Hej på er alla. Frun skriver. Jag har just kommit hem från sjukhuset. Maken är inlagd. Han var klen redan igår och påbörjade antibiotikakur nummer två. Jag var lättad ändå och tänkte att vilken tur vi hade som kom åt infektionen i tid. Idag var han trött och hade massa ont i kroppen. Men vid gott mod. Vi fick lite besök och det var trevligt. När de gått kollade han tempen bara ändå. Då hade den dragit över 38 grader. Kände att man bara vill sjunka ihop till en geleklump. Jag vill skrika nej jättehögt. Men inser att det inte är någon återvändo. Och när han väl är på akuten kommer de att lägga in honom. Jag kan lixom sätta en miljon spänn på det. Och tänk att jag fick rätt.
Jag har just lämnat honom kvar på avdelningen. Det är lika svårt varje gång trots att jag gjort det under ett års tid. Lika svårt varje gång att stänga dörren och gå hem. Självklart är jag glad att han får hjälp. Men mitt hjärta brister av att veta att han är sjuk. Nu får han två olika sorters intravenöst antibiotika. Hoppas det gör att han blir piggare snart. Han har förresten redan börjat köra med sjuksystrarna och frågar om han kan få åka hem i morgon, om dessa antibiotika som han får finns i pillerform osv. Han skickade dessutom en beställning till mig. Han ville ha chips och Coca Cola så att han kunde sitta och kolla på melodifestivalen. Så jag och dottern fixade det och lite till. Så nu hoppas jag att han har det så bra han bara kan. Och att han får komma hem snart.
Och så ringde vår Angie. Hon är hemma i USA. Trött och jetlaggad så sov hon 25 timmar i sträck. Nu är hon back in buisness och mailar till doktorerna och ringer ambassader. Angie och jag har aldrig träffat varann i verkliga livet, bara pratat över telefon. Men det känns som att jag känt henne hela livet. Som att hon är min moster eller nåt. Och konstigt nog så känner hon så också. Om jag hade trott på reinkarnation så hade jag med all säkerhet trott att vi varit släkt i något tidigare liv. Nu gör jag ju inte det men är nöjd att ha lärt känna henne på det sätt jag har och jag värdesätter henne högt som vän. Vi grät tillsammans över telefon en stund och kom fram till att man får gråta ett tag tills det känns bra. Sen blir det självömkan. Så nu mår jag bättre efter att ha pratat av mig lite.
Håll alla tummar ni kan nu att min älskling blir frisk fort och kommer hem. Jag längtar efter honom. Jag hatar när familjen inte är samlad. Du är som en vallhund brukar maken säga. Du vill alltid ha alla sittandes i soffan, släkt och helst även vänner. Nu ska jag och dottern slå oss ned i soffan och kolla på en film. Och käka amerikanska popcorn inköpta i Alaska. Dom är mycket godare än svenska för de är dränkta i smör. Och så ska vi be för att maken kommer hem i morgon eller på måndag. För vi behöver honom här hos oss. Och vi hoppas ju på en snabb avresa snart också. Ha en bra kväll alla där ute. Och en kram från mig till er.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
lördag 4 februari 2012
fredag 3 februari 2012
Tjocka brev från Socialstyrelsen.
Vilken otur man har egentligen har med infektioner, innan ena är klar,så måste man hoppa på ännu ett antibiotika på grund av två olika åkommor. Man kan tycka att det räcker med det man har om man säger så, men visst ge mig det tunga korset att bära så ska ni nog få se att alla andra kan få va friska, medanjag bär era sjukdomar på mina starka axlar.
Jag hoppas detta går över rätt fort och det inte ställer till något problem inför den 9/2 då jag ska ned till Gävle på Cytostatika behandling och prova ut skor. Sådant tjafs orkar jag inte med, utan nu vill jag det ska rulla på som vanligt, inte som det gör när man är ute i snön och rullar, när det helt plötsligt tar stop i en snökant. Att få ta all medicin när det ska tas, ger mig ju större möjligheter och tid att planera utifall något bra sjukhus hör av sig och säger att nu är vi redo för att ta emot dig Mr Bolldén from Sweden.
Idag kom ett riktigt tjockt brev ifrån Socialstyrelsen angående anmälan jag har gjort, dom har plockat in journaler och yttrande ifrån alla instanser som varit inblandande. Och i deras värld så finns det naturligtvis inte ett enda fel som dom har gjort. Allt har gått enligt praxis och det är ju väldigt bra för dom, då håller dom ju ryggen fri ifrån dom som blivit drabbade. Detta var typ droppen som snart får min bägare att rinna över, nog trodde man väl att dom kunde ha hittat Cancern tidigare, eller handlat på något annat vis. Det känns som om dom håller varandra om ryggen, så det blir nästan omöjligt att få rätt emot vården. Det är ju inte så man kan gå handgripligen till och ge dom en jävla örfil tills dom erkänner att dom gjort en fel beräkning och vi kommer göra allt för att rätta till misstagen, även om det innebär vi ska hjälpa dig över till USA för att du ska kunna få bättre hjälp än vi kan ge dig just nu.
