En hjälte sträcker ut sin hand

Nu är påsken snart slut. Det blev en kall påsk. Jag har frusit som aldrig förr. Mars lovade ju vår. Och som den värmländska jag är så vill jag ha tussilago i mars. Och vitsippor i april. Oftast blir jag besviken när jag ser de tjocka snötäckena som fortfarande ligger kvar. I år kändes det som värmlands-vår även här uppe i norr. Det där med minnen sitter så djupt rotat i en. Doftminnen. Jag älskar doften av solvarma barr som ligger i sanden. När jag känner den doften så spritter det av förväntan i mig. Så doftade det när jag sprang på den lilla skogsstigen ner till Vass-sjön när jag skulle bada som barn. När älskling var ute och tävlade som mest hade jag alltid en av hans tröjor att lukta på. Då kändes han mer närvarande. Och han har en särskild doft min man. Han luktar Ernst. Den doften får mig att känna mig trygg.

Jag har luktat lite extra på honom i dag. Jag har även idag varit upp några gånger. Barnen var med upp och bjöd på nybakt sockerkaka. Han blev så glad när de kom upp. Man ser hur han blir så glad att han inte riktigt vet hur han ska kunna uttrycka sin glädje. Vi fikade och pratade och hade det mysigt. När det blev dags för såromläggning så tyckte barnen att det var dags att gå hem. De kramades hårt och länge. Jag blev kvar ett litet tag till. Och när stöket var klart så la jag mitt huvud på hans bröst och bara luktade på honom. I bakgrunden malde Leif Loket Olsson på med sitt Bingolotto. Men för oss så fanns det bara han och jag. Och vi höll om varann länge länge. Jag klädde på mig och han tittade på mig och frågade: Kommer du i morgon också? Jag sa att självklart kommer jag. Han sa: Lovar du? Jag kramade honom hårt ännu en gång och förklarade att jag ska komma. Och så sa vi att vi älskar varann så som vi alltid gör. Det är det sista vi säger till varann. Sen stängde jag dörren och gick ut i mörkret på väg hem till Källargränd.

Ernsts extramamma Sylvia och hennes son var och hälsade på idag. Det betydde mycket för Ernst. Sylvia har varit en del av hans liv sen han var liten och när han skadade sig som 13-åring så blev hon som en extramamma både för honom och hans syskon. Sylvia är varm å go och omtänksam. När Ernsts operation i höstas misslyckats och han hamnade på IVA så kastades jag ut från sjukhuset. Jag befann mig i Uppsala, en stad som jag inte hittar i och där jag inte känner någon. Jag stod på tågstationen med min väska och hade just fått besked om att hans cancer var så spridd att operationen inte gick att utföra. Jag var i chocktillstånd. Jag ringde Sylvia. Både hon och Tom bor i Stockholm. Hon sa åt mig att hoppa på första bästa tåg till Stockholm. Tom skulle möta mig på stationen och sedan skjutsa mig till hennes lägenhet. Jag hade tydligen irrat runt på stationen i Stockholm. Tom hade hittat mig. Och han hade stannat i lägenheten hos mig och pratat med mig och tröstat tills Sylvia kom hem. Sylvia sa: Sov bredvid mig om du är ledsen och rädd. Jag håller om dig tills du somnar.  När man är i kris så behöver man inte så mycket. För man är inte hungrig. Eller kissnödig. Alla kroppsfunktioner slås ut för man lamslås av av den stress man är utsatt för. Jag behövde en axel att luta mig mot och någon som tröstade mig under natten. Jag slapp vandra runt i Uppsala, letandes efter nånstans att bo. Sylvia och Tom tog hand om mig den natten, en av mina värsta. Där fanns det kärlek och en säng att sova i. Sylvia har gjort stora avtryck i mig. Och jag börjar sakta förstå hur viktig hon och Tom varit för min man. Och de är fortfarande viktiga för honom. För de har funnits där alltid och ingen olycka eller skada eller kris har varit för stor. De har aldrig vänt ryggen. Bara funnits och brytt sig. De riktiga hjältarna är de som erbjuder den som är svag trygghet. Och det har de gjort.

Ännu en natt närmar sig. Jag har suttit med tonåringarna och sett en film som jag trodde var så otäck att jag inte skulle klara av att se den. Det gick förvånansvärt bra. Jag kände mig avslappnad och kunde för nån timme faktiskt koppla av riktigt bra. Nu väntar sängen. Och natten. Sängen är stor och ödsligt tom. Jag vänjer mig aldrig att lägga mig ensam. Det är en röst i mitt inre som är så stark och som skriker: Detta är fel, du ska inte sova här.. Du ska somna på din makes arm.... Jag längtar efter honom så det river och sliter i kroppen. I dag mådde han ok. Blodtrycket var ok. Jag hoppas att det får fortsätta så i morgon också. Jag hoppas att ni orkar fotsätta att be klockan 22 varje kväll. Jag vet att det hjälper. So I ask you, beloved pepole and fiends, keep on praying. Pray for my husband at 10 o´clock every night. He needs your prayers from all around the world. Bless you all and good night


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här

Det blir svårare och svårare att gå hem...

