Två veckor efter att vi gift oss kom Ernsts första cancerbesked. Ingen av oss var väl förvånade eftersom det varit krångel av och till redan sen sommaren. Men vi var ledsna och rädda. Vi sökte tröst hos varann och låg vakna på nätterna och pratade. Och ljöt hopp i varann. Det var ju en godartad tumör. Bara den var borta så skulle allt bli bra. Vi skulle få rå om varann och vara så där löjligt nygifta och lyckliga. Men operationen kom och det blev inte bättre utan sämre och sämre och sämre. Och när vi fick beskedet om hans elakartade cancer i juli så kom väl inte det heller som nån nyhet egentligen. Men det beskedet förde med sig något helt annat.
När man ställs öga mot öga med döden så händer det nåt med en som människa. Man förstår plötsligt vad rädsla är. När det finns ett påtagligt hot att ens livs kärlek kanske kommer ryckas ifrån en så får man veta vad panik innebär. Och trötthet. Jag klagade ofta över hur trött jag var när jag kastade mig mellan dagishämtningar och jobb. Men jag insåg snabbt att det inte är att vara trött, det är bara gnäll. Minns en natt när jag väntat åtta timmar på akuten när Ernst blivit riktigt sjuk. Klockan var en bit över 02 när han äntligen fick komma upp på avdelningen och han fick sitt antibiotikadropp. När jag gick hemåt mot Källargränd så kände jag att benen inte bar och att jag behövde kräkas. Det var då jag insåg vad som menas med trött.
Idag har vi firat vår första bröllopsdag. En fin dag med god mat. Jag har delat dagen med mitt livs kärlek, den mannen som jag inte kan leva utan. Och jag är ännu mera kär i honom idag än för ett år sen. Han är en sån där underbar man som egentligen bara finns på film. En på miljonen. Och det som får mig att vakna ur drömmen är att vi dagligen lever under ett potentiellt hot. Döden lurar bakom hörnet. Varje dag. Idag sa Ernst att han har mer ont i magen. På ett ställe där han inte tidigare haft ont. Det krävs ingen atomfysiker att räkna ut att det är cancern som erövrar nya områden. Och det gör mig rädd. Jag får panik. Den här helvetessjukdomen vill ta min älskade ifrån mig på ett grymt sätt. Jag står maktlös på sidan om. Och jag är väldigt rädd. Och mycket, mycket ledsen.
Om knappt fem minuter är det 2012. jag hoppas på ett bra år. Jag önskar bara en sak, att få ha hela min familj hos mig.
Ni som läser detta och har möjlighet, skänk det ni kan till Ernst Bolldens stödfond. Ge min man en möjlighet att få finnas kvar hos oss, för vi älskar honom och behöver honom. Kram på er alla och Gott Nytt År.
Här är en länk med information till er som vill ge ert bidrag.
Klicka här
Önskar er frid och vila mitt i all kamp. En kamp man inte på något vis kan förstå om man inte varit i den själv. Fast ni har tusentals som tänker på er och ber för er, så förstår jag, att ni är ensamma i boxningsringen mot sjukdomen. Men vi vill stå så nära vi kan och stötta er som vi bara kan, med pengar, tankar, praktiskt och böner. Många kramar och många tankar /Marie
SvaraRaderaOtroligt fint skrivet, allt de ni skriver är så himla bra. Ser ut som de är välplanerat men va ja kan förstå så är de skrivet direkt ur hjärtat. Ingen av oss som inte upplevt detta kan nog föreställa sej hur det känns, folk gnäller om allt, trötthet, man kanske har ont här eller där. Men som du säjer att stå öga mot öga med döden, det är inte att leka med. Hoppas att allt går er väl, håller tummar o tår, kram på er o Hoppas ni får ett GOTT NYTT ÅR
SvaraRaderaErnst verkar ha fått en underbar kvinna vid sin sida. Gråter när jag läser det här.. Tänker varje dag på er och skickar massor av styrka till er.
SvaraRaderaGott nytt år!
Hej Ernst och Gisela
SvaraRaderaJag kan känna igen den trötthet som du beskriver, att önska så mycket att någon man älskar ska få överleva. Timmar sittande vid deras sida och se någon man älskar ha ont.
Jag har kämpat mot cancern genom min son Milo.
Jag önskar att ni orkar kämpa på som ni gör, och att du ska få behandlingen som behövs. Vi tänker på er. Många kramar Jenny med familj