Livet är heligt, har ni inte fattat det?

Då var man hemma igen. Hej det är Ernst som skriver. Eller frun skriver och jag säger vad hon ska skriva.
Det blev nästan 14 dar på sjukhus igen. Den här gången satte jag personbästa i CRP och allt annat skit som jag lyckades dra på mig. Och det är ingen merit som min kära fru brukar säga. Jag hade 520 i CRP som högst och det är tydligen jättehögt. Men Marre leder fortfarande CRP-ligan med över 800. Så vi som har Marre som vän ska vara glada att hon fortfarande lever och inte verkar lida några större men efter det. Jag har tydligen varit mycket sjuk. Jag minns inget av den helgen när jag blev dålig. Ingen trodde jag skulle överleva. Man ringde in min mamma och mina syskon för att ta farväl. Så illa var det tydligen. Men nånstans vände det. Fick antibiotika och blod. Nu är jag hemma med tabletter och hoppas få vara frisk mer än en vecka. Jag är ganska less på att hela tiden åka på massa skit. Och efter den senaste smällen så är jag riktigt sliten. Jag har ingen vidare matlust och jag är trött. Men fatta vad skönt det är att komma hem. Ungarna blev glada och katterna blev glada och frugan överlycklig. Fast nu börjar ju hon oroa sig för att jag ska bli sjuk igen å går och känner mig på pannan och har lagt fram febertermometern bredvid sängen. Det blev till sist högljutt i lägenheten så jag fick smita undan en stund. Har ju levt i princip isolerad i två veckor så det var lite ovant.

Killkväll var på tapeten. Grabbarna nöjda och glada och TV-spelet åkte på. De var så nöjda med allt att de helt glömde bort att tjata om glass. Vi såg Halv åtta tillsammans och sen somnade grabbarna. Som stockar utan bekymmer. Jag tror alla sover bättre när jag är hemma. Inklusive min fru. Hon vaknar ofta och kollat läget men jag tror att hon somnar om rätt enkelt. Jag hade önskat att jag kunnat vara uppe länge i kväll men nu när klockan passerat 21 så känner jag att det går inte längre. Jag måste gå i säng. Jag hoppas på att få en bra natt och att det blir en liten sovmorgon i morrn. Det är en del besök inplanerade även i morgon men jag tror vi var smarta och inte la nåt före klockan 12.

Under tiden jag låg inne kom vår vän Anna på besök. Hon har också cancer som är obotlig enligt läkarna. Hon har avsagt sig traditionell medicinsk behandling och kör alternativa metoder nu,. Hon såg pigg och fräsch ut på utsidan i alla fall. Och hon sa nåt så tänkvärt. Jag minns inte om det var så att Anna fyllt år eller om hon varit och gratulerat nån som fyllt år. Och det hade börjat klagas över ålder och man ville inte ens veta av att man fyllde år. Men Anna hade sagt att det är väl det underbaraste man kan få! Att få fylla ännu ett år och få bli gammal. Att få uppleva allt som livet bjuder, uppleva alla åldrar. Och det var ta mej sjutton det bästa jag hört på länge. Tack Anna! Jag ska försöka sprida dessa ord. Njut av era födelsedagar. Uppskatta alla olika åldrar som du får uppleva. Det är coolt att bli gammal. Jag vill bli gammal. Jag skulle göra vad som helst för att få bli gammal. Och just nu har jag lite svårt för människor som inte gör annat än att klaga på petitesser. Så som ålder. Livet pågår här och nu. Lev nu. Jag vill leva. Jag vill inget hellre än att få leva i min gråa trista vardag, leva under mina förväntansfulla helger. Jag älskar allt som har med livet att göra, bara jag får vara med. Sup inte bort era liv. Gnäll inte bort era liv. Stressa inte bort era liv.  Vad gör det att ungen har feber ännu en gång? Lägg er på soffan och vänta ut det. Jobbet finns kvar. Det är det här som är livet. Ta hand om era. Jag måste  kämpa för mitt med näbbar och klor. Och det känns förolämpande att att vissa inte inser hur heligt livet faktiskt är.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag.
Klicka här

