. Gruvar mig som en tok för det. Hittills har ingen röntgen visat nåt bra. Så jag är så uppstressad över det där.  Men det måste ju göras och det är bara att gilla läget. Men tufft är det.

När jag och Ernst blev ett par så introducerades han i min familj. Och jag introducerades i en helt annan värld. Pingisfamiljen. Mitt första möte med pingisen var här i Hudik. Ernst spelar div 2 pingis för ickehandikapade också. Då när vi började dejta så var det div 3. Jag hängde med och åkte runt och lärde mig termer som loopa å sånt. Lärde mig poolspel å lagspel och hur man räknar poäng.  Sen blev det dags för SM för personer med funktionsnedsättning. Jag åkte med och möttes av en helt annan värld. En värld där jag mötte de mest fantastiska människor. Ingen var den andra lik mer än att de var fulla med liv och glädje och kärlek och jag blev en del av det. Och i det svenska landslaget har jag nu lärt känna personer som jag verkligen räknar som mina vänner.

Men nåt har hänt. Det började med att en man från Italien hörde av sig. Och sen en från Tyskland. Och en från Belgien. Och en från Israel. Alla sa att man hade skänkt pengar till fonden,. Och dom ville kolla hur det stod till med mig, Mrs Bollden. Det var medtävlare och konkurrenter till min man. Hatmatcher vid bordet men kärleksfulla på sidan av. Hårda spelare med varmt hjärta. Och som israelen Assaf sa, att i pingisfamiljen tar vi hand om varann, oavsett från vilket land man kommer ifrån. Oavsett kontinent. Och sådant värmer. Jag har aldrig träffat dem Jag har sett dem på bild. Och eftersom de bryr sig om min man så bryr man sig om mig som står på sidan av. Och det känns helt fantastiskt.

So to all may friends out there where ever you may live, thank you for everything. Good night and bless you all!


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här