Älskling läste genom alla papper för det det orkade inte jag göra. Helt plötsligt så börjar hon ju storgråta och jag fick rulla fram och krama hårt och trösta. Det är ju så svårt för henne att ha en så sjuk man som jag är, sjuk och sjuk. Jag är utan att kasta sten i ett glashus, inte sjuk utan döende och egentligen typ redan död enligt vården i Sverige. Det var ju såklart svårt för henne att läsa att det inte var gjort några fel men ändå är hennes största kärlek efter barnen döende i en hemsk sjukdom som vi alla vet skördar offer bland både gamla och unga hela tiden. Men letar ju svar på alla frågor hela tiden, men oftast så finns inget svar, man hittar helt enkelt inget svar och älsklingen dör av sin Cancer. Jag vet inte när jag såg min älskling så här ledsen senast. Hon har gått från arg till uppgiven och väldigt väldigt förtvivlad och ledsen. Jag ska trösta. Och troligtvis är hennes kämparglöd på topp i morgon. Jag måste ju skriva ett yttrande och bemöta det som läkarna skrev i sina yttranden och då behöver jag ha hennes stöd. Känns som att jag måste använda alla mina författartalanger för att beskriva på vilket vis jag tycker att vården skulle ha handlat annorlunda.
Nu i kväll gick stortjejerna ut och käkade tillsammans med sina kompisar. Jag ska käka en blodig biff och massa lösgodis för det får jag ju göra nu när mina vita blodkroppar mår bra. Och så håller vi alla tummar som finns att jag slipper bli inlagd. Jag trivs ju som bekant bra här hemma.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Jag hoppas detta går över rätt fort och det inte ställer till något problem inför den 9/2 då jag ska ned till Gävle på Cytostatika behandling och prova ut skor. Sådant tjafs orkar jag inte med, utan nu vill jag det ska rulla på som vanligt, inte som det gör när man är ute i snön och rullar, när det helt plötsligt tar stop i en snökant. Att få ta all medicin när det ska tas, ger mig ju större möjligheter och tid att planera utifall något bra sjukhus hör av sig och säger att nu är vi redo för att ta emot dig Mr Bolldén from Sweden.
Idag kom ett riktigt tjockt brev ifrån Socialstyrelsen angående anmälan jag har gjort, dom har plockat in journaler och yttrande ifrån alla instanser som varit inblandande. Och i deras värld så finns det naturligtvis inte ett enda fel som dom har gjort. Allt har gått enligt praxis och det är ju väldigt bra för dom, då håller dom ju ryggen fri ifrån dom som blivit drabbade. Detta var typ droppen som snart får min bägare att rinna över, nog trodde man väl att dom kunde ha hittat Cancern tidigare, eller handlat på något annat vis. Det känns som om dom håller varandra om ryggen, så det blir nästan omöjligt att få rätt emot vården. Det är ju inte så man kan gå handgripligen till och ge dom en jävla örfil tills dom erkänner att dom gjort en fel beräkning och vi kommer göra allt för att rätta till misstagen, även om det innebär vi ska hjälpa dig över till USA för att du ska kunna få bättre hjälp än vi kan ge dig just nu.
Älskling läste genom alla papper för det det orkade inte jag göra. Helt plötsligt så börjar hon ju storgråta och jag fick rulla fram och krama hårt och trösta. Det är ju så svårt för henne att ha en så sjuk man som jag är, sjuk och sjuk. Jag är utan att kasta sten i ett glashus, inte sjuk utan döende och egentligen typ redan död enligt vården i Sverige. Det var ju såklart svårt för henne att läsa att det inte var gjort några fel men ändå är hennes största kärlek efter barnen döende i en hemsk sjukdom som vi alla vet skördar offer bland både gamla och unga hela tiden. Men letar ju svar på alla frågor hela tiden, men oftast så finns inget svar, man hittar helt enkelt inget svar och älsklingen dör av sin Cancer. Jag vet inte när jag såg min älskling så här ledsen senast. Hon har gått från arg till uppgiven och väldigt väldigt förtvivlad och ledsen. Jag ska trösta. Och troligtvis är hennes kämparglöd på topp i morgon. Jag måste ju skriva ett yttrande och bemöta det som läkarna skrev i sina yttranden och då behöver jag ha hennes stöd. Känns som att jag måste använda alla mina författartalanger för att beskriva på vilket vis jag tycker att vården skulle ha handlat annorlunda.
Nu i kväll gick stortjejerna ut och käkade tillsammans med sina kompisar. Jag ska käka en blodig biff och massa lösgodis för det får jag ju göra nu när mina vita blodkroppar mår bra. Och så håller vi alla tummar som finns att jag slipper bli inlagd. Jag trivs ju som bekant bra här hemma.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)