Nu var det dags för frun att skriva lite. Jag har nyss hämtat mig efter gårdagens upplevelse på röntgen. Jag var inte mig själv i går. Men det var kanske inte så konstigt. Och just när man hämtat igen sig så händer det som inte får hända.
Ernst har inte heller varit sig själv idag. Trött. Väldigt trött. Ingen aptit. Han trodde att han behövde frisk luft och fika på stan. Och när vi kommer hem så har han feber. Feber. Jag känner klumpen växa i magen. För han äter ju antibiotika så han borde inte blir sjuk. Klumpen växer och jag känner hjärtat nästan stanna av rädsla. Inte nu snälla Gud inte nu...Vi hoppas ju kunna åka snart. Paniken sprider sig i kroppen. ringer teamet. Och vi kommer överens om att i fall tempen stiger över 38.5 så ska han till akuten. Akuten här betyder 6 timmars väntan. Vi kollar febern. 37.9. 38.1... 38.3... Håller andan. Mår illa. Näe det går åt skogen. Det blir nog akuten. Min fina Angie ringer. Vår stora hjälp i USA. Hon befinner sig i Sverige för tillfället. Hon pratar och tröstar. Berättar om sin släkting som hade cancer som alltid fick feber efter röntgen. Tröstar lite till och avslutar med att nu ska hon jaga skiten ur Dr Amir, Dr Wong och Dr Larden. Hon ger visdomsord. Och vi lägger på. Tempen ligger på 38. 2....38.2...... 38.2......
Då händer det. 38.1. ..... 37.9....... 37.4.........Jag bryter ihop. Gråter så kroppen skakar.. Tack Gud. Tack. Maken är hungrig. Han äter en stadig middag. Klockan är 21.00.
Jag kommer inte att andas ut än. I morgon ska han kollas upp ordentligt av teamet. Riktigt ordentligt. Kommer inte sova många sekunder i natt. Jag kommer ha hjärtklappning hela natten lång. Jag kommer ligga nära min man inatt. Känna på honom om han är varm. Lyssna på hans andning. Känna om han svettas. Jag kommer inte vila. Men det är det värt. Jag måste se till att han är stark när han åker till USA.
Och ni som undrar så ja, han har satt ett nytt personbästa. För jag har tvingat honom kolla tempen en gång i kvarten. Det är egentligen ingen merit. Fast jag tror han kommer att sätta upp det på skryt-listan.
Han har inte heller gnölat över att jag varit tjatig. Jag har nämligen tvingats att ställa upp både på TV och radiointervju. Jag gör det bara för hans skull. Och det var motvilligt. Så ni vet. För kärleken till min man är så stor, det finns inga gränser. Och å är det barnsligt att vägra.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
onsdag 11 januari 2012
Familjen annorlunda.
TV var ju hit igår och gjorde ett inslag med mig. Jag är van vid sådant. I morse väcktes vi av att Sveriges Radio skulle komma och göra ett inslag. Jag hade varit med och bestämt tiden men dels glömt bort och dels så lyckades jag försova mig. Jag sover som en kratta på grund av all värk och ångest. Men just den dagen som radio kommer så sover jag som en gris. Vet inte när det gick så fort att klä sig sist. Det är inget nytt världsrekord. Men mycket möjligt ett nytt personbästa.
Barnen i familjen har ju efter hand vant sig vid att jag bevakas av media. Tidigare var det på grund av VM-satsningar osv. Nu är medias fokus annat. Dottern ringde mig igår, :Hej det är jag. Vill bara veta om TV har åkt så att jag kan komma hem. Barnen vill inte synas och det respekterar jag. Och vi har heller ingen önskan om att de ska exploateras i media. De stora banen är mest less på all uppståndelse. Dottern idag: Jaha, vilka kommer idag då? Jag: Ja radio och kanske en tidningsreporter på eftermiddagen. Hon :Suck. Ring när dom gått.
Media är bra skit. Media har uppmärksammat mina framgångar. Inte kanske lika mycket som man önskat. Jag har långt kvar till JO Walldners mediabevakning. Men ändock. NU pratar vi Cancer. Det är också bra. Jag delar gärna med mig av min Cancer. Ut med det i luften. Om jag kan påverka så vill jag det. Vi bor i ett I-land. Jag är sjuk. Jag kan inte få hjälp här. Och tyvärr så är jag inte ensam i denna situation. Och att min kamp också kan hjälpa andra människor. Det är en av anledningarna av att jag och min fru bloggar. För att ge hopp. Att lyfta urinblåsecancern till ytan. Att belysa vad som pågår och pågått i vården. Hur fruktansvärt orättvist det faktiskt känns.
I vår familj är inget normalt längre. Inget är sig likt. Men vi gör ändå allt vi kan för att det ska vara så mycket vardag som det bara går. Att försöka leva så som vi gjorde innan cancerbeskedet kom. Att inte tappa det som är värdefullt för vår familj.
Nyss ringde dottern igen, frågade om hemmet var invaderat av någon form av media. Just för tillfället är det lugnt. Men i bakhuvudet har jag nåt som säger att jag bokat in en tidningsintervju.. Välkommen till familjen annorlunda.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Barnen i familjen har ju efter hand vant sig vid att jag bevakas av media. Tidigare var det på grund av VM-satsningar osv. Nu är medias fokus annat. Dottern ringde mig igår, :Hej det är jag. Vill bara veta om TV har åkt så att jag kan komma hem. Barnen vill inte synas och det respekterar jag. Och vi har heller ingen önskan om att de ska exploateras i media. De stora banen är mest less på all uppståndelse. Dottern idag: Jaha, vilka kommer idag då? Jag: Ja radio och kanske en tidningsreporter på eftermiddagen. Hon :Suck. Ring när dom gått.
Media är bra skit. Media har uppmärksammat mina framgångar. Inte kanske lika mycket som man önskat. Jag har långt kvar till JO Walldners mediabevakning. Men ändock. NU pratar vi Cancer. Det är också bra. Jag delar gärna med mig av min Cancer. Ut med det i luften. Om jag kan påverka så vill jag det. Vi bor i ett I-land. Jag är sjuk. Jag kan inte få hjälp här. Och tyvärr så är jag inte ensam i denna situation. Och att min kamp också kan hjälpa andra människor. Det är en av anledningarna av att jag och min fru bloggar. För att ge hopp. Att lyfta urinblåsecancern till ytan. Att belysa vad som pågår och pågått i vården. Hur fruktansvärt orättvist det faktiskt känns.
I vår familj är inget normalt längre. Inget är sig likt. Men vi gör ändå allt vi kan för att det ska vara så mycket vardag som det bara går. Att försöka leva så som vi gjorde innan cancerbeskedet kom. Att inte tappa det som är värdefullt för vår familj.
Nyss ringde dottern igen, frågade om hemmet var invaderat av någon form av media. Just för tillfället är det lugnt. Men i bakhuvudet har jag nåt som säger att jag bokat in en tidningsintervju.. Välkommen till familjen annorlunda.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)