Det är kväll igen. Det var tungt att gå hem. Ännu en stökig dag. Maken hade lågt blodtryck i morse igen och det blev att sätta dropp och börja kontrollera att det skulle vara någorlunda jämt fördelat mellan inkomster och utgifter. Och eftersom han hade lägre blodtryck idag och dessutom 35.9 i temp så kändes det inte riktigt bra.  Jag var upp till honom en gång på förmiddagen, en gång på eftermiddagen och en gång nu i kväll. Det är inte det enklaste att dela sig. Barnen behöver mig och min man behöver mig. Det känns rent utsagt jävligt att hela tiden behöva tvingas välja mellan mina barn och min man. Det är inte en bra känsla.

Jag var upp i kväll för att kolla läget. Känns bättre att ha varit upp och fått veta hur blodtrycket ligger och andningen osv. Jag vet att det är jättelöjligt. Jag borde kunna nöja mig med att han säger det är bra. Men jag vill lixom ha det svart på vitt för att kunna slappna av. Jag har till och med ringt upp och bett att nattpersonalen också ska kolla till han lite extra. Patetiskt kan tyckas. Men han är ju mitt livs kärlek. Jag önskar bara det bästa åt honom. Och jag oroar mig hela tiden, jag gör det. Men min stora skräck är att det ska missas nånting. Nåt som kan få konsekvenser. Jag släpper aldrig taget riktigt när jag går. Och tankarna mal.  I kväll blev han jätteledsen när jag skulle gå. Han blir mer och mer ledsen och förtvivlad när jag ska gå. Och jag får mer och mer ont i hjärtat när jag måste hem. Jag är ju också ledsen. Och det är tungt att se hans sorg och ångest när han inser att han snart kommer vara ensam igen. Jag vet att han behöver mig så mycket. Och att han älskar mig så mycket. Jag vet att han är panikslaget rädd varje gång han somnar och undrar om han kommer vakna nästa dag. Jag har samma rädsla och klump i magen. Var det sista gången jag kysste honom? Ses vi i morgon? Det är en mara som rider min rygg. Piskrapp som viner över mitt hjärta och i min själ. Varje dag är värdefull. Och jag vill ha ännu en dag. Och en till och en till. Jag vill inte känna paniken över att timglaset snart är slut. Jag vill kunna somna och vakna med frid i själen och min älskade make bredvid mig i sängen. Jag älskar honom så oerhört mycket. Och det är så svårt att se sorgen och smärtan och rädslan i hans ögon. Jag är ju rädd för exakt samma saker som han.Jag vill inte att han ska dö. Hör ni det allihop, jag vill ju inte att han ska dö!!!Kan nån stoppa det här helvetet som vi lever i, snälla. Snälla kan nån bara kliva in här och säga lugn, jag fixar det här. Snälla du som kan .. Snälla Gud, jag väntar på mirakel.. Och jag ber ju hela tiden.. Snälla lyssna på mig...

Hemma väntar barnaskaran. Det var mina fyra plus två eller tre extrabarn. Det hördes skratt från övervåningen.  Det är mysigt att höra. De två små kom och kramades och bjöd på godis ur sina påskägg. Sorg och smärta  och ångest, blandat med lycka kärlek och barnskratt. Det är svårt att få ihop när man hela tiden lever i ytterligheterna åt alla håll. När jag har en man som titt som tätt står med ena foten i graven. Jag har sagt det förr. Jag får inte ihop det. Jag får inte ihop nånting, vare sig tankar eller det praktiska. Det känns aldrig bra. Hur jag än gör så blir det inte bra. Min uppgift har ju varit att vara en bra mamma och en bra fru. Och gärna också en bra sjuksköterska. Nu blir det dåligt hur jag än gör och det gör ont i mig när mina ansträngningar inte räcker till. Jag ska strax krypa ner i soffan och kolla på film med smågrabbarna. Och på sjukhuset ligger min man ensam på sin sal, Ensam med sin sorg och alla sina tankar. Och nu kommer natten smygande. Då blir allt större, hemskare och farligare. Och tanken på om vi ses igen i morgon. Och i mig känns det skit. För jag tycker att det är orättvist att vi inte kunde få sitta allihop här i soffan. För det är ju det enda jag vill. Att min man ska bli frisk och komma hem till oss. För det är en tom plats här hos oss. Ett tomrum som inte går att fylla.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här