Jag är arg och bitter

Jag har sovit hos maken natten mellan lördag och söndag. Det var skönt. Han var inte alls pigg igår. Jag möblerade om på sjukhussalen så det blev en dubbeläng. Visserligen med en vallgrav i mitten men jag försökte bädda igen den med kuddar och filtar. Vi somnade och jag hade hans hand i min hela natten. I morse var han piggare och Vi tog det lugnt på morgonen och kollade på Tilde på TV4. Det var intervju med Marcus Schenkenberg. Det blev massa modellprat och diskussioner om hans gamla flammor. Han sa nåt om att det var tur att han inte hade familj för det var massa grejer som inte skulle ha funkat, exempelvis att medverka i Lets Dance.  Jag vet inte vilken typ av förhållanden han haft alls. Jag kan bara utgå från mina erfarenheter. Jag är gift med en elitidrottsman, som spelar i ett svenskt landslag. Han har rest asa-mycket. Vi har rest mycket tillsammans och han har rest massa på egen hand. Redan från början var vi båda införstådda i varandras jobb, varandras idrotter och att det skulle bli mycket tid på vart håll. Vi har alltid pratat mycket och alltid när han var borta har han ringt eller sms.at god morgon och godnatt. Det har hänt att han ringt och sagt godnatt klockan 15 på em för att det varit sån tidsskillnad och godmorgon sms.et kommit mitt i natten. Men det var viktigt för oss att göra så. Att prata hela tiden och vara delaktiga i varandras liv även om vi befann oss på varsin kontinent. Visst har jag saknat honom som en galning. Men det är så att leva med en elitidrottsman. Och om man älskar varann så hittar man ett sätt att få det att fungera.

Det andra reportaget i dag på morgon TV var med Emma Jangestig som förlorat sina barn när den galna tyskan löpte amok med hammare i deras hem. Hon såg pigg ut och kunde prata om det som hänt. Hon mindes de ljusa stunderna hon haft med sina barn. Och hon hade inte låtit sina barns mördare få utrymme i hennes liv. Vilken imponerande kvinna. Hon kan kliva upp ur sängen och vara glad. Hon lever och hon älskar livet. Hon är inte arg längre för då skulle tyskan fortfarande dagligen förstöra hennes liv. Emma, jag tror inte du läser detta men jag säger det ändå att jag är full av beundran. Superkvinna!  Jag är fruktansvärt arg fortfarande.Och bitter. På alla de som missade min mans sjukdom. När han påbörjade sin cellgiftsbehandling förra sommaren så hade det redan hunnit sprida sig både till lymfkärl och skelett. Och då var det bara en veckas väntan på att få påbörja behandling efter att han fått sin diagnos. Jag hyser fruktansvärd ilska mot de människor som missat honom för det kostar honom livet. Jag är fruktansvärt ursinnig och rasande på alla som har bemött honom fördomsfullt och på andra sätt illa. Jag är arg på alla som försatt honom i förödmjukande situationer under hans vårdtid. Jag klarar inte av att öppna min jobb-mail för där finns sparade mail som han skickat till mig under åren. Det gör för ont. Det är som att leva med en kniv i hjärtat hela tiden som vrids om. Det gör fruktansvärt ont.

Jag hoppas att han får komma hem i morgon.Han vill komma hem nu. Han är trött och desperat av alla avsked. Han vill vara hemma hos oss. Han grät när jag gick idag. Han vet att jag måste vara med barnen. Men han tycker det är jobbigt ändå. Jag sa att om han kommer hem så måste det vara ordnat så att han inte blir sjuk igen på en gång. Man måste ha koll på njursvikten och lungödemet. Vi måste veta hur vi ska göra med allt för det är ännu jobbigare att åka in och ut på sjukhus för det är ett sånt enormt bakslag för oss alla. Jag längtar efter honom och han längtar hem. Jag vill somna och vakna bredvid honom.  Jag tycker inte att det är för mycket begärt. Det enda vi vill är ju att få vara tillsammans, vara familj.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här