Att lura döden

Jag hade en klump i magen när jag gick upp till sjukhuset idag. Maken var ju så dålig i går. Jag tror inte att han förstår hur allvarligt det verkligen var, Han har lurat döden två gånger på ca 10 dagar. När jag kom till honom idag var han mycket piggare. Det var liv och glöd i ögonen. Han åt sin frukost och var nöjd.  Sen rullar dagen på. Det är rond, såromläggningar och annat pyssel som löser av ett efter ett. Hans mamma kom på besök. Det uppskattade han jättemycket. Och hon med skulle jag tro. Det kändes skönt att han hade en bra dag. Det är underbart när det glittrar i hans ögon och han är lite busig och drar skämt å sånt. När det glimtar till och gamla Ernst kommer fram.

Jag saknar den gamla Ernst. Han var stor och stark både i kroppen och sinnet. Driftig och målmedveten. Han tog halva ansvaret för allt här hemma. Han var alltid glad. Vaknade och somnade med ett leende. Alltid positiv och såg möjligheter och inte svårigheter. Inget var omöjligt. Hans varma röst och klingande skratt. Han älskade mig och barnen över allt annat på jorden, Tillsammans kände jag mig alltid så trygg. Han gjorde allt för mig. Så omtänksam och kärleksfull och romantisk. Han fick mig känna mig som en prinsessa varje dag. Och han var stolt över mig. Ernst är fortfarande Ernst. Men han är märkt av sin sjukdom. Han har ett annat svårmod i sig nu. Och i princip all hans energi går åt till att kämpa. Han som aldrig varit nedstämd är det nu för tiden. Inte jämt men till och från. Hans ögon har ett allvar som inte fanns där innan. Han älskar oss fortfarande mest av allt det vet jag. Och jag älskar honom mer och mer för varje dag. Men det gör ont att se vad sjukdomen gjort med honom. Hur den ändrat honom. Hur den för ett krig i honom. Och hur den så lömskt hela tiden ligger steget före. Cancern är djävulen. Och jag förstår inte Gud hur du kan låta cancern få fortsätta härja? Ser du inte vad den gör? Vi har ju snart inget kvar. Den dödar min man sakta men säkert. Plockar av honom all människovärdighet. Den har ändrat hans kropp och hans sinne. Den har ändrat mitt sinne. Och min kropp. Och ork. Hela familjen kastas mellan hopp och förtvivlan. Vi ser djävulen bit för bit bryta ned den människa som vi älskar så mycket och det är tortyr att stå maktlös på sidan av och inget kunna göra. Den har satt dolken i bröstet på mig och vrider om och ler åt min smärta. Den har ändrat min ork, min vardag, mitt hem. Mitt hem är inte ett hem. Det är ett lager av hjälpmedel och förbandsartiklar. Vi är inte privata längre. Den har slagit sönder allt. Och den kommer ta min man i från mig. Om vi inte kommer iväg snart så har vi förlorat. Djävulen har vunnit. Gud hur kan det få vara så?Jag ber ju... Hela tiden och jag hoppas du kan läsa bönen som jag ständigt har i hjärtat. Snälla låt oss få ha honom kvar..Snälla Gud bota honom... Snälla snälla Gud, jag vill inte leva utan honom...

Jag ringde upp till honom nyss. Det är lycka att kunna slå hans nummer och höra honom svara i andra ändan. Nu var han trött och lite sluddrig på rösten. Han ville sova bara. Jag blev orolig och ringde avdelningen. Det hade varit ok under kvällen och blodtryck å annat hade varit stabila. De skulle kolla honom lite extra för att stilla min oro. I morgon ska han på operation. Han ska få en Port a Cath för att underlätta alla dropp och provtagningar och annat.Han hoppas kunna få all behandling hemma som han nu får på sjukhuset. Jag vet inte om det är möjligt. För hans skull och allas vår skull så hoppas jag det. Jag gruvar mig lite för i morgon, Det blir nån timmes orolig väntan.

Jag är fortfarande lite orolig för honom. Det var skönt att han var pigg idag och vi har njutit av varandras sällskap så gott det går på ett sjukhus. Det hade varit skönt om han varit pigg nu på kvällen också. Men jag förstår att han är trött efter dagen som varit. Min oro stänger aldrig ner. Den förföljer mig, särskilt på kvällen och på natten. Och all tid när vi inte är tillsammans. Min hjärna stänger aldrig ner på viloläge. Kanske därför jag alltid har huvudvärk. Kanske därför min mage lagt av. Kanske därför lederna värker. Men jag vet samtidigt att allt detta löser sig. För jag är frisk. Jag har ingen djävul som härjar i min kropp så vitt jag vet. Jag är tacksam för det. Jag har det bra. Jag har fina barn. Och just nu lever min man. Den finaste människan på jorden. Den jag inte kan leva utan. Just nu lever han. Om han kämpar så kämpar jag. För har man lovat så har man. Och om man älskar så vill man. Det är i nöd och lust. Man ger inte upp när nöden kommer. Man  överger inte den som är sjuk och svag och som vädjar om hjälp. Jag kramar hans hand ännu hårdare och viskar i hans öra att det här klarar vi älskling, jag finns vid din sida. Man sviker inte den som är i nöd. Vi har nöd nu. Men än så länge han vi varann jag och älskling. Än så länge så är vi fortfarande ett VI. Och om Gud vill så får det fortsätta vara så. Så snälla Gud, hjälp oss nu, vi behöver dig. Och vi behöver Ernst.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här

