Jag grät hela vägen hem

Idag grät jag hela vägen hem från sjukhuset. Hjärtat kändes tungt. Inte av nån särskild anledning. Det har varit en sån där vanlig dag. Älskling är fortfarande lite ostabil i blodtryck och urinproduktion och allt som har med njursvikt och ödem och infektioner å annat att göra. Och cancerhelvetet också naturligtvis. Han är tröttare än vanligt. Men nöjd att porten är på plats och han slipper tusentals stick för att lyckas klämma fram nån droppe blod. Det är stökiga dagar. Ena stunden är blodtrycket lågt och hjärtat rusar på mig och jag känner skräcken och paniken komma. Och nästa gång så är det rätt bra och jag andas ut och känner en försiktig tillförsikt. Om man skulle kunna skriva ut mina känslor så det skulle bli en kurva på ett papper så skulle min känslokurva se ut som ett EKG. Med massa störningar.

Jag och Ernst träffades genom jobbet. Vi sprang på varann i korridorerna på kommunen. Bytte några ord. Jag minns att jag mailade honom och gratulerade till en silvermedalj han vunnit i Tyskland. Han hade haft feber och varit jättesjuk hela tävlingen men ändå lyckats ta ett silver. Det var en pytteliten notis bara om det i tidningen. Men jag tyckte det var en bragd. Jag tar mig knappt på toan när jag har feber. Vi blev kompisar och umgicks just som kompisar länge. När det väl sa klick så tvekade vi båda, var vi villiga att sätta vår fina vänskap på spel? Men känslorna var så starka att det gick inte att motstå.  Och på tvättmaskinen i hans lägenhet låg den där silvermedaljen han vunnit. Varje gång jag gick på toaletten så tog jag den i min hand och tänkte Tack Gud att jag skickade det där mailet.

Jag har världens bästa man. Alla kategorier. Jag har ju lyckats med det där att hitta en man som är helt perfekt. Man kan tro att det är otäckt att leva med en perfekt person men det är det inte. För han är inte perfekt med stort P utan PERFEKT. Vi har haft det så där som man bara tror finns på film. Jag är så stolt över honom och över min familj. För jag har ju så himla underbara ungar också. Många gånger har jag fått nypa mig i armen för att påminna mig om att det är verkligen så här bra. Jag har ett underbart jobb, en perfekt man och härliga ungar. Vad mer kan man önska? Vad jag glömde önska var ju det där med hälsan.. För vardagen rullade ju på hos oss, precis som hos alla andra. Och det där med sjukdom det drabbar ju bara andra...

Idag har maken varit väldigt ledsen. Han märker ju att han är sämre nu än för en månad sen. Idag har jag tröstat. Han funderar oftare och oftare på hur lång tid han har kvar. Det är svåra tankar. Själv kan jag inte ens närma mig tanken. Så fort nån nämner döden så bryter jag ihop och gråter hysteriskt. Jag kan inte tänka på det. Jag försöker trycka undan alla sådana tankar. Men när jag lägger mig och somnar på natten så är jag helt värnlös för så spelas de värsta scenarierna upp i min hjärna. I 3D. Med ljud och känslor och dofter. På nätterna är ångesten stark. Jag gruvar mig för kvällarna för jag vet att jag måste gå i säng. För när jag somnar kan jag inte värja mig.

Jag grät hela vägen hem idag. Det är inte lång sträcka hem från sjukhuset. Det är jobbiga avsked. Varje gång vi tar avsked så vill älskling att vi ska avsluta med att säga jag älskar dig. För om han skulle dö och vi aldrig mer skulle ses så vill han att det sista han sagt till mig är att han älskar mig. Och jag vill ju också att det sista jag skulle ha sagt till honom är att jag älskar honom. För det gör jag. Du är underbar och älskad hjärtat. Den vackraste och finaste människan på jorden.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här

När varje dag är viktig

Hej på er alla.  Det är skärtorsdag och det är kväll. Jag har en dundrande huvudvärk och jag är trött. Lugnet börjar lägga sig över lägenheten. När man väljer lugnet själv så är det befriande. När det är påtvingat så är det en pina. Samma med att vara ensam. Välja det själv när man behöver ett litet andrum är en välsignelse. Men att sitta i sin ensamhet och längta efter sina nära, eller bara lite sällskap, det är en plåga.

Idag var det operationsdag. Jag var på sjukhuset klockan 08. Det var osäkert vilken tid han hade så jag ville vara där i tid. Han var ledsen när jag kom. Han var kall och hade ont. Jag drog upp hans täcke och la på en extra filt och vi höll om varann ett tag. Han var förtvivlad och rädd. Jag var också ledsen och rädd. Lite uppgiven.. Det händer så mycket i våra liv just nu, mycket som rör sjukdomen och sjukhusvistelser. Jag hinner inte ta in allt och bearbeta och sortera. Huvudet blir fullt fort. Jag blir stressad. Jag är en sån där kvinna som alltid har stenkoll. En sån som skriver listor, städlistor, packningslistor och sånt. Nu känns det som jag helt tappat kontrollen. Saker händer runtom oss som man inte har koll på, det tas beslut runt en som man inte har koll på och inte kan påverka. Det kommer konstant nya människor in i våra liv. Vi får sällan eller aldrig bra besked. Bara tråkiga som på ett eller annat sätt kommer göra min man sjukare. Jasså han har svamp i blodet...Jasså han har koagulasnegativa stafylococker i blodet... Nämen han har bullös dermatit på ena benet... Åh ja bukhinnebråcket får vi ju inte glömma... Och ja visst ja. Cancerskiten sprider sig...Till sist så tar man bara  in sakerna utan att reagera. Det kommer ju aldrig nånting bra. Ingen läkare kommer med något bra. Det bra får man plocka fram själv. I går var en bra dag. Han var pigg och glad. Vi hade besök och han njöt av det. Han äter. Det är bra. De bra sakerna är det ingen som kommer med.  Nu i kväll så hade han bra blodtryck. 120/78. Det är väl godkänt.

Vi har fått mycket hälsningar av olika slag. Många hälsar att de tänker på honom och att han ska kämpa. Andra  kommer med kommentarer och har åsikter om hur man ska tycka och tänka när man är döende. Det är ganska lätt att ha åsikter när man själv inte står där med rädslan och dödsångesten. Många tycker att det är väl bara att dö typ. Ska det hända så låt det hända. Varför dra ut på det? Typ. Här kommer en sanning,. En sanning ur min synvinkel. Från mig som står mitt i det. Jag vill inte att min man ska dö. Han vill inte heller dö. Han har sett till att det står i hans journal att han vill få behandling för alla eventuella åkommor han drar på sig. Han vill inte att man ska kolla på honom och säga: jo du har lunginflammation men vi skiter i att behandla för du ska ju ändå dö. För honom och för mig så är varje vecka viktig. Varje timme vi får ha tillsammans, varje minut och varje sekund är värt mer än alla pengar som går att uppbringa i världen. För när livet är slut så är det ingen återvändo. Då får jag aldrig mer drunkna i hans bruna ögon, kyssa hans mun, känna hans armar runt min kropp eller höra honom skratta. När han inte finns mer så lämnar han ett tomrum efter sig. Det blir tomt och tyst och kallt. Och tiden tills vi ses igen kommer vara lång. Alla år utan varann kommer att vara långa. Just därför välsignar jag varje stund vi får ha. Ja, han är sjuk. Men han har fortfarande livskvalitet. Han njuter av mitt och barnens sällskap, sport och film på tv.n, glass och god mat. Han tycker om att vakna och titta ut och se att solen skiner. Han frågar om det är varmt eller kallt. Han gillar att sitta i lä och känna värmen mot ansiktet. Trots att han är sjuk så uppskattar han det och han uppskattar livet. Min man vill leva. Jag vill det också. Jag kan inte prata om döden eller höra uttalanden om hur han borde dö och hur det bör gå till. När jag gick hem idag så levde han. Min underbara man var vid liv. Vi kysste varann godnatt och sa vi ses i morgon. Och det hoppas jag att vi får göra.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här