Säg den glädje som varar

Det var underbart igår för min älskling fick komma hem.Han var skitnöjd och barnen glada. Vi åt middag tillsammans. Har ni tänkt på va mysigt det är att göra det? Alla sitter samlade runt bordet och njuter av maten och berättar om hur deras dag varit. Eller inte så. Hemma hos oss så samlas alla runt bordet, En av sönerna sitter med halva rumpan på stolen. Han tycker oftast att det som serveras är äckligt och vill veta hur många tuggor han måste äta innan han blir frisläppt. Hans bror försöker berätta en rolig historia men överröstas av stora-systern som grälar på den första för att han gör mönster på tallriken av den mat som ligger kvar. Jag har en bild av att det är typ så i de flesta hem.En av mina gamla grannar Sivan är förskollärare och en gång när jag suckade över att ena barnet alltid kastade tallriken på golvet så sa hon att trygga barn trotsar.Vi har trots av olika slag i vår familj. Jag har lärt mig att bara ta det lugnt när alla ryker ihop vid maten. Försöker medla. Hjälpa till att förklara från allas olika synvinklar. Och visst är det kul att se hur de tar för sig! Tjat är bra för man lär sig argumentera. Och det är en del i alla normala familjer. Tjafs hör till. Tänk va hemskt om man en dag satt vid ett tomt och tyst matbord....

Det var mysigt att krypa i säng igår kväll. Äntligen fick vi sova tillsammans utan vallgrav mellan oss. Vi somnade tätt bredvid varann. Han kan bara ligga på vänster sida så jag låg bakom honom och höll om. Han var varm och go. Somnade fort. Jag låg och drog fingrarna genom hans hår och lyssnade på varje andetag. Lugna fina andetag. Borrade in näsan i hans nacke. Jo, han luktar fortfarande som Ernst. Och så somnade jag. När jag vaknade i morse var andningen tung och rosslig. Han lät som ett tröskverk. Jag frågade hur han mådde och jo han mådde bra. Inga problem. Att komma upp i rullstolen tog jättelång tid.  Näringsdrycken på två deciliter tog 45 minuter att dricka upp. Men han sa hela tiden att allt var bra. Det blev ingen effekt heller av den vätskedrivande tabletten.  Jag blev överlycklig när doktor Ingrid kom på hembesök. Hon lyssnade på hans lungor och kollade blodtrycket. Blodtrycket var så lågt att det var farligt och det var vätska på lungorna. Han såg plågad ut när han låg ner. Hans läppar och fingrar var blå. Ambulansen kom och han fick syrgas. På bara nån minut blev han piggare. Nu är han inlagd igen. Det är tufft. Jag är ledsen och rädd. Doktor Eva kom och satte sig på salen i en fåtölj och satt bra länge. Vi pratade om det ena och det andra. Jag frågade om hon inte var en extremt jagad läkare, har du verkligen tid? Jag observerar honom sa hon, hon kunde inte bilda sig en uppfattning om läget i all stress ute i korridoren när han kom. Jag älskar Doktor Eva. Och Doktor Ingrid. Idag fick ni varsin stjärna i himlen igen.

Jag lägger mig ensam i natt igen. Det gör ont i hjärtat. När jag gick hem idag från sjukhuset var det fortfarande inte så stabilt. Våran kompis Stefan ryckte ut. Underbara fina Stefan. Han och älskling kollade på hockey. Dom har ett speciellt sätt att umgås på. Dom pratar inte. Dom utbyter ord då och då. I allafall när de kollar på sport. De skulle ha träffats ändå i kväll för att kolla på Milan-matchen. Nu blev det ändrat. Det var skönt att han kom. Jag behövde gå hem till barnen. Fick dom goaste och varmaste kramarna av alla fyra när jag kom hem. Den äldsta hade gjort citronfromage. Vi kollade på TV en sväng. Jag kunde slappna av för jag visste att någon satt hos min man. Nån som skulle höra av sig om nåt inträffade. Som satt där hela tiden. Det är svårt för mig att koppla bort. För det gör så ont i mig . Det gör ont i mig hela tiden. Jag har fina ungar som gör livet värt att leva. Jag har en underbar man som lever även om han är mycket sjuk. Det finns människor i min omgivning som bryr sig om mig. Men det är tomt i sängen. Jag längtar efter min man så oerhört. I morgon ska jag gå upp och krama honom. Han är den vackraste. Och visst är "i morgon" vackra ord att säga